top of page

Etta på listan av självhjälpsböcker

Jag sitter och läser Bibeln när jag börjar fundera över självhjälpsböcker. Litteratur ämnad att vara oss människor till hjälp på vår resa mot det som är friskt, där vi kommit hem till oss själv.


Jag tror Marianne Fredriksson med boken Den som vandrar om natten är den första bok jag uppfattar talar till mig på djupet. Jag minns att jag fick boken av en vän, Catti från gymnasiet. Det måste ha varit många årtionden sedan. Av någon märklig anledning tycker jag mig minnas att jag vid tidpunkten var sjuk, kanske låg jag på sjukhus när jag fick den. Men jag vet inte. Idag förstår jag att det var andligheten invävd i berättelsen som jag fann oemotståndlig. Det närde något i mig som jag då inte visste vad det var. En djupare mening med livet.


Boken blev starten på en tid då jag slukade alla böcker av Marianne Fredriksson: Evas bok, Kains bok, Noreas saga, Enligt Maria Magdalena, Simon och ekarna, Anna, Hanna och Johanna samt Flyttfåglar. De nyaste böckerna har jag dock inte läst.


Näste författare som hade samma inverkan på mig var Paulo Coelho. Det började såklart med Alkemisten. Jag var helt såld. Skälet var detsamma som med Marianne Fredriksson. Deras berättelser hade en andemening, ett djupare budskap, något som talar till själen och hjärtat. Sedan Alkemisten har jag slukat Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät, Djävulen och fröken Prym, Häxan från Portobello, Breda, Elva minuter, Valkyriorna, Alef, Segraren står ensam, Otrohet, Pilgrimsresan, Veronika bestämmer sig för att dö, Manuskriptet från Accra, Zahiren och Warrior of the Light.

Jag minns att när jag läste Zahiren bestämde jag mig för att ta ut skilsmässa. När jag i efterhand läst boken kan jag inte hitta vad det var som fick mig att efter alla år av funderingar ta steget. Kanske låg det inte i de skrivna orden utan mellan raderna. Kanske behöver vi ibland stödja oss mot en bok eller en människa för att göra det vi vet att vi förr eller senare måste göra.

Inte heller Coelhos senaste böcker har jag läst.


Det är många år sedan jag sålde alla mina böcker av Fredriksson och Coelho. Kvar finns endast Alkemisten och kanske också Den som vandrar om natten. De senaste åren har jag slukat alla böcker jag hittat av Wilfrid Stinissen. Vandringen med honom började med boken Störst av allt är kärleken som jag fick av en vän. Hans böcker är inte romaner. Anden döljs inte i en fiktiv berättelse. Anden är huvudkaraktären.

Av Stinissen har jag läst: Maria i Bibeln, Evigheten mitt i tiden, Natten är mitt ljus, Ordet är dig nära, Mitt liv i dina händer, Sann människa, Bröd som bryts, Hör du vinden blåsa, Vandring till sanningen, Det nya vinet och någon till. Det finns fler att läsa och jag samlar ihop till ett eget Stinissen-bibliotek.


Egentligen är det, så här i efterhand, en självklar utveckling. Min själ vill fördjupa sig. Komma närmre rötterna. Hitta ursprungsberättelsen som Marianne Fridriksson och Paulo Coelho utgår ifrån. Och det var den jag satt och läste denna morgon när jag kom att tänka på självhjälpsböcker. Bibeln.


Jag läste Evangeliet om Jesus. Jag läste om scenen där Johannes Döpare står med två av sina lärjungar och ser Jesus komma. Då säger Johannes: "Där är Guds lamm". Och lärjungarna lämnar omedelbart Johannes och börjar följa Jesus. Och när Jesus ser att de går efter honom frågar han dem vad de vill. De svarar: "Rabbi (Mästare), var bor du?"

Jesus svarar: "Följ med och se!"


Scenen i Evangeliet lyser upp hela den vandring jag just berättat om för er. Jag vandrade om natten, i ett själsligt mörker, när Catti gav mig boken Den som vandrar om natten. Något i Cattis kärlek för mig visste att jag behövde läsa just den boken, just då.


Paulo Coelho växte upp med katolska föräldrar och gick i jesuitiska skolor. Han blev satt på mentalsjukhus av sina föräldrar och har en brokig bakgrund. Det använder han i sitt författarskap.

Jag minns att jag ofta kunde känna att vissa delar i hans romaner var självupplevda. Att det vore omöjlig att skriva om det annars. Framförallt kampen mot de mörka krafterna i och utanför honom, och den katolska mystiken som genomsyrar hans böcker. Jag behövde läsa om det och få min inre strid bekräftad. Jag slutade läsa honom när jag kände att böckerna blev alltför ytliga, som om han börjat skriva från huvudet istället för hjärtat. Eller så var det jag som hade förändrats och behövde något som mättade det djup som hade öppnat sig i mig.


Fredriksson och Coelho har varit mitt sällskap på den vandring som leder hemåt. Där jag är mig själv. Båda författarna har när jag mött dem varit som Johannes. De har pekat mot någon som kommer att dyka upp och när jag möter den personen lämnar jag dem direkt och följer honom.

Också Stinissen är som en Johannes, för ingen människa kan vara Jesus. Evangeliet är den bok där jag kan möta Jesus ansikte mot ansikte. Det är berättelsen om hans liv, utan omskrivningar, utan fiktiva inslag, utan andras tolkningar.


I Gamla testamentet pekar berättelserna också framåt mot Jesus. Men historien om den kommande Jesus är iklädd berättelserna om Abrahams liv, Moses liv och alla andras liv. I Apostlagärningarna och breven som finns i Bibeln efter de fyra evangelierna pekar man tillbaka mot Jesus. Också där kläs Jesu liv i berättelserna om Paulus liv, Petrus liv, Johannes liv och församlingarnas liv.

Jag läser Gamla testamentets berättelser som jag läser Fredriksson och Coelho. Jag läser Nya testamentet (bortsett från Evangeliet) som jag läser Stinissen. Texterna handlar om Jesu liv tolkat genom deras liv och jag kan känna igen mig mer eller mindre i dem, men de handlar inte om Jesu liv i mitt liv.


Den bästa självhjälpsbok som finns för mig är Evangeliet. Där kommer Jesus som sig själv, inte iklädd någon annan. Naken kan jag möta honom. Naken möter han mig. Där finns sanningen för mig. Det är inga speglingar där jag måste urskilja vad som är mitt och vad som är författarens. Ser jag sprickor är de mina. Jesus är fullkomlig. Ser jag ljus är det Jesu ljus som jag reflekterar. Jag är inte fullkomlig.

Men ... Evangeliet är ett urval av berättelser om Jesu liv. Allt om honom ryms inte där. Kvinnorna har ju inte fått berätta själv. Hela sanningen om Jesus och därmed om vem jag är i Guds ögon kan endast fås om jag fortsätter min vandring med den helige ande som Jesus sänt som vägledare och hjälp. Det jag kan göra är detsamma som de allra första lärjungarna gjorde. Jag kan gå efter Jesus och när han undrar varför jag förföljer honom då säger jag: "Rabbouni, var bor du?"

Och jag vet redan vad han kommer att svara: "Följ med och se!"


Hasta la vista!

Marie



bottom of page