DRÖMMAR - Gud tar chansen när vi sover

Jag börjar ännu en morgon ihop med en pappa och en bror. Det är så det känns när jag sitter med den första koppen kaffe och läser mina två dagliga andaktsböcker, Wilfrid Stinissens Idag är Guds dag och Tomas Sjödins Jag har slagit upp mitt tält i hoppets land. En karmelitmunk och en pingstpastor, en avliden och en ännu vid liv, båda författare, båda män vars ord jag finner värda att lyssna till och lära av, trots att jag ibland blir förbannad eller provocerad av vad de skriver. Men släktband håller för sådana spänningar. Vi är inte alla stöpta i samma form, men vi tre är på väg mot samma destination.

Stinissen talar idag om att Gud ensam räcker. "Gud är allt, och när han ger sig själv, ger han dig allt på en gång. Om du har honom, finns det inget mer du kan be om eller söka efter."

En del i mig svarar honom: Ja, men .... jag är också människa. Jag kan inte leva endast av ande, lika lite som jag bara kan leva av bröd.

När jag läser Stinissen blir jag aldrig arg. Däremot väcks ibland ett behov av att lägga till något till hans ord. Han levde trots allt som munk och saknar därför en dimension av kärleken i sitt liv.

Jag är helt överens med Stinissen om hans utsaga om att "Gud är allt och att han ger sig själv, allt på en gång". Däremot vill jag tillägga att när jag har tagit emot Gud och hans liv, då finns det visst något jag kan (och behöver) be om och söka. Inte för en munk, men för en kvinna som jag.

Jag blir nämligen sjuk av att inte kunna dela allt det Gud nedlagt i mig av sig själv med en man. Jag blir sjuk av att inte kunna ge mig själv på samma sätt till en annan människa som Gud ger sig åt mig. Jag behöver ge mig själv och allt på en gång. Min person, mitt liv och min kropp. Det är Kvinnan i Kristus i mig som är sådan. En aspekt av Gud som ingen människa med kallelsen att leva i celibat kan träda in i och få ta del av. Liksom jag inte kan träda in i celibatets rum och få den visdom som Gud nedlagt av sig själv på den platsen.

Jag vet något om Gud och Guds längtan som Stinissen inte känner till. Den längtan har jag burit inom mig så länge jag kan minnas. Mannen är min första kärlek. Längtan efter och kärleken till en far, en bror, en make, en son tillhör mina allra första minnen i livet. Det är en sund och god längtan. Jag ska inte avstå den och inte vika av från den.

Därför har jag Stinissen och Sjödin som sällskap på min vandring mot den nya Människan i Kristus. Min plats är Kvinnans och min längtan är att lära känna Mannen i Kristus. Hur är den far, den bror, den son, den man som formats av Kristi kärlek?

Jag behöver Stinissens och Sjödins sällskap, för när inte både man och kvinna finns i Kristus, då är det inte Kristus utan Abraham, Jakob och Isak. Då vandrar jag med alla de andra föregångarna som har en förkärlek för det maskulina på bekostnad av det feminina, som också är Gud. För som Stinissen skriver "Gud är allt, och när han ger sig själv, ger han dig allt på en gång." När Gud gav sig själv i begynnelsen gav han oss allt. Avbilden var från allra första stund man och kvinna, inte man över kvinna. Den sanningen kommer jag aldrig att avstå eller avvika ifrån.

SANNDRÖMMAR

Sjödin talar om Jakob som vaknar upp ur en dröm och inser att Gud är här. Där på den plats där han tillbringat natten. "Han verkar plötsligt förstå att Gud inte bara finns i det förgångna som ett heligt minne eller i framtiden som stark vision. Gud är här!"

Det är som Sjödin också säger i sin text, att man får vara tacksam för att alla drömmar inte är sanndrömmar. "Men det händer att man drömmer något som är Guds sätt att säga något han inte nådde fram med när vi var vakna och upptagna."

Natten mellan lördagen och söndagen var Gud med mig under sömnen. Jag har drömt mycket den senaste tiden och som alltid är den ena drömmen knasigare än den andre. Det är både hjärta och hjärna som sorterar och processar under nattens timmar.

Men igår morse vaknade jag en timme innan klockan ringde med en knivskarp klarhet, en jag igenkänner som Gud. Jag steg upp, tände ett ljus, satte på kaffe och började skriva utifrån den rubrik Gud hade gett mig som var: Att leva på lånade tillgångar.

Jag förstod direkt att det var en milstolpe på min vandring djupare in i Gud, att Gud var där med mig under natten och att jag behövde ha med mig denna klara tanke in i framtiden. Den härstammar från Guds ursprungliga tanke om sin människa som en förvaltare av Skapelsen. Den talar om för mig att både jag och mänskligheten befinner oss långt ifrån det uppdraget.

Vi lever idag i ett samhälle där de som styr bygger upp sin makt genom att skuldsätta människan så mycket de kan. En människa med stora lån på bostäder, bilar och andra prylar är en kuvad människa som inte kan bryta upp och lämna systemet för då förlorar den allt.

Vi uppmanas inte längre till att betala av våra lån så fort som möjligt, tvärtom vi uppmanas ständigt till att ta allt på kredit, att vänta med att betala, att leva över våra tillgångar, att leva på lånade tillgångar.

Dessutom uppmanas människan att skuldsätta sig också i relation till sig själv genom att vi ständigt uppmuntras till att ge efter för det sjuka vi alla har inom oss i någon form. Egots dödssynder: avunden, girigheten, vreden, frosseriet, lättjan, högmodet och vällusten.

Vi uppmuntras via reklam, tv-program, sociala medier, den rådande normen, de styrande människorna och den fullständigt gränslösa ocensurerade värld vi nu lever i, till att begå våld på den egna kroppen, att kränka och förnedra den egna själen och att tömma Skapelsen på alla hennes resurser. Människan uppmuntras till detta av sina medmänniskor.

Jag ser det i mig själv och jag ser det i andra, acceptansen för det sjuka. Hur bekvämt det är att sopa skiten under mattan eller titta bort från det som faktiskt är och det som händer. Men varken illusioner eller lögner leder till frihet. Ingen människa släpps djupare och djupare in i Gud om den håller fast i en lögn efter att en djupare sanning uppenbarat sig.

Gud är här. Jag kommer inte undan. Jag vill inte det. Tvärtom, jag vill att Gud ser både mig och allt som sker i vår värld. Och jag vill att Gud med hjälp av den sanningen som han uppenbarar och den kärlek han är, visar mig hur jag fortsätter att vandra allt djupare in i honom där vi alla kommer ifrån och allt blir återställt. Där är vi Guds älskade barn, Guds älskande medhjälpare och förvaltare av Skapelsen. Egentligen är det enkelt. Men det är svårt att återvända dit när man vandrat iväg längt hemifrån och slagit sig till ro i den trivsamma tillvaro det är inte behöva tänka på andra än sig själv och några av de människor man tycker om.

Kram,