Jag noterar en känsla, eller om det är en tanke, denna morgon. Att jag nosar på gränsen där jag känner att jag håller på att bli knäpp. Instinktivt backar jag först undan. Instinktivt vill jag inte vara på en sådan plats. Men att fly från en plats i mig själv leder inte till att den försvinner. Så jag beslutar mig för att möta upp den och utforska vad som finns där på gränsen där det känns som att jag ska bli knäpp.
Natten var full av drömmar. När jag vaknade grät jag. I drömmen var jag tillbaka på Holma där jag växte upp, men nu som vuxen. Jag minns inte alla de föregående scenerna, men i slutscenen ställer jag ner min väska för att dra ut sladden till min dator som jag glömt kvar på marken. Drömmar är sällan logiska så var det där uttaget fanns vet jag inte med tanke på att jag var utomhus i drömmen.
Jag vänder mig om, lämnar min väska oövervakad och tar ett par steg bort från den för att dra ut sladden så jag får den med mig. Då kommer några ungdomar och stjäl väskan. Jag känner det utan att ha sett det. Jag till och med anar att det skulle kunna ske inser jag när jag står böjd och ska dra ut kontakten.
Ungdomarna springer iväg och jag förstår snabbt att jag inte kommer att hinna ikapp dem. Väskan innehåller allt. Mina nycklar hem. Min mobil, körkort och bankkort. Och datorn där allt mitt arbete finns. Alla texter jag skrivit. Jag blir helt förtvivlad. Jag sjunker ihop. Sitter där på huk och gråter tills jag vaknar upp ur min dröm gråtande.
Just nu säkerhetskopierar jag mina dokument till en liten extern hårddisk. Mina foton ligger på ett moln och hur säkert det nu egentligen är kan man ju fråga sig. Jag tror inte drömmen är en föraning, men jag behöver inte vara slarvig för det. Därför lägger jag nu mina dokument på den lilla hårddisken.
Att inte ha något att skriva på fick mig denna morgon att ta en bunt ritpapper som jag vek till en liten anteckningsbok jag knöt ett vacker band runt för att den skulle kunna hålla ihop. Mitt behov av att sätta ord på närvaron och tillvaron är så stor att det vore ren tortyr att inte få göra det. Jag skulle sprängas inifrån av alla de förtryckta orden, och ensamheten med mig själv skulle förgöra mig. Jag behöver mötet med dig som läser.
Gränsen där jag riskerar att bli knäpp i huvudet är den gräns där du och jag möts. Jag reser mig upp ur mitt djupaste djup och sträcker ut mig i min kropp för att så komma ansikte mot ansikte inför dig. Jag ser dig inte. Ändå vet jag att du är där. Jag kan inte röra vid dig, ändå berör jag dig. Sällan talar du till mig. Oftast möter jag din tystnad som en respons på alla mina ord. Men jag vet varför jag måste stå här. Jag vet vad jag vill för mig och för dig. Frihet!
Frihet från allt det som håller dig tillbaka från att vara den du innerst inne är. Frihet från allt som tystar dig. Frihet från allt som fängslar dig. Frihet från allt som sårar dig. Frihet från de rädslor som binder dig. Frihet från det mörker där alla lögnerna lever och gror. Frihet från den djupa ensamhet som tystar och sluter dig. Frihet från de som håller dig tillbaka, som inte vill att du ska vara fri. Frihet från allt det som hindrar Guds avbild att resa sig upp, sträcka ut sig i dig och kliva fram för att möta världen ansikte mot ansikte sådan Gud formade dig.
Jag vet vad jag måste göra. Det finns en liten bok jag skrev för mer än fem år sedan, om jag minns rätt. Jag läste den igår. Och grät. Den boken är personligen för mig som boken i Frihetsgudinnas hand. Hon som formellt heter Liberty Enlightening the World (Friheten upplyser världen) och deklarerar självständighet åt ett helt folk.
Den lilla boken symboliserar min självständighetsdeklaration och kanske kan den därför också vara ett ledljus för andra. Det får ni som läser den avgöra. Den 8 mars 2024, på Internationella kvinnodagen, vill jag hålla den i min hand och låta er andra ta del av den.
Jag är förankrad i kärleken. Jag vet det. Också när jag nosar på gränsen för dårskap där jag står på den yttersta kanten och tar mig friheten att vara precis allt jag är.
Kvinnan som symbol för frihet är inte ny. Libertas var den romerska gudinnan för frihet. Hennes första tempel uppfördes 238 f.Kr. I Bibeln har vi Jungfru Maria som med foten krossar ormen som en symbol för godhetens seger över ondskan. "Kvinnans säd ska krossa ormens huvud" står det redan på de första sidorna, i Första Mosebok. Och i slutet av bibeln, i Uppenbarelseboken, hittar vi "En kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krona av tolv stjärnor på sitt huvud." En symbol för kyrkan har den kvinnan tolkats som. Sedan 1935 står Frihetsmonumentet i Riga, Lettland som en symbol för deras kamp för självständighet. Det finns ingen frihet utan kvinnan!
(Bilderna är lånade från nätet.)
Jag söker inte frihet från Gud. Inte självständighet från mannen. Inte oberoende av andra människor. Jag söker friheten i Guds kärlek, och sanningen som ger mig självständighet som kvinna och det ömsesidiga beroendet av mina medmänniskor. Sådan friheten var tänkt från allra första början.
Kram,
Hozzászólások