Jag har ingen aning vad hon sjunger om, Carla Bruni. Men jag är inte ensam om att lyssna till henne. Låten har fått över 174 miljoner lyssningar. Jag tycker om henne sensuella röst. Jag googlar hennes namn och inser att endast ett år skiljer oss åt. Hon är en fransk-italiensk sångerska och låtskrivare, modell och har tidigare varit gift med en fransk president. Vi har inte mycket gemensamt med andra ord, mer än åldern.
Jag hamnade här hos henne för att jag känner mig trött och låg efter gårdagens alla fina händelser. Det behövs input av musik för att jag ska få lite energi och vakna till liv.
Det saknas mig något väsentligt i min vardag. En gnista. Kvinnan. Det sensuella, sinnliga, livsbejakande. Allt det jag inte finner i barnet eller i modern/husmodern i mig. Jag saknar en väsentlig bit av mig själv som funnits naturligt i mig sedan barnsben.
Utmattningar, klimakteriet, ensamhet och andra yttre omständigheter har inte varit nådiga mot allt det kvinnliga. De har gått hårt åt den delen i mig. Därför har jag överlåtit henne i Guds händer. Jag vet inte hur jag ska kunna återställa henne på egen hand. Eller ge henne nytt liv.
År 2011 separerade jag. Det är fullständigt obegripligt att jag inte haft en relation med en man på 14 år. Inte levt ihop med någon. Gått på tre dater för över tio år sedan. Kysst en man på alla dessa år. Obegripligt är det. Jag som är så kelsjuk, som älskar att kramas och att vara nära. Hur ska kvinnan i mig kunna överleva under sådana omständigheter? Utan någon näring alls utifrån. Hur ska jag kunna hålla liv i en gnista, en passion, en låga helt på egen hand? Det är ett fattigt liv, att inte ha någon partner att älska, älskas av och att älska med. Det är torftigt. Det är trist. Och om jag ska vara helt ärlig mot mig själv så har jag kastat bort mina bästa år som kvinna. Den mogenhet som fanns efter 40 och den sexualitet som fanns under klimakteriet. Jag får inte tillbaka den tid som varit, men kan jag förlåta mig själv?
Hela livet har kvinnan i mig velat ta plats i min vardag, men allt jag gjort är att låta henne vänta. Hon är såklart så mycket mer än en relation till en man, sexualitet och intimitet. Hon är sinnlighet, närvaro, kreativitet, liv, styrka, skönhet, längtan, erfarenhet, förening, kärlek, glädje och så mycket mer. Allt det känns långt borta. Jag är inte i kontakt med det. Inte konstigt att jag känner mig trött och deppig.
Jag minns när jag tog denna bild.
Det var efter separationen från mannen. Jag vandrade ute på landet där jag hyrde ett hus. Jag såg barnet inom mig och hur illa ställt det var med henne. Så jag ropade förtvivlat på Gud om hjälp. Jag bad honom ta emot barnet som var så trasigt att jag inte kunde läka henne och bad om att inte få tillbaka henne förrän jag var redo att ta hand om henne.
När jag kom fram till havet såg jag himlen forma sig till detta hjärta och jag tog upp mobilen och ta fotot. För mig var det ett tecken. Gud som sade att han hört min bön och tänkte besvara den.
Det dröjde fem år innan Gud kom tillbaka och lade barnet i mina händer och med barnet också ett frö till en ny kvinnlighet.
Jag tror min son hade rätt när han som nioåring skrev detta meddelande till mig. 240 mil skilde oss åt. Han var i Halkidiki och jag i Malmö.
Idag är min son 23 år. Han visste något om mig innan jag själv gjorde det. Detsamma gäller Gud. Gud känner kvinnan han skapat till sin avbild. Gud vet att hon är ryggraden i min mänsklighet. Jag behöver den delen hon utgör för att ha ett fullgott liv, för att vardagen ska vara hållbar och stabil.
Jag tror detta är en av de få bilder på mig där jag känner att den inre styrka och utstrålning jag besitter har fångats på ett foto. Då när jag inte ber om ursäkt för vem jag är och vad jag kan. När jag tar upp min plats. När jag trivs i min kropp och känner mig vacker. När jag känner mig självklar. När varken modern eller barnet i mig kräver att få svara med på bild. Jag är tillbakalutad. Jag har något att berätta och väntar på att den andre ska lyssna. Jag bär nägot inom mig. En gåva för den som är redo.
Denna bild är tagen samtidigt. Men det moderliga har jag nu iklätt mig. Mjukare skulle kanske någon säga. Lättare att närma sig. Mer öppen, leende. Det är sant. Här ger jag platsen åt den andre. Jag är framåtlutad mot dig, intresserad av dig. Jag har intagit den lyssnande positionen. Också djuren ser dig. Vi är alla vända mot dig. Mottagande. Närvarande. Väntande på dig. Så har jag levt större delen av mitt liv. Som dotter. Som mamma. Som partner. Som vän. Som arbetskamrat. Som mormor. Men det räcker inte. Det bär inte upp mig. Det är ingen ryggrad jag kan luta mig mot.
Ryggraden är en annan. Den som lutar sig tillbaka i stolen och fyller ut sin plats. Klär sig i rött. Vet att hon är en gåva och har något att ge. Som inte har ett värde för att allt hon ger och gör för andra, utan i sig själv. Som inte kan leva enbart för andra skull utan måste leva för sin egen skull. Som har ett eget liv oberoende av alla andra. Det är en sida av mig som aldrig fått utvecklas. För hon har inte blivit mottagen. Inte av mig. Inte av andra. Men jag är inte villig att avstå henne, inte villig att överge min ryggrad för att bli mottagen och vara omtyckt. Jag saknar den beslutsamhet som finns där i ryggraden. Den bestämda sida i mig som ibland också kan vara kompromisslös. Det finns mycket att utforska här. Vem jag är med denna ryggrad. Vad jag förmår med henne djupt förankrad inom mig. Det finns en vilsamhet hos henne. Till och med hästen slappnar av och ger sig tid att äta av det gröna gräset i hagen.
Vi får se när Gud anser mig mogen att leva hennes liv. När hon kliver fram ur mitt djup. Jag längtar. Kanske släpper tröttheten taget om mig då. Kanske återvänder min stora livsglädje. Så skön tanken är på att få luta mig tillbaka och fylla ut den plats som är min. Att leva för min egen skull och utforska vad det innebär att inte söka mitt egenvärde i relation till andra människor. Att min självbild inte grundar sig i mottagandet av och lyssnandet till andra. Att mitt självförtroende inte handlar om vad jag ger och gör för andra. Jag längtar efter den vila som min ryggrad har att erbjuda. Och så spännande att se hur livet blir med denna nya inställning och livhållning. Tanken på henne kommer med frid.
Fotona av mig är tagna av min själasyster Lisbeth för sisådär tio år sedan. Då när hyrde en lägenhet på en gård utanför Bunkeflostrand.
Kram,
Comments