Lille Saroo med sina stora ögon och smala kropp tittar på mig från ritblockets nederkant. Jag såg en film igår som byggde på hans liv och vad som hände honom när han var fem år. Filmen heter Lion och finns på SVT Play. Jag kan varmt rekommendera den.
Denna morgon läser jag ett kapitel ur den mycket vackra boken Det ingen annan vet av Liselotte J Andersson. I dagens kapitel berättar hon om en barnbok hon skrev på 80-talet som byggde på en upplevelse hon hade som sexåring.
Jag funderar över dessa två barnberättelser som berör mig. Hur livet som barn kan ta en sådan vändning att den inverkar på hela vuxenlivet och stöper framtiden. Också jag har en berättelse som liknar deras och som utspelar sig i samma ålder.
Det råder ingen tvekan om att vad jag som sexåring upplevde kom att forma mig och mitt liv. Inte förrän i vuxen ålder, 42 år senare, fick jag möjligheten att läka detta djupa sår. Då först möttes vi igen. Barnet inom mig med all sin smärta och mitt vuxna jag. Det helandet skedde genom överlåtelse, bilder och ord när jag skrev och tecknade min historia.
När jag möter Saroos stora sorgsna ögon på ritpappret vill jag teckna honom ett liv där han har allt han behöver. Vad varje barn behöver för att växa upp och bli en sund vuxen som bidrar till ett fredligt, friskt och fritt samhälle. Det är mitt sätt att hantera maktlösheten inför världens barn. Det är mitt sätt att be för dem som har det så obegripligt svårt att jag inte riktigt förmår ta in hela sanningen.
Liselottes berättelse handlar om en hemlig vän hon har, en närvaro som tröstar när hon känner sig som mest ensam. Krister heter hennes låtsasvän. Kristus upptäcker hon vid sin examen i första klass är hans riktiga namn.
Sorg beskrivs ibland som ett stort förråd, ett helt magasin fyllt av saknad, längtan och förluster vi samlat på oss. Jag minns när den dörren öppnades på vid gavel och sorgen jag förvarade inombords kom ikapp mig. Året var 2012 och händelsen utlöste en fruktansvärd dödsångest och en djup dödslängtan som jag levde med i många år.
Men samma natt, i den ofrivilliga ensamhet jag hade lämnats med, kände jag en närvaro som kom med tröst. I alla år har jag kallat den närvaron för Göran. Han var som en trygg famn den natten när jag var rädd och utom mig av förtvivlan. Han fortsatte att komma då och då under en längre tid. Han var min låtsaskompis, men samtidigt så verklig att jag kunde känna hans hand i min, hans armar om min skälvande kropp, hans skägg när jag rörde vid hans ansikte. Då tänkte jag att han kanske var en ängel som Gud hade sänt till mig, men närvaron var annorlunda, den var mänsklig.
Är Göran en förklädd Kristus, såsom närvaron Krister visade sig vara Kristus för Liselotte? Jag är inte säker på det. Jag upplever Göran på ett annat sätt än Jesu närvaro. Mer mänsklig. Mer kroppslig. Kanske är han ett helgon, någon som Gud satt att vaka över mig och som får ingripa om det blir för svårt för mig. Som får lov att träda igenom slöjan som skiljer de nu levande och de som lever i evigheten. Jag vet inte. Allt jag vet är att jag önskar att jag fick dela mitt liv med en Göran, en människa som kan hålla om mig när de stora portarna slår upp och förrådet tömmer ut sig. För bortom sorgens alla tårar och förtvivlan finns ett ljus och en klar himmel som inte liknar något vi kan se med våra ögon.
När jag ges orden berättar jag den historia som startade redan när jag var barn. Jag bär på ett liv kantat av svårigheter som inte ska jämföras och mätas med andras. När jag gör det tenderar jag att förringa det som varit och är eftersom det alltid finns någon som har det värre. Men den enes smärta ska inte tysta någon annans, tvärtom, vi ska uppmuntra och inspirera varandra att dela både glädje och sorg.
Traumat från barndom är på många sätt läkt, men ärret finns kvar och under svåra omständigheter kan det slitas upp igen. Minnena och erfarenheterna ska inte suddas ut för de är fästet för min medkänsla. Därför gråter jag när jag ser barn som far illa. Därför vill jag värna dem. För jag kan relatera till hur det är att vara ensam och oskyddad.
Mitt liv lär aldrig bli någon film. Kanske lyckas jag aldrig skriva en barnbok som skänker tröst till de barn som bäst behöver det. Men jag skriver och jag tecknar, vare sig orden eller bilderna når fram till en mottagre. För kanske tränger kärleken bakom orden och teckningarna igenom den slöja som skiljer mig från ett barn som lever på andra sidan jordklotet, i en lägenhet alldeles i närheten eller i djupet av en vuxen människas kropp. Kanske är jag en annan människas Göran när jag inte tystnar, en osynlig vän som kommer med tröst och närvaro när det behövs som allra bäst. Jag hoppas det, att du vet att du inte är ensam, fastän du kanske är själv och känner dig övergiven. Det finns någon där. En närvaro som kommer för att trösta och hjälpa dig genom det svåra. Barnens vän.
Jesus och barnen
Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: »Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.« Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem.
(Markusevangeliet 10:13-16)
Bình luận