top of page

Det händer medan jag vilar

Jag lägger mig en stund i solstolen för att vila. Kroppen känns tung och trött. "Jag bär på så mycket", säger hon när jag lyssnar med händerna vilande på henne. Magen är svullen, den känns sårig och öm på insidan. Det värker lite i käkarna och jag har ont i axlar och nacke.


Medan jag slumrar i solen arbetar kroppen för fullt. Det känns som om Gud lägger pussel så att alla bitar ska falla på plats, och där det saknas en pusselbit fyller Gud ut tomrummet. Det sker medan jag vilar, ett helande av mig, till ande, själ och kropp. Det var något jag upplevde och insåg när jag var väldigt sjuk.


"Jag har mig själv att skylla", så skulle jag ha sagt till mig själv förut. Då när jag var så väldigt dömande mot mig själv och ställde orimligt höga krav. För mig har det varit och är fortfarande en livslång resa, att älska mig själv på ett ömsint och varsamt sätt. Att inte tala nedsättande om mig själv, inte vara hänsynslös, inte kränka mig själv och inte jämföra mig med andra människor på något enda sätt.

Det är inte enkelt att lära om och lära nytt som vuxen. Under ett helt liv har jag burit på en inställning till mig själv som varit allt annat än kärlek, utan att jag visste om det. Det är hos Gud jag funnit den kärlek jag nu också ger åt mig själv. Det är i relation till Jesus jag fått en friskare syn på mig själv och det är Anden som är min terapeut.


Jag vet inte när jag slutade lyssna på min kropp, när jag rymde hemifrån och lämnade den själslös och tom. Men jag förstår att det inte var ett genomtänkt beslut och inte ett val jag hade planerat för. I något givet ögonblick måste jag ha nått en gräns där jag kände att jag inte orkade att vara närvarande mer i denna sensitiva kropp med allt vad det innebär. Då förstod jag inte vad som hände, jag var ung. Idag vet jag att jag absorberar, internaliserar och inkarnerar det som sker i min omgivning. Därför bär min kropp på så mycket. Därför pågår ett dagligt processande. Det gör mig vansinnigt trött till sinne, själ och kropp. Det var länge sedan jag kunde vila på djupet och helt slappna av. Men jag hoppas att det inte dröjer alltför länge till. Att jag snart kan andas ut.


Jag har inget lock att lägga på, ingen dörr att stänga om mig, inget filter som silar vad som strömmar in i mig. Jag tror att jag miste det som sexåring när Toto dog. Och jag tror att jag alltsedan dess sökt den kropp som kan vara mitt värn mot omvärlden, för min egen förlorade förmågan redan när jag var så liten.

Jag tror att det är skälet till att jag bara något år senare började uppvisa de första tecknen på att jag tog skada av min omgivning, genom att jag fick ont i min mage.


Magen är den plats i min kropp som bär. Den bär liv. Den bär död. Den bär det som är mitt. Den bär sådant som tillhör andra. I relation till andra människor kan detta vara både skadligt och berikande. I relation till Gud är det endast av godo, alltid befruktande och livgivande.

Sötnosen sommarserie 2023, illustration av Marie Ek Lipanovska

Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: sanningens ande. Världen kan inte ta emot den, eftersom världen inte ser den och inte känner den. Men ni känner den, eftersom den är kvar hos er och kommer att vara i er.

Jag skall inte lämna er ensamma, jag skall komma till er.

(Johannesevangeliet 14:16-18)


Jag kommer plötsligt att tänka på Sötnosen och serien som nyligen publicerades i Bunkeflo Kyrkoblad. Att jag som barn rymde hemifrån och lämnade min kropp själlös och tom är också det som ledde till att Anden fann en plats i mig att slå sig ned på för att ruva på sanningen åt Gud. Anden har fört mig tillbaka till min kropp. Anden har fyllt mig med sitt liv. Förr eller senare kommer det liv Gud nedlagt i mig att kläckas och jag får något av det jag saknat sedan jag var liten flicka. Men redan nu har jag detta:


Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners (och döttrars, min anm.) rätt så att vi kan ropa: »Abba! Fader!«

Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn. Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet.

(Romarbrevet 8:15-17)


Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn.

Glad annandag pingst!

Marie

bottom of page