Från död till liv

Jag minns så väl den natten då något i mig rämnade och jag upplevde att döden kom för att kalla mig hem. Jag blev inte tillfrågad. Jag hade inget val. Livet själv kom med döden och serverade mig den. En fruktansvärd dödsångest kom över mig. Fruktan för mitt liv. Jag blev skräckslagen, livrädd, helt utom mig av rädsla.

Jag var helt ensam i huset. På övervåningen. Det var sen kväll. På gränsen till natt. Jag låg i min säng och blickade ut genom fönstret mot trädgården och det träd som stod alldeles utanför.

Det ohyggliga var vad jag såg. Utan någon förvarning. Utan någon beredskap alls. Där hängde jag. Livlös. Död. I trädets gren.

Jag fick panik och sträckte mig efter den person som hade stått mig så nära. Svaret jag fick i telefon kom som en chock. "Jag kan inte hjälpa dig." I det ögonblicket förmådde jag inte längre hålla mig kvar. Jag drogs med när den inre fördämningen i mig brast. En svallvåg svepte iväg med mig. Jag forsade fram utan något fäste. I min hand hade jag ett halmstrå som jag vägrade släppa taget om. Strået var mitt enda hopp.

Det var som att dras med i en strömmande fors där oräknerliga mängder vatten hade släppts lösa när dammen som höll dem i schack brast. Jag är välsignad med ett rikt inre liv och en konfirmationsgåva som låter mig se och uppehålla mig i den inre skapelsen på ett enkelt och självklart sätt.

Nu drogs jag mot ett stup. Jag kunde höra dånet av ett vattenfall. Och jag var helt chanslös mot dessa frisläppta krafter. Livet ber inte om lov. Hon ursäktar sig heller inte. Hon är vad hon är. Väldiga inneboende krafter som inte skiljer mellan rätt och fel, gott eller ont.

Jag nådde kanten där den framströmmande floden övergick i ett stormande vattenfall. Och jag föll, omsluten av miljoner liter vatten. Ett fall som pågick under flera år.

Utanför fönstret står en ek med en vackert grön och frodig krona. I tre års tid har jag suttit vid köksbordet i min äldsta dotters hem och beundrat trädet. Sett henne bilda fröstänger, blad och ekollon. Njutit av henne både när hon varit fullt påklädd och helt naken. Snötäckt, droppande av regn, nästan glödande i sin höstdräkt och med hela kronan svajjande när det blåst storm. Ibland har hon gett skugga när solen stekt. Otaliga fåglar har vilat på hennes grenar. Marken har fyllts med hattklädda frukter som är mat åt fåglar med vassa näbbar och naturliga leksaker för små barn. Ett livets träd.

Det fria fallet ledde fram till en hemlöshet i en yttre bemärkelse. Tretton år har gått sedan dess. Jag har haft platser jag bott på. De åtta år jag tillbringade på gården var nästan vad jag skulle kalla ett hem. Men det var en plats jag inte gavs en chans att rota mig på. Så är det inte heller här, som inneboende hos min dotter.

Det var först i måndags som jag insåg att min hemlöshet är mycket äldre. Den är över femtio år gammal och uppstod i samband med Tottos död. När han försvann ur mitt liv blev jag hemlös. Min sexåriga kropp och själ hade inte längre ett hem för den kärlek (Anden) jag bar på i mitt inre.

När jag för cirka tio år sedan i närheten till en annan människas kropp hörde min inre människa viska: "Jag är hemma", då förstod jag inte vem i mig som sade så. Nu vet jag. Det var det hemlösa barnet som steg ut ur sin långa sömn och hon kom med Anden i sin famn. En Ande full av kärlek, ljus och sanning. En flicka med en blick som ser genom stänga dörrar och med en förmåga att stiga ut ur sig själv och in i den andres inre värld. Inte för att ockupera. Inte för att ta i besittning. Men för att befria.

Kanske var det under Tottos sjukdom, när hans unga friska kropp långsamt dog inifrån av cancern han drabbades av, som jag som barn utvecklade denna förmåga att gå in i den andre när våra kroppar möts. Kanske löstes gränsövergången mellan liv och död upp när jag som liten flicka vilade på Tottos arm eller satt i hans knä. Kanske lärde jag mig då att vandra mellan dessa olika världar. Kanske såg och förstod Gud detta och gav mig av just det skälet den gåva som min konfirmation kom med. En bit av sin egen skapelse där döden inte längre finns. Där den är besegrad. Så att Anden i mig har en fredad plats. Så att Anden inte kan bli hemlös. Bara min själ och min kropp.

När jag försöker avstå från att blogga är det som om jag börjar bygga upp en inre damm för att kontrollera det vatten som strömmar fram ur mig. Det vatten som en gång släpptes fritt och som svepte mig bort från världen, för att föra mig hem. Jag slutar inte blogga för att stänga någon ute. Jag gör det i tron att Gud ska kunna använda detta vatten, alla dessa ord, till något bättre, att jag kanske förspiller Guds kraft med att blogga.

Men det går inte att hålla tillbaka. Jag tror mitt bloggande är en stillsam demonstration. Såsom Greta Thunberg en gång satte sig utanför Riksdagshuset i Stockholm varje fredag med ett plakat och skolstrejkade för att uppmärksamma klimatets rop på hjälp.

Jag sitter här vid köksbordet, lutad mot livet själv, med mitt plakat som säger "Gud behöver dig!" Och jag kan bara hoppas att det startar en gräsrotsrörelse, en omvändelse, ett hemvändande till Gud.

Igår bad jag om något jag inte visste att man kunde be om. Jag bad om att få lämna min egen inre skapelse och kliva rakt in Jesu kropp. Min inre människa är tömd. Jag har gjort det bästa jag kunde av de tillgångar som den kom med. Jag har generöst delat med mig av mitt liv.

Människor kommer och går, jag behöver det som består. Jag behöver närheten till en kropp där Anden tas emot. Där den känner sig hemma. Ett permanent hem där den kan slå sig ned och bygga bo.

Liksom jag på insidan har visat mig rymma en hel värld att utforska, så rymmer också Jesus en hel värld. Den har jag nu stigit in i.

Det är en fredlig värld. Jag kände mig omedelbart trygg. Här finns ingenting som vill mig ont. Ingenting att frukta. Jag litar helt och fullt på honom, på Jesus. Och när jag nu klivit in i honom upptäcker jag en förnyad längtan efter sanningen, en verklig och sann längtan efter att förstå vad som är sant och vad som är lögn. Jag upplever en förnyelse av det som var starkt i mig som tonåring. En önskan om rättvisa, fred och jämlikhet för alla i vår värld.

Jag förstår nu att min djupa känsla och erfarenhet av hemlöshet är roten till allt; till formandet av mina tankar, känslor, beteenden, handlingar, livsval och hela min person. Som sexåring bar jag på en djup kärlek som jag delade med Totto. Kärleken var ömsesidig. Förlusten av honom kom med en lika djup sorg som aldrig kunde delas med någon. Jag förstår nu att för att kunna dela en djup sorg måste man ha delat en ännu djupare kärlek. Jag har varit ensam om kärleken sedan han försvann ur mitt liv.

Jag förstår idag att jag endast kan se och förstå mig själv i ljuset av Jesu kärlek. Jag behöver inte längre söka svaren på vem jag är i terapi, i andra människors speglingar, bekräftelser eller åsikter om mig. Jag kan inte förstås av andra människor om jag inte ses i ljuset av Jesu kärlek. Därför behöver jag inte söka efter sanningen i mig själv längre, jag kliver in med hela mig själv i Jesus och kommer där att förstå allt mer av vem han är och vem jag är. Vi båda blir tydligare och synligare när vi vandrar i Honom. Där han är den nya människan, den nya skapelse så många av oss strävar efter att vilja bli.

Jag vet inte vilka dagar jag kommer att sitta här med mitt plakat och demonstrera på detta fredliga sätt. Och även om orden skiftar så är budskapet detsamma varje gång. "Gud älskar dig och Gud behöver dig." Och faktum är att hela Skapelsen ropar ut Guds vädjan till dig. "Vänd om. Vänd hem. Till kärleken. Ta Jesus i hand så visar han dig vägen."

Kram,