top of page

En bussresa i tiden

Blåsten är något lite vänligare idag. Jag har slagit mig ned i hörnet av uteplatsen där morgonsolen letar sig in och det är lite lä. En ung kvinna leker med sin svarta hundvalp på gräsmattan på andra sidan gatan. Hennes löst sittande byxor fladdrar runt benen. De små ekarna längs vägen är klädda i mängder av hängande små fröställningar. En man vandrar förbi med sina två hundar. Det är en lördagsmorgon i maj utanför mig.


Inom mig bär jag ännu på funderingarna och känslorna som bubblade upp i mig efter bion i torsdags. Med en vän var jag och såg Den tysta flickan. Slutscenen har etsat sig fast. Flickan springer för sitt liv i ett försök att fly misären i sitt hem. Både den ekonomiska och den känslomässiga. Hon behöver kärlek och omsorg. Det är det hon springer mot. Hon har funnit det på en annan plats än i sitt hem. Rakt igenom hela filmen ställer jag mig frågan: Är det alltid bäst för ett barn att växa upp med sina biologiska föräldrar?


När vi kliver ut från bion ska jag ta bussen hem. Jag står mitt uppe i den stad jag växte upp i och har levt i sedan dess. Ändå är jag en främling efter att ha levt ett så isolerat och minimalt liv under väldigt många år. Är det så här det känns att lämna ett slutet klosterliv, att bli utsläppt ur ett fängelse eller som flykting komma till ett helt nytt land? Jag anar något av hur det är. Den erfarenheten är svår att beskriva. Hur det är att börja om helt från början när man är vuxen.


Jag ska starta om livet, såsom när ett barn lämnar sitt barndomshem för att börja leva sitt eget liv. Ladda ner Skånetrafikens app, ta reda på vad en bussbiljett kostar, var de olika linjerna stannar och hur lång tid det tar att resa hem. Allt känns nytt. Allt är digitaliserat. Ingenting är sig likt.

När jag sitter där i den gröna lokalbussen och tittar ut genom fönstret inser jag hur mycket min barndomsstad har förändrats. Den är förtätad. Den har brett ut sig. Den har helt bytt karaktär.

Chauffören svänger in på Holmas bussgata. Jag dras tillbaka till barndomen när jag åkte buss till och från klarinettlektionerna på Heleneholmsskolan. Som flickan i filmen var jag i ålder. Runt tio-elva år. Jag slår mig ned på sätet bredvid barnet jag var den gången och tar hennes hand i min. "Du ska inte hoppa av här", säger jag till henne. "Du ska få följa med mig hem till där jag bor."

Där busslinjen förut nådde sitt slut och vände om för att åter köra ut i staden har en ny väg öppnats upp. Mitt barn och jag lämnar Holma bakom oss och fortsätter vår resa tillsammans. Vi ser nya stadsdelar som växt fram i staden vi båda växte upp i. Allt är nytt. Vi kunde lika gärna ha varit på en helt ny plats där vi aldrig förut varit.


På gräsmattan utanför samlas ett gäng kråkfåglar. En av dem äter något. Jag tycker inte det ser ut som hälsosamt mat för en fågel. Jag lämnar skrivandet och går mot gänget som samlats ute i det gröna. Då lyfter de och flyger iväg. En servett med ketchup kan inte vara bra för magen, tänker jag, och plockar upp allt skräp som vinden svept in på vår gata.


Mina händer och tår har blivit kalla. Magen ropar på frukost. Flickan har funnit ett nytt hem, inuti mig. Jag känner henne som jag känner mig själv. Jag vet vad hon behöver. Vi har ett liv framför oss att utforska. Ett liv vi ännu inte levt. Där ingenting är sig likt från förr. Och därför vet vi inte vad vi har att förvänta oss. Mer än att det är något gott. För Gud är med oss.


Kram,

Marie


Ps! Missa inte Sötnosen som varje fredag presenterar en sida ur sin framtida bok Sötnosen och Anden läser Psaltaren. Igår lades sidan åtta upp på hennes Facebook och Instagram. Du hittar också de små vännerna på Sötbloggen inne på Sötnosens hemsida www.sotnosen.se


Ps 2! Nu har jag lagt upp ännu en ny tavla som är till salu under fliken "Galleri och butik". Den heter Vägen, sanningen och livet. Den är persikofärgad! Det är verkligen annorlunda.





21 visningar

Comentarios

Obtuvo 0 de 5 estrellas.
Aún no hay calificaciones

Agrega una calificación
bottom of page