Håret får lufttorka i solen och vinden. Jag har tagit en lång dusch, haft inpackning i håret, smort in kroppen med varsamma strykningar och bättrat på färgen på tånaglarna. Jag tar mig tid för lite kroppslig egenvård. Jag ger mig själv det jag kan bidra med, men min kropp behöver så mycket mer.
Magen är svullen som vore jag halvvägs in i ett havandeskap. Och kanske är jag det, havande i någon form. Det är som om jag bär både liv och död inom mig. Det nya som tar form och det gamla som är på väg att förmultna. Min kropp längtar efter stöd. Inte bara det jag själv kan ge mig, utan ett yttre fysiskt stöd.
Jag minns när jag ledde bokprojekten i Heal My Voice Sweden. Då bar jag också med hela min kropp kvinnornas alla historier. De sårade berättelser som tillhörde det förgångna och som nu kom fram i ljuset. Och de nya friskare liv som väntade dem där några av alla sår hade få läka ut.
Mitt under den processen miste jag mitt hem. Huset jag hyrde såldes. Allt det som mitt hem hade varit med och burit och hållit plats för blev min kropp nu tvungen att bära.
Ganska snabbt fann jag ett nytt hem åt mig och barnen. Men två veckor innan vi skulle flytta in ringde dem och bad om att få häva kontraktet som var påskrivet. Mannen i relationen hade blivit allvarligt sjuk. Han behandlades med elchocker. Jag rev det påskrivna kontraktet och tänkte att det säkert skulle lösa sig på något annat sätt. Jag var helt oförberedd på att det skulle dröja ett helt år.
Under dessa omständigheter genomförde jag ändå det första bokprojektet och satte igång det andra. Det var under denna process som relationen till en av deltagarna i bokprojektet började förändras och djupna. Hon såg hur mycket jag bar. Hur orimlig hela min situation var. Carina Halvardsson var kroppsterapeut och på hennes massagebänk, med hennes varsamma händer på min mage, fick jag en plats att slappna av på en stund. Hon gav min kropp det yttre stöd jag saknade men så väl behövde. För mig var det en ny erfarenhet. Det enda min kropp kände till var övergivenhet och svek.
Idag är Carina min bästa vän.
Lika oväntat var det att ännu en gång mista mitt hem för drygt ett år sedan. Åtta år hade jag bott på gården. Levt där, verkat där, knutit djupa band med naturen på landet och varit ett troget stöd för alla boende där. Jag var själv mitt uppe i min egen djupa utdragna läkeprocess. Jag bar på nytt friskt liv, men hade ännu öppna sår som inte var helade. Jag sålde det mesta av mitt bohag, satte resten i ett magasin och flyttade in hos min äldsta dotter. Här är jag nu.
Jag känner det nya livet jag bär på inom mig lika tydligt som vid mina tre graviditeter. Det är som att bära tvillingar, Sötnosen och Själaglad. Även om ni andra känner till dessa barn, så är det ni får se mer som ultraljudsbilder än de fullgångna skapelserna. Det är vansinnigt tungt att vara havande med Guds barn, ensamstående förälder, utan ett eget hem och den inkomst som bär allt detta nya liv i Gud.
Men jag tröstar min kropp med att vi gett liv åt tre människobarn och tre antologier fyllda av kvinnors liv. Jag kan lägga händerna på min egen mage och lova min kropp att när tiden är inne då föds det nya livet och det går inte ens att stoppa det förloppet.
Jag tröstar också min kropp med att vi klarade det omöjliga uppdraget med Heal My Voice Sweden med hjälp av Anden. Som min vän Carina sade till mig i slutet av den sista antologin: "Nu finns det bara ångor kvar i dig." Det var sant. Av mig själv hade jag slutat andas. Jag var helt tömd på liv. Anden andades i mig. Anden såg till att jag rodde allt i hamn. Anden visste vilken dyrbar last jag bar på, alla de modiga underbara kvinnornas liv och berättelser. Anden vet vilken dyrbar last jag bär på nu. Guds liv i mig och mitt liv i Gud.
Jag skrev igår om skam. Det finns skam där i ett hörn av min mage, jämte det nya livet som är naket och utan skam.
Både mannen och kvinnan var nakna, och de kände ingen blygsel inför varandra.
(1 Mos 2:25)
Jag har aldrig skämts för min längtan efter mannen. Efter hans kärlek för mig. Efter hans kropp. Efter hans stöd för min ande, själ och kropp. Skammen jag bär på tillhör mannen. Mannen som skämdes för mig och hur jag var. Min glädje och skratt, min livfullhet och min medkänsla.
Mannen som skämdes för sin kärlek för mig och sin åtrå till mig.
Jag tror den skammen jag ännu bär på släpper taget om mig när jag äntligen får vila mot den manskropp som inte skäms varken för mig eller för sig själv.
Bär mig som ett sigill vid ditt hjärta, som ett sigill vid din arm. Stark som döden är kärleken, lidelsen obeveklig som graven. Dess pilar är flammande eld, en ljungande låga.
Mäktiga vatten kan inte släcka kärleken, floder kan inte svepa bort den. Om en man gav allt han ägde för kärleken, vem skulle ringakta honom?
(Höga visan 8:6-7)
Kram,
Marie
Comentários