Det som är värdefullt har ett pris

Vad är det som ständigt för mig in hit till bloggen? Också de dagar när jag är krasslig, som idag när jag stannat hemma från jobb med en sårig hals och lätt feber. Jag tror det handlar om skatten, att inte tappa bort den.

Förmodligen är det som i Jesu liknelse om mannen som grävde och fann en skatt i åkern. "Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern." (Matt 13:44)

Jag har funnit en skatt och jag befinner mig nog fortfarande i den situation där jag försöker spara ihop för att kunna köpa åkern eller att någon ger mig den i gåva.

"Ett liv skymtar fram där man äntligen skulle få tid att lyssna istället för att hela tiden anstränga sig för att räcka till", skriver Ylva Eggehorn om skatten. "Som att upptäcka en djup och sorlande vattenström under en massa bråte som hopat sig i ens liv." Jag kan bara hålla med. Precis så är det för mig.

Jag känner hur hjärtat slår hårdare i bröstet när jag tänker på skatten. Jag bloggar för att inte glömma bort var jag fann den där dyrgripen. Djupt djupt djupt nere i mig själv, i den mörka fuktiga jorden, bortom görandet och utgivandet fanns den. En levande skatt. En livgivande skatt.

Men det finns ännu en liknelse som talar till mitt hjärta. "Med himmelriket är det också som när en köpman söker efter fina pärlor. Om han hittar en dyrbar pärla går han och säljer allt han äger och köper den." (Matt 13:45-46)

Jesu ord får mig att minnas att min skatt består av två delar. Pärlan fann jag först. Skatten nere i jorden stötte jag på många år senare.

Pärlan för mig är Jesus. Gud i mig. När han dök upp i mitt liv sålde jag bokstavligen min älskade lägenhet på Limhamn för att kunna behålla den dyrbara skatt som hade getts åt mig.

Jesus visade sig för mig vid mitt inre hav och vandrade på min inre strand. Från den platsen undervisade han mig och det stod snabbt klart för mig att jag vill vandra på den väg där han leder mig. Jag har döpt det havet i mitt inre där Jesus först visade sig för mig till Nådens hav.

Skatten i åkern är jag i Gud. Min sanna person med sin självklara plats i Guds liv. Den skatten kräver ett annat pris av mig. Att jag låter mig förvandlas och formas av Gud. Att jag ger upp min gamla identitet för att låta mig bli till den jag är i Guds ögon och hjärta. Det förloppet har visat sig vara mycket svårare än jag trodde. Jag tycks hålla kvar i den jag en gång var, trots att jag egentligen inte vill något annat än att låta "henne" dö. Men kanske är det så att den processen behöver ta tid så att min kropp hinner med, eller så är jag bara rädd för det okända och kanske bär jag fortfarande bär på tvivel att det livet ska bära mig.

Det talas i Bibeln, i Uppenbarelseboken 2:17, om en vit sten med ett nytt namn. Gud har gett mig den vita stenen. Jag vet mitt nya namn. Det namnet säger något om oss, om Gud och mig, om vår nära relation. Och den berättar om min relation till Jesus. På sätt och vis är det nya namnet en fördjupning av mina dopnamn Eva Marie.

Namnet fick jag för flera år sedan, alltså skulle jag redan nu ha kunnat vara den nya skapelsen, mitt sanna jag i Gud. Men det har varit lättare att ge upp mina ägodelar än det har varit att ge upp min person, trots att den varit så skadad och förvrängd på många sätt. Och jag har nog varit rädd att ge upp mitt lilla jag eftersom det oftast drunknat eller osynliggjorts i olika former av grupper och samlingar där jag så ofta känt mig reducerad till vad jag ger, vad jag gör eller hur jag ser ut.

En sak har jag saknat i hela mitt liv och därför bär jag en väldig längtan efter just det. Kärlek och omsorg om mitt djupaste jag, det jag kallar för jag i Gud. Min familj älskar mig. Jag har vänner som älskar mig. Men kärleken till och omsorgen om mitt jag i Gud har ingen av dem kunnat ge mig. Jag tror det beror på att de flesta av dem inte har sökt och funnit den skatten i sig själv. Och de enstaka som har stött på skatten har liksom jag ännu inte helt släppt taget om den gamla identiteten, om det lilla jaget vi en gång formades till. Och jag tror att den som inte låtit sitt jag i Gud älskas fram kan heller inte älska någon annans jag i Gud.

Dessa bilder av mig är tagna under de perioder då jag fann mina skatter. De har ett djupt personligt värde för mig. Båda gångerna är det min äldsta dotter Angelina som lyckats fånga den person jag är innerst inne. Den Gud ser, känner och långsamt älskar fram så att den gamla människan kan släppa taget om mig. Fotografierna visar därför en glimt av Gud i mig och av jag i Gud. De är som två sidor av samma mynt. Ett mynt som tillhör Gud, det är jag.

Det som är värdefullt har ett pris. "Där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara", säger Jesus. Så är det. Åtminstone för mig. Gud i mig, som visar sig som Jesus, är min skatt. Mitt jag i Gud, dvs min sanna person sådan Gud ser på mig, är också min skatt. Där skatten är där är mitt hjärta. Mitt hjärta talar om ett "du och jag", ett vi som innefattar Gud och mig. Och just därför ryms hela världen i oss.

Den senaste tiden har jag varit mer trött än vanligt. Vad jag gläds åt är att jag då söker mig inåt till den där äldsta skatten, till Gud i mig, till Jesus som lever inom mig. Ibland umgås vi genom hans liv, hans evangelium. Ibland vilar jag i den stora gåva han gett mig, barnaskapet. Då kryper jag upp i Faderns famn och ber om bli vaggad och omsluten av hans kärlek, för jag är så trött att det enda jag orkar är att bli älskad.

Jag förstår nu min märkliga bön till Fadern. Den som lämnar mina läppar där i hans vaggande famn och lyder: "Låt mig få somna in och dö". Det är den gamla människan i mig. Hon är så trött, så trött. Hon ber om lov att få somna in en gång för alla. Att slippa vakna upp till ännu en dag av kamp för sin levnad. Hon som har hållit mig vid liv genom de allra svåraste stunderna ber nu om att få dö och lämna över den stafettpinnen till den nya skapelse som formats fram av Guds kärlek, och inte som henne, i längtan efter den kärlek hon lidit brist på.

Det gör ont i mig, i mitt hjärta, när jag inser att den människa som livet formade mig till har bett denna bön ända sedan förvandlingsprocessen inleddes för 13 år sedan.

Hennes bön skrämde mig. Jag blev rädd. Vilken del i mig blev rädd, frågar jag mig. Barnet. Det djupt skadade barnet jag var då. Barnet som vid den tidpunkten ännu inte hade tagit emot och vilade i Jesu barnaskap som jag beskriver ovan. Ett barn som hoppades på en Fader, som ville tro, men som ännu inte hade fått uppleva den kärlek som aldrig överger.

Det barnet är inte längre sargat av sin egen historia. Jag har en annan ny berättelse om vad det är att vara barn som överskiner den gamla utan att glömma eller förneka det jag varit med om. Jag är ett Guds barn och det barnaskapet är större än min egen barndomshistoria. Barnaskapet i Gud förmår genomlysa och upplysa min tidigare historia.

Den gamla människan, den kvinna livet formade mig till, bar under allt bråte som livet kom med också det heliga och en djupare sanning om Gud och mig. På något märkligt sätt lyckades hon bevara tron på en Gud som är kärlek och strida för sitt liv i en gudsfrånvänd tillvaro. Hur ska hon/jag inte vara trött?

Jag har alltid saknat ett yttre stöd för min sanna inre natur och person. Gud har fått bygga upp det stödet inifrån och han har till det yttre tagit hjälp av böcker för att bekräfta det jag alltid intuitivt vetat om mig själv, men som inget mänskligt möte förmått att konfirmera.

Bibeln, böcker av Wilfrid Stinissen, Ylva Eggehorn och andra som vandrat på trons väg sökande efter skattens båda sidor har varit ledstjärnor och vägmärken på min vandring mot sanningen om både Gud och mig själv som människa.

En gång för några år sedan bad min bästa vän mig att inte hålla henne kvar när det var dags för henne att resa hem till Gud. Hon hade då fått veta att hennes cancer inte skulle gå att bota och att hennes tid var begränsad. Jag lovade att släppa taget om min vän och det har varit och är en pågående process. Min vän är än så länge i detta liv, men vår relation är annorlunda.

Idag ger jag min egen inre människa samma löfte som jag gav min vän, att inte hålla kvar den person jag varit av rädsla för den ensamhet och tomhet som uppstår när någon man känner väl och har kommit att älska behöver få lov att ta farväl. Min gamla människa är trött. Hon har stannat kvar för min skull, av kärlek, för att jag upplevt så mycket övergivenhet i mitt liv. Hon vet inget annat, än att leva för andra och ge sitt liv till dem. Jag ser att det alltid funnits ett spår av Jesu kärlek i mig. Gåvan jag fick vid mitt dop.

Kram,