Idag sätter jag mig och skriver trots att jag inte alls har någon lust att sätta ord på mina funderingar och känslor. Jag skriver för dig människa som eventuellt känner dig ensam med dina tankar och känslor, för att du ska veta att du inte är ensam. Jag skriver för att vara den där kontinuerliga platsen som plötsligt inte står tom när du kanske bäst behöver den. Jag vet att det inte är vad jag skriver som betyder allra mest, utan att jag skriver. Att jag finns med dig här i realtid. En dag i taget.
Det är Ylva Eggehorns ord idag och kyrkklockorna som nyss ringde som ger mig den knuff jag idag behöver för att inte bryta upp från bloggen och gå min väg. Jag vill inte vända dig ryggen, du som kommer in hit. Vi lever i en redan orolig och svår tid. Jag behöver inte göra den än mer instabil. Det tar åratal att bygga upp ett förtroende och en tillit, det tar sekunder att slå sönder den. Jag vet det alltför väl. Och jag vill att du ska känna att du kan räkna med mig. Jag vet nämligen hur svårt det är att känna sig ensam om tankar ingen vill sätta ord på, känslor ingen vill kännas vid och en tro eller andlighet som inte är helt begriplig för en själv.
Jag kämpar just nu med min egen självkänsla och mitt självförtroende. Varje dag tycks jag ta ett steg närmre uppgivenheten. Kanske har min envishet aldrig varit mer användbar än just nu. Gud är gullig nog att kalla den för hängivenhet. Det låter lite mindre negativt i mina öron.
Ylva skriver i min dagliga andaktsbok såhär: "Han gör som sorgforskarna säger att vi brukar göra efter en svår förlust: vi går tillbaka till tiden innan allt gick sönder. Han återvänder till fisket, det yrke han hade innan han mötte Jesus. Det här är i alla fall något som fungerade för honom. Det här är i alla fall något han kan."
Hon talar om lärjungen Petrus. Han förnekade att han kände Jesus, när Jesus blev arresterad. Petrus är förkrossad. Han kunde inte ens tänka något sådant om sig själv. Petrus älskade Jesus.
"Han ville ge sitt liv men möter sin gräns", skriver Ylva. "Det tar tid innan den goda viljans människor når sin gräns." Det är hemskt att möta sin gräns. Jag nosade på den igår. Det kan du läsa i gårdagens blogg. Jag nosar på den idag igen.
När jag plockade undan sängkläderna tänkte jag att om jag hade haft ett eget hem då skulle jag kunna leda meditationsgrupper. För det kan jag minsann. Det är jag bra på efter att ha gjort så i 14 år. Men jag kände samtidigt att något i mig grep efter ett halmstrå att hålla mig i. Därför är det intressant att Ylvas text idag berättar för mig att jag är i en sorgeprocess. Jag går tillbaka till tiden innan allt gick sönder. Jag plockar upp bitar av mig själv hela tiden. För jag har gått sönder så många gånger att jag tappat räkningen.
När jag funderar några rundor på mitt liv utifrån det perspektivet inser jag att jag befunnit mig i en sorgeprocess i väldigt många år. Jag har aldrig riktigt kommit ur en sorg förrän en ny stor förlust drabbat mig. Med den insikten vill jag instinktivt slå armarna om mig själv och säga: "Oroa dig inte. Det går över. Glädjen och livet kommer att återvända.Håll ut!"
Under nästan 40 år sörjde jag inte. Jag visste inte hur man gjorde. Jag fick ingen hjälp med att sörja. Jag satte inte ord på de stora förlusterna som startade redan när jag var barn. Det var mindre än ett år efter min egen skilsmässa 2007 som sorgen kom och knackade på. "Sorg - vem bär ansvaret?" är rubriken på det sista kapitlet i min bok för Guds skull. Det är den 10 juni 2009 när jag skriver till Gud:
Jag sov länge idag. Mitt morgonmöte blev inställt. Det var skönt att sova ut. Men jag upptäckte också att jag var ledsen. Det triggades igång av att Anders skulle iväg. Jag hade glömt att han skulle på kurs. Tårarna väcktes till liv av känslan av ensamhet. Det satte igång en massa tankar och känslor av sorg. Jag vet inte hur man sörjer. Tror aldrig jag tillåtit mig att sörja. Aldrig har tagit mig tid till det. Sorg, kom jag på, rymmer många känslor. Jag har inte sörjt min pappa. Eller min skilsmässa. Idag är det min gamla bröllopsdag. Jag tror min kropp minns. Att det är en av anledningarna till min sorg och ledsamhet idag. Jag håller mig alltid så aktiv att jag inte hinner känna sorg. Jag vill ändra på det. Låta sorgen få ta plats. Försonas med alla de känslor den rymmer; ensamhet, avsaknad av barndom, pappa och manligt stöd när jag är Känslomässigt ”liten”, trött, ledsen och uppgiven. Sorg rymmer så mycket. Gud, hur sörjer man? Hur sörjer jag? Jag vet inte hur man gör. [...]
Jag tänkte att jag aldrig kan få tillbaka min pappa. Men jag känner djupt att jag behöver en. Du är den ende jag kan komma på. Vill du vara som en pappa för mig? Jag vill inte och orkar inte längre bära min sorg själv. Jag behöver en faderskärlek. En känsla av att få vara en liten flicka som är omhändertagen. Snälla, vill du det? – Marie, du har alltid haft mig. Ända sedan den dagen du föddes. Du har alltid varit och skall alltid förbli min dotter, mitt barn.
Jag har sedan barnsben saknat inte bara en pappas kärlek utan också känslomässigt stöd. Jag lärde mig att ensam bära allt. Sorg och glädje, tro och hopp, förväntningar och misslyckande, längtan och saknad, rädslor och kärlek. Det var inget jag ville. Jag längtade efter kärleken och stödet. Det har jag gjort så länge jag kan minnas och jag har uttryckt det behovet i relationer utan att det mötts upp.
Den där sommardagen 2009 ber jag Gud vara det jag behöver. En pappa. Ett stöd. Så jag har en möjlighet att få vara någons barn. Så jag får vila. Så att jag får den omsorg jag behöver. Det är en vändpunkt. Gud är inte bara Gud, inte bara Vår Fader. Gud är min Gud, min himmelske pappa, mitt personliga stöd. Jag vill inte och orkar inte längre vara allt själv.
Jag står vid ännu en sådan vändpunkt i livet. Nu i relation till Jesus. Igår frågade han mig: "Inte vill väl du också gå din väg?"
Han känner var jag befinner mig. Vid gränsen. Den där Petrus en gång befann sig. Kanske möter alla kristna den någon gång i livet. Då vi överger honom, Jesus, för att gå vår egen väg. Som fiskare eller meditationsledare, trots att Gud har en helt annan plan för oss.
Men vad händer med Petrus som gick tillbaka till sitt fiske? Han fiskar hela natten och får ingen fisk. "Han har hamnat i ett ingenmansland", skriver Ylva. "Både han själv och det förflutna har förändrats. Han passar inte in längre."
Där är jag. Både jag och mitt förflutna har förändrats. Jag passar inte in längre. Jag befinner mig i ett ingenmansland. Det gamla fungerar inte längre.
Vad hände med Petrus? Vad händer nu med mig? Mina nät är tomma efter en mycket orolig natt.
När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: »Mina barn, har ni ingen fisk?«
När förstår jag först inte att det är Jesus som står där på stranden där han en gång kom till mig? Varför känner jag inte igen honom när jag ser honom? För att han är klädd som Ylva? För att hans röst är som kyrkklockornas?
»Mina barn, har ni ingen fisk?«
Jag har aldrig tänkt på att Jesus kallar lärjungarna för mina barn. Jag kan höra ömheten i hans röst. De vuxna männen kommer tomhänta hem efter en hel natts arbete. Innerst inne är de alla djupt bedrövade. Jesus har dött. Sedan återuppstått och visat sig för dem. Sedan försvunnit igen. Petrus förnekelse gnager i honom. Dessutom är de hungriga och trötta. Ingen fångst betyder ingen mat till familjen, inget att sälja som ger pengar. Så vad svarar de honom?
De svarade nej, och han sade: »Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.« De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken.
Den lärjunge som Jesus älskade (Johannes skriver så om sig själv, min anm) sade då till Petrus: »Det är Herren!« När Simon Petrus hörde att det var Herren knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet. De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter. Då de steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd. Jesus sade till dem: »Hämta några av fiskarna som ni just fick.« Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Och fast det var så många gick nätet inte sönder. Jesus sade till lärjungarna: »Kom och ät.« Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att det var Herren. Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken.
Detta var tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda. (Joh 21:5-14)
Innan jag somnade igår mediterade jag. Det gör jag numera alltid liggande med huvudet på kudden och täcket svept om mig. Jag kröp in i själens eget inre land och stod där på stranden där Jesus en dag uppenbarade sig och kallade mig till att följa honom. Det har gått 14 år sedan dess. Jag stod där ensam och blickade ut över havet. Tyngd av sorg. Tyngd av ensamheten. En flaska flöt iland. Jag öppnade den och fann ett papper. Jag ville så gärna att det skulle innehålla ett meddelande från Jesus. Vad som helst som bröt min ensamhet och gav mig en fingervisning och ett hopp. Luk 2, inbillade jag mig att det stod. En bibelhänvisning. Men jag visste att det var min egen fantasi som diktade ihop det. Lappen var tom. En stund stod jag där och tänkte. Om jag fick skriva en sista hälsning till mänskligheten vad skulle den då vara? "Jag älskar dig", ville jag skriva. Men orden kändes tomma. Jag skrev "Jesus älskar dig", tryckte ner lappen i flaskan och satte på korken och kastade ut den i havet. Sedan ångrade jag mig och sprang ut och tog flaskan igen. Jag vände på lappen och skrev "HJÄLP!", för jag insåg att det var bättre att hoppas på att Gud såg flaskan som guppade på hans hav. Mitt rop på hjälp är nämligen hela mänsklighetens och Skapelsens rop.
Vad var det jag fantiserade om skulle finnas i den där flaskposten? Lukasevangeliet 2. Jag slår upp Bibeln nu. Det är julevangeliet. Berättelsen om Jesu födelse. Betyder det att Gud visste redan innan jag skrev ner mitt rop på hjälp vad både jag och hela Skapelsen behöver?
Igår var jag frustrerad på Jesus och jag sade: "Åren går. Berätta för mig, vad är det jag väntar på?"
Gav Jesus mig ett svar på min fråga? Väntar jag på julevangeliet? På att mer än ett årtionde av sorgebearbetning ska bytas ut mot ett glädjebud. Både för mig personligen, men också för många fler. Jag vet att om mitt ingenmansland skulle börja blomstra är det många som skulle andas ut och glädjas med mig.
Får jag bära fram det glädjande beskedet, julevangeliet, genom mitt eget liv? Får mitt liv vara ett vittnesbörd om att det går att leva av Gud och som en Jesu lärjunge också i vår moderna tid i ett sekulariserat Sverige? Också om det är en tjänst utanför kyrkan men till hennes fördel. Hur många är vi som har den kallelsen?
Jag förväntar mig inte och önskar mig inte ett liv i sus och dus. Det lockar mig inte ens. Men jag behöver ett gott och tryggt liv efter att ha tillbringat så många år i sorg. Gammal sorg och ny sorg. Ett till synes oändligt radband av stora och mindre förluster. Kan det radbandet få bli ett pärlhalsband nu? Ett smycke, istället för en snara runt min hals.
När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: »Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?« Simon svarade: »Ja, herre, du vet att jag har dig kär.« Jesus sade: »För mina lamm på bete.«
Och han frågade honom för andra gången: »Simon, Johannes son, älskar du mig?« Simon svarade: »Ja, herre, du vet att jag har dig kär.« Jesus sade: »Var en herde för mina får.«
Och han frågade honom för tredje gången: »Simon, Johannes son, har du mig kär?« Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: »Har du mig kär?« och han svarade: »Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär.« Jesus sade: »För mina får på bete. (Joh 21:15-17)
Det är inte jag som sätter min kärlek till Jesus i relation till din kärlek för Jesus. Det är Jesus som ställer Petrus och mig den frågan. Och jag svarar denna morgon detsamma som jag svarade Jesus då när han kom den första gången till mig: Ja till att följa honom, ja till att låta kärleken för honom styra mina val. Jag kan inget annat. Han är ju den kärlek jag alltid längtat efter. Den ende som verkligen går att lita på. Som inte ens tänker tanken att han ska vända er ryggen och överge er när tillvaron är som svårast att hantera. Jag vet inte vem mina lamm är. Men jag vet att betet som mättar är Gud. Jag vet inte hur jag ska leda människor till Guds betesmarker, men jag skriver så att jag åtminstone lämnar efter mig några brödsmulor medan jag själv vandrar dithän. Hur lammen längs med vandringen ska bli till vuxna får och vad de behöver äta för att bli mätta, vet jag inte heller. Men Det jag finner mättar mig och får mig att växa från ett lamm till en tacka, det bjuder jag er andra på här på min blogg.
Nu är jag så hungrig att jag snart svimmar. Jag har dukat fram både vatten och vin, brödsmulor och bagaren själv. Ät så mycket ni vill och orkar. Vi ses här på stranden imorgon. Åtminstone så är jag och Jesus här.
Kram,
Comentarios