Jag tillhör skaran av saliga, de välsignade, jag vet det. När jag har mina fötter alltför djupt nedsjunkna i den skånska myllan glömmer jag bort det. När jag har huvudet uppe i molnen påminns jag om den högre sanningen.
Jag är fattig i anden. Därför är jag salig. Jag är fattig i anden för att jag vet att jag av mig själv inte kan leva. Jag är inte självtillräcklig. Jag är totalt beroende av både Gud och människor. Allt det goda i livet är gåvor jag tar emot och sådant jag omöjligt kan göra mig förtjänt av. Det enda jag egentligen kan påverka är vad jag gör med gåvorna. Hur jag använder dem.
Jag sörjer. Därför är jag salig och kan ta emot Guds tröst. Den jag ständigt sörjer är min pappa. Jag insåg det igår att det är lönlöst att försöka fylla hans plats med någon eller något annat. Inte ens Gud kan fylla min pappas plats, men Gud kan trösta mig, torka de tårar som aldrig någonsin kommer att upphöra.
Jag sörjer min pappa och saknar hans kärlek och närvaro, den jag aldrig fick men alltid behövde och ännu behöver. Att låta hans plats förbli tom i både mitt hjärta och själ är att hedra honom och den kärlek som han var ämnad att ge vidare till mig, men aldrig förmådde för han visste inte hur och varifrån han skulle ta emot den kärleken.
Jag hungrar och törstar efter rättfärdighet. Sedan barnsben bär jag en längtan efter en fullständig renhet, rättvisa och ett helande där allt är återställt i alla människor och i Skapelsen. Därför är jag salig. Gud mättar mig, men magen knorrar ändå och jag förmår inte blunda för det som är trasigt och skadat i andra och mig själv.
Jag ser Gud. Inte alltid. Inte när jag är sluten, avstängd och hård, men när jag avväpnad, trött och försvarslös. Den som ser Gud har ett rent hjärta, påstår Bibeln. Jag tror det är barnet i mig som lever än. Det barn som inte är självtillräckligt, utan för alltid beroende av andras kärlek och barmhärtighet. Samma barn som sörjer sin pappa. Samma barn som önskar att allt var helt och gott i allt och alla. Det barn som bär tron, hoppet och kärleken.
Det är Jesus som uppe på berget predikar om de saliga. Du kan läsa hela hans predikan i Matteusevangeliet 5:1-12. Du tillhör säkert också skaran av saliga, av de välsignade. Men inte genom rikedom och berömmelse, erkännande och upphöjdhet, styrka och karriär, efterfrågan och prestation, lycka och civilstånd. De yttre världsliga mått vi lärt oss att mäta ett välsignat mänskligt liv efter, de hittar du inte nämnda i Jesu lista.
Jag minns såväl en händelse när jag var barn, mellan 4 och 6 år gammal. Jag är på väg hem från godiskiosken. Jag går uppför en lång stentrappa. En äldre man vandrar några steg framför mig. Han tappar en sedel. En hundralapp. Det motsvarar ca 850 kronor i dagens värde. Jag tar upp den utan att säga något till honom. Där förlorar jag barnets oskuldsfullhet. Jag vet att jag gör något jag inte ska göra. Jag har en skuldmedvetenhet tidigt i livet, en inre kompass, ett gott samvete som talar om för mig vad som är rätt och fel, gott och ont. Och mina ögon är som en kameralins som fotograferar dessa avgörande ögonblick. Jag minns i bilder, inte i ord.
Jag vet inte hur min handling mottogs när jag kom hem med både en godispåse och en hundralapp. Jag minns inte vad jag berättade om varifrån sedeln kom. Jag minns endast att den behövdes för att laga min cykel och att jag visste att vi inte hade råd med det. Alltså fanns det också tidigt i livet en förståelse för familjens bristande resurser.
Frågan är om jag själv ens har tagit emot den flickan i mig. Hon som såg och fotograferade livets olika skeenden med sin blick. Hon som hade ett samvete alldeles för stort för sin ålder. Och en känslighet ingen förstod sig på. Vem såg henne? Ser jag henne, nu idag? Den saliga. Det välsignade barnet.
Kanske måste jag gå ännu längre tillbaka, till när jag var bebis, endast månader gammal. Och kanske måste jag se mig själv i ljuset av min relation till pappa för att förstå vem jag verkligen är. Hans kropp nära min. Min kind mot hans kind. Hans händer som håller upp mig. Hur skadan han bar på i sitt inre barn tidigt rann över i min lilla försvarslösa kropp och kom att bli till min livslånga skada att förhålla mig till. Ärvda trauman, intergenerational trauma, kallar vi det för idag nästan sextio år senare.
Vi är två barn på den högra bilden, det är endast hans kropp som har åldrats. Och just därför är det enkelt att älska honom. För vi är båda lika oskyldiga till det arv vi föddes med. Han försökte fylla sitt tomrum med alkohol. Jag har försökt fylla mitt tomrum med kärleken till och från män. Vi lider av samma brist, en pappas kärlek, omsorg, ömhet och närvaro. En pappa att dela livets glädje och sorg med. En pappas stöd, uppmuntran och respekt.
Min kropp är liten, hans är stor, ändå är vi så lika, pappa och jag. Nu skäms jag inte längre för det. Inte för honom. Inte för mig själv. Inte för oss. På djupet är vi förbundna med varandra. Kind mot kind. Och där kind möter kind bor kärleken.
Comments