Det goda trädets frukt

I dagens bibelmeditation lyssnar jag till dessa ord av Jesus:

"Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt. Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett uselt träd bära bra frukt. Varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden. På deras frukt skall ni alltså känna igen dem."

(Matt 7:15-20)

https://prayasyougo.org/prayer/a-good-tree-2727

De känns mer aktuella än någonsin och den självklara frågan uppstår: Hur ska jag kunna veta vilka som är de falska profeterna om jag inte vet vilken röst jag anser är den rätta profetens?

Jag minns plötsligt en händelse i en av mina meditationsgrupper. Varannan vecka i många år hade jag lett just den gruppen och lyssnat till deltagarnas delningar om vad de hade sett, hört och upplevt under den vägledda meditationen. På så sätt hade jag fått lära känna den inre värld som fanns i var och en. Jag hade vandrat med dem där och fått upptäcka den genom deras egna ord och berättelser. Som ledare var jag trygg, djupt avslappnad och full av kärlek för dessa människor. Mitt hjärta var öppet och Guds ande närvarande.

När turen kom till en av deltagarna att dela med sig lyssnade jag djupt och som alltid med hela min kropp. Omedelbart noterade jag att min kropp reagerade på något i hennes röst, men jag fortsatte att lyssna tills hon var klar med sin berättelse. När delningen var klar var det inte bara min kropp som signalerade, utan mitt hjärta, min själ och hela mitt förstånd med sin samlade erfarenhet av att ha lyssnat till hennes röst och historier i många år. På ytan var berättelsen strålande på många sätt, men den var utan tvekan en rökridå. Den kom inte från Gud i henne eller hennes sanna jag. Det var rösten av en falsk profet klädd i en fejkad gudomlig klädsel.

Det var inte själva berättelsen som avslöjade sig för mig. Det var tonfallet i hennes röst, platsen varifrån orden kom och det något övertydliga i hennes delande som fick mig att reagera och det var för att jag kände henne så väl som jag inte lät mig luras. När jag berättade för henne vad jag hade hört och känt lyssnade hon på mig av det enkla skäl att hon litade på mig efter alla våra år ihop.

Vi lever i en tid då människor utser sig själv till profeter och världsherrar. Vi har unga influencers som tror sig veta mer än de vet och som faktiskt vilseleder många människor utan att de vet om det. De har inte ett ont uppsåt, men saknar livserfarenhet och förankrad kunskap och har genom sociala medier fått en plattform de inte mogna att ta ansvar för. Unga lyssnar till unga, vilket många gånger kan leda till ren katastrof. För ingen frågar sig vems eller vilkas röster den unga influencern lyssnar till? Vem är influencerns ledare, mästare, lärare? I vems fotspår går den unga människan egentligen? Vart leder influencern sina följare? Vilket är målet?

Detsamma gäller våra politiker, alla de små och stora världsherrar som just nu poppar upp som ogräs ur marken. Jag börjar ana att flera av dem faktiskt är fulltständigt övertygade om att de gör det rätta, att de tror att de är utvalda på något sätt och kommer med frälsning åt världen. För de tycks agera utifrån en stark övertygelse vare sig de heter Åkesson, Trump, Netanyahu eller något annat i efternamn. Det finns många kvinnor också på den listan. Jag lyssnade på en Daniella Weiss och vad jag hörde fick hjärtat att gå i tusen bitar. Vem alla dessa människor fyllda av så mycket hat och förakt lyssnar till, det vet jag inte. Men Guds röst är det inte. För de talar inte om enhet, om kärlek, om förståelse, om försoning eller om att se till den faderlöse, den fattige eller flyktingen och hjälpa de som har det svårt. Tvärtom, de förespråkar splittring, våld, krig, ja alla former av brist på kärlek och barmhärtighet. Och de peppar varandra till mer hat, mer galenskap, mer våldsamma aktioner som de tänker ska vara lösningen.

Vi lever i eftertiden av en pandemi. Tydligen har vi glömt bort mänsklighetens sårbarhet redan. Vi lever i en tid av ett verkligt hot, en klimatkris som vi behöver samla våra krafter kring för att hitta en väg igenom som faktiskt är möjlig för oss alla att ställa om till. Vi behöver alltså inte skapa några problem, de finns redan.

Det är som om någon gödslat galenskapen. Som om den fått fritt spelrum med nätets födelse efter att ha hållits bunden av sviterna efter två världskrig. En del religiösa människor ser säkert detta som tecken. Åtminstone verkar både en del kristna och judar att agera utifrån en sådan tanke. Det är i mina ögon livsfarligt att gömma sig bakom Gud på detta sätt.

Nyligen var jag tvungen att ta ett mycket svårt beslut. Jag tvingades välja bort en människa ur mitt liv som jag älskar. När en människa ger utrymme för lögn i sitt liv kommer det att färga personens omdöme. Jag bestämde mig efter min skilsmässa för 18 år sedan att jag inte vill ha utrymme för några lögner i mitt liv. Med det nya beslutet jag tog, har jag inte längre utrymme för andras lögner heller. Oavsett hur lite eller mycket de lögnerna påverkar mig.

Jag har insett att även om jag bara har ett litet skrymsle i mitt inre där jag sagt att det är okej att lögnen kan existera, kommer jag då att ha utrymme för lögner om mig själv, Gud, livet och andra människor. Det vill jag inte.

Och jag gissar att med endast en liten vrå för lögnen att leva på då faller alla smålögner snabbt bort så att den stora livslögnen kan komprimera sig till sin essens för att så få plats att stå där i det lilla mörka hörnet av mig.

När jag bröt med personen fick jag syn på min egen lögn som hade gömt sig. En lögn jag hade klätt i Guds vilja. Inte medvetet. Inte för att jag inte ville ta ansvar. Jag hade verkligen försökt förstå hela situationen. Utan för att jag inte kunde se klart, lögnen grumlade mina ögon. Och det jag då fick syn på i mig själv är detsamma jag anar kan finnas i de ledare jag nämnt ovan. De tror sig veta vad Guds vilja är men bryter mot de tydliga regler han gett oss för hur vi ska förhålla oss till Gud och till andra människor.

De tio budorden

1. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. 

2. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn. 

3. Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. 

4. Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig. 

5. Du skall inte dräpa. 

6. Du skall inte begå äktenskapsbrott. 

7. Du skall inte stjäla. 

8. Du skall inte vittna falskt mot din nästa.

9. Du skall inte ha begär till din nästas hus. 

10. Du skall inte ha begär till din nästas hustru, eller hans slav eller slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa. 

Vi kristna har fått samma förhållningsregler, vi skall älska Gud och vår nästa som oss själva. Plus en till som gäller våra kristna bröder och systrar, för att Jesu kärlek inte ska vara tomma ord utan synlig för alla andra:

"Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.« (Joh 13:34-35)

För att kunna älska på detta sätt, både enligt de tio budorden och Jesu egna ord, måste man gå till Gud för att bli älskad. Hela tiden. Varje gång jag känner förakt för någon grundar det sig på ett självförakt. Jag älskar andra som jag älskar mig själv. Vad säger det om Trump och alla de andra? Hur mycket plats i det inre har de för lögnen om sig själv, Gud och därmed för andra? Hur mörkt är det i en människa om den anser sig ha rätt att döda någon annan, stjäla deras hem, svälta ut deras barn, bomba sönder inte bara byggnader utan Skapelsen de står på? Hur ska en sådan människa inte lägga det på Gud och säga att det är Guds vilja? Det är ju fullständigt omöjligt att bära en sådan skuld själv, att stå helt ensam och ta på sig ansvaret för det helvete man skapat.

Älskar Gud dessa människor? Ja. Utan tvekan, ja! Älskar han deras handlingar? Nej! Gud gråter floder över vad han ser. Över sitt folk Israel. Över sin mänsklighet. Över sin Skapelse. Över alla oskyldiga offer. Över allt lidande, alla lemlästade, alla de traumatiserade, alla de skräckslagna, alla de som svälter, tvingas på flykt, som skiljs från sitt land, sitt liv, sin historia och sina familjer.

Var är Gud? Med varenda litet barn som skriker ut sin smärta. Med varenda vuxen. Både offer och förövare. Gud bär de skakade och ropar till de som skadar. Tro inget annat. Det är inte Gud som övergett människan. Det är människor som inte lyssnar till Gud. Människor som hellre lyssnar till andra människor och går i deras fotspår. Trots att frukten på det trädet är skämd och giftig. Trots att den leder till död. Trots att den matar lögnen.

Jag skulle vilja fortsätta att skriva. Dela med mig av mina insikter om lydnad. En sund frisk lydnad. En Sötnosens lydnad där man kan vara tyst och bakbunden av kärleken på ett gott sätt. Men jag är krasslig och nu tog orken slut. Kanske en annan dag.

Kram,