top of page

Det händer något när man känns vid sanningen om sig själv

Idag är en sådan dag då jag är skör. Som om huden vore tunnare än vanligt och knappt kan hålla för hela mitt mänskliga innehåll. Och jag känner mig skir. Som de tunna vingarna på en fjäril som förstörs om man fingrar på dem. När jag går är det som om vågor av vatten slår mot hudens insida. Varje steg skapar en vågrörelse inom mig. Jag är inte längre rädd för det här tillståndet, det kräver bara tid och extra varsamhet. Jäkt skapar en inre översvämning.


Jag lever fortfarande med orden från Ylva Eggehorn jag läste igår. "Älska det liv som blev ditt, eller gå under. Säg ja till det som om du svarade på ett frieri." Och jag funderar mycket över den där sprickan i grunden som hon berättar att hon har. Den som gör att hon behöver tröst snarare än beröm, också när hon vunnit en seger. Beskrivningen är som en stor och klar spegelbild jag igenkänner mig själv i. Jag finner tröst i att det finns en annan kvinna som är som jag. Jag vill sträcka ut min hand till henne, kanske med en förhoppning om att få samtala med henne och lyssna till hur hon kunnat bygga sitt liv på den grunden. Goda råd skulle jag verkligen uppskatta att få från en kvinna med mer livserfarenhet än jag, som liksom jag har en spricka i sin grund och där skrivandet inte bara är hennes liv utan hennes yrke. Hon har klarat det som jag skulle vilja klara av. Jag vill tro att det inte är försent att vid 56 års ålder börja bygga det liv som kanske Gud tänkte för mig redan från allra första början. Jag vill verkligen tro att allt som just nu sker med mig är för mitt bästa även om det i stunden inte känns så. Jag vet ju hur mycket Gud älskar mig och hur han gråter med mig när jag gör det. Precis som min dotter som lade sitt huvud mot mitt bröst i förrgår, grät och uttryckte sin oro och sorg över att se hur jag mår, av inte känna igen sin mamma. Såsom jag mår, så mår också Gud och mina barn.


The Lyric heter albumet på Spotify som jag lyssnar till. Omslaget utstrålar mycket livsglädje och samhörighet. Det är min längtan. Livsglädje och samhörighet. Och jag anar att det börjar med att säga ja till det där frieriet som Ylva talar om. Ja till det liv som blev mitt. Ja till sprickan i grunden. Ja till den som aldrig är tyst i mitt huvud, berättaren. Som ständigt har något hon vill dela med sig av. Är det så att jag aldrig riktigt omfamnat henne – historieberättaren, skribenten och författaren? Har jag någonsin gett henne en chans?


Det har sina fördelar att se saker i bilder. När jag igår ritade den där sprickan i grunden på ett papper såg jag något intressant. På ena sidan sprickan skrev jag "den jag är" och på den andra "den jag försökt vara".

Jag anar att jag genom hela livet försökt vara någon jag inte helt och hållet är. Det är nog så att jag använt hela min ungdoms ork och styrka till att försöka vara någon annan än den jag är. Och när den kraften sinade, då kom Gud till min undsättning för jag hade barn som behövde mig. Så jag fortsatte som tidigare, men denna gång med Guds kraft, att vara någon annan. Och när också den kraften från ovan började sina, då sände han Jesus till min hjälp, och utan att förstå det så fortsatte jag på samma väg som förut för nu var det kvinnorna som behövde mig. Jag gissar att jag använt min kristna tro till att försöka överbrygga sprickan mellan den jag är och den jag försökt vara. Tänk om jag istället kan använda min tro som stöd för att vara den jag är, snarare än att med trons hjälp vara någon annan. Där är jag idag. På den platsen. Med en ny tanke att smälta och begrunda.


"Lyckliga är ni när ni inte vet vad ni ska ta er till. Ju mindre det är av er i det ni gör, desto mer är det av Gud och hans styre." (Matt 5:3, bibelparafrasen The Message)


Jag finner tröst i dessa ord som jag läser i Tomas Sjödins bok Jag har slagit upp mitt tält i hoppets land. Det är Jesu ord och jag ställer mig själv framför honom, för jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag är vid vägs ände. Jag har gjort mitt allra bästa, varit uppfinningsrik och ihärdig, men mina försök har ändå inte räckt till. Och det är okej. Jag har gjort så gott jag kunnat, mer än så kan ingen människa göra. Men jag behöver också erkänna att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Jag står inte ensam fram Jesu ansikte och lyssnar till hans milda stämma. Jag håller en skygg pratkvarn i handen. Hon står lite dold bakom mig, för hon är rädd. "Jag vet inte vad jag ska göra med henne", säger jag till honom. "Hon är mer än jag klarar av. Inte för mycket, inte fel, men mer än jag vet hur jag ska vara ett stöd för. Mina resurser räcker inte till."


Det händer något när man känns vid sanningen om sig själv. Det liksom bränner till i köttet, som om man blir märkt med ett glödande järn. Det svider till. Ontskönt är det, för sanningen frigör och frilägger något.

När jag står där med min snackemoster i handen noterar jag att det inte är nedsättande öknamn jag ger henne, smeknamnen speglar mer min egen tafatthet. Jag tittar på Jesus och säger suckande "det tycks mig som om hon behöver en hel stab av medhjälpare för att vara den hon är." Jag inser att sanningen inte alls är den jag trott att den var. Jag saknar inte tro på henne, jag saknar resurser att ge henne det hon behöver, kanske till en viss del för att jag slösat dem på alla andra. Kanske handlar det dels om att jag varit otillräcklig för mig själv sedan barnsben. För vad hjälper det om ett barn har en talang om barnet inte har en tränare, en plats att öva på och någon som stöttar i både med- och motgångar? Hur ska ett sådant barn utvecklas om det bara har sig själv?

På samma sätt som jag känt mig otillräcklig i relation till andra och alltid önskat att jag kunde vara ännu mer för min medmänniska och ge ännu mer, så har jag också alltid varit otillräcklig för mig själv. Inte konstigt att jag alltid behövt så mycket tröst, och så sorgligt det är att veta att jag för det allra mesta har tvingats vara min egen tröstare både vid livets segrar och förluster.


Jag noterar medan jag brer en smörgås åt mig att jag är rädd för att kontakta vårdcentralen. Rädslan handlar om att inte bli mottagen. Och den handlar om att bli missförstådd. Jag uppfattas ofta som starkare än jag är för att jag är verbal och kan sätta ord på det svåra. Dessutom tycks jag oftast ha ett yttre som inte avslöjar hur jag mår. Det kan leda till att jag inte blir tagen på allvar och att kraven som läggs på mig blir orimliga. Om jag hade kontaktat vården när jag mår som sämst kanske utgången hade varit en annan, men då är jag så obegripligt sårbar och kan inget annat än att hålla om mig själv för att inte gå sönder. Få har sett mig i det tillståndet. Dottern är en av dem.

Det är en sak att stå hand i hand med sig själv inför Jesus, det kan inte skada mig på något sätt, för jag vet att det är kärlek jag möter och inget annat. Men det är något helt annat att stå ansikte mot ansikte med en människa vars arbete är att hjälpa mig, men som livet lärt mig inte går att lita på. Jag vill inte bära den rädslan längre. Jag vill tro att jag ensam inte ska behöva möta livets svårigheter, att den tiden får lov att vara över nu, att jag istället står inför nya erfarenheter av stöd som gör att jag kan ta hand om och vara den jag är och sluta vara någon annan. Det skulle komma med en känsla av trygghet och vila, av värme och glädje.


Kan sanningen vara så "enkel" att jag under större delen av mitt liv försökt vara någon annan, den jag har sett att andra behöver att jag är? Kan det vara så nu med att jag i mitt arbete som husmor och också i mitt eget företag försöker att fylla upp en plats som inte är min, för att jag ser att det behövs någon där som utför de sysslor som tillhör den platsen. Gjorde jag inte så redan som barn? Försökte jag inte i någon mån vara för min mamma det min pappa skulle ha varit? Försökte jag inte i mitt äktenskap och som mamma också fylla upp rollen som egentligen tillhörde deras pappa när han arbetade hela dagarna? Försökte jag inte att vara som en mamma också för andras barn, som en förälder för de inre barn jag mötte i mitt arbete, som en syster åt den utan familj, som en kvinna åt den som saknade närhet i sin relation, som en evangelist åt en kyrka som inte tycktes se och höra sökarnas rop och längtan. Kanske är sanningen just så "enkel" att jag försökt fylla hålen i andra människors liv istället för att "bara" vara den jag är.


Jag är trött nu. Vila behöver jag. Och kontakta vårdcentralen. Möta rädslan och hoppas att den löser upp sig. Smälta sanningen. Bära den och se vad den avslöjar för mig.


Kram,


Marie Ek Lipanovskas logotype


16 visningar

1 Comment

Rated 0 out of 5 stars.
No ratings yet

Add a rating
Guest
Feb 02
Rated 5 out of 5 stars.

Kærlighed til dig - du fineste af mennesker ❤️😘❤️

Like
bottom of page