Guds veranda

Blogginläggen kommer allt mer sällan. Inte för att jag saknar ord inom mig, eller tankar och känslor. Jag tror snarare att det är min inställning som förändrats, till vad jag skriver. Jag har ingenting att sälja in, inte något specifikt att förmedla, eller någon viktig samhällsinformation ni behöver ta del av. Min vardag är ganska odramatisk. Tillvaron är ljummen.

En vacker kryssboll planterade jag igår. Just nu hittar solstrålarna fram till de små blommorna och lyser upp dem. De är gula i centrum och vita i övrigt. Jag är ledig och sitter i min favorithörna på uteplatsen. Här är det lä. Solen ligger nu så lågt på himlen att ljuset filtreras genom ekarna längs med gatan. Ljudet av de små finkarna som gömmer sig inne bland grenarna blandas med vindens sus och ljuden från motorvägen. Nyss for ett Öresundståg förbi långt bortom synhåll. Beroende på vindens riktning upplevs trafiken nära eller alldeles intill.

En dotter väckte mig imorse klockan halv tio. Sopplunchen är igång på jobb. Det märks i min kropp. Jag känner lite vemod och en svag oro över hur dränerad jag är varje tisdag efter dagens slut. En trötthet som spiller över på alla andra dagar med.

När jag igår läste en väns inlägg på Facebook blev jag påmind om hur det var när jag levde i enlighet med naturens och min egen livsrytm. När vi två hade funnit varandra. Då ägde jag min tid och mitt liv växte fram organiskt. Livet i sig självt hade kraft nog att uttrycka sig på diverse olika kreativa sätt. Så är det inte längre. Mitt liv är pressad in i en rytm som långsamt kväver all kreativitet. Jag tecknar inte. Jag målar inte. Jag skriver allt mindre. Själen är inte alls glad.

När dottern ringde väckte hon mig ur en dröm. Det är mycket sällan jag drömmer om kärlek, men denna morgon hade jag en sådan dröm. Jag hade i drömmen varit på ett ställe, troligtvis genom ett arbete, där det fanns en massa yngre trevliga och upprymda kvinnor. Jag tror jag körde några av dem hem. Varför jag gick med in en kort stund till en av dem vet jag ej, men där mötte jag hela hennes familj. De var väldigt trevliga och gästvänliga. När jag skulle gå kom deras pappa fram till mig och vi blev båda stående stirrande på varandra. Jag har aldrig varit med om ett sådant möte i verkligheten, men min fantasi kan tydligen dikta ihop ett. Love at first sight, kallas det visst i romantiska filmer. Och jag kunde läsa i hans ögon att det var ömsesidigt.

Bara i drömmarnas värld börjar ett par omedelbart försöka utröna om det här skulle kunna fungera, vi två ihop. Vi stod förstenad inför varandra och pratade om en eventuell relation vore möjlig. Jag berättade att jag också hade en nära relation till min familj, precis som han uppenbarligen hade. Likaså att jag hade lika trevliga och vänliga barn som han, och i ungefär samma ålder. Vi kände nog båda att det liksom var alldeles för bra för att vara sant. Detta plötsliga och helt oväntade möte som ingen av oss var förberedd på.

Jag var på väg att gå för att ta mig hemåt igen när jag sade att jag är kristen. Det blev ridå ner. Jag såg vemodet som kom över honom. Han upplyste mig om att han var muslim och att det därför aldrig skulle fungera i längden. Vi skulle aldrig helt kunna mötas i detta. Jag stod en lång stund och insåg hur det inte alltid räcker med kärlek, trots att det är den största kraften av dem alla. Och jag kom till samma slutsats som honom, att det inte skulle hålla i längden. Och vi skildes ovilligt åt lika plötsligt som vi hade mötts.

Men trots beslutet såg jag honom ofta. Han tycktes dyka upp i bakgrunden på platser där jag befann mig. Jag gick honom till mötes en av gångerna och bad honom låta bli, det kunde ju ändå inte leda till något. Han sade att han inte kunde hålla sig borta från mig. Just då ringde min mobil och dottern väckte mig för att fråga efter portkoden till soprummet (miljöhuset som det numera kallas.)

Jag har inte mycket att berätta om Gud. Det är ett av alla skäl till bristen på blogginlägg. Det finns inga nyheter på Guds-fronten. Inga revolutionerade insikter, inga uppenbarelser, ingen kallelse som pockar på. Jag har dessutom kommit till insikt om att jag inte kan rädda världen, inte ens vara med och rädda den. Det är lite deppigt, men det är vad det är.

Jag läser nästan ingen andlig litteratur alls och har slutat med den dagliga vanan att lyssna på Pray as you go. Jag orkar helt enkelt inte med att ta in alla ord. Det är mer vilsamt att lyssna på vinden och fåglarna. Matlagningen hemma är även den på låg nivå.

Det är så enkelt att det inte går att vara både det ena och det andra samtidigt. Jag kan inte bidra med all min kreativitet och den andliga djupa närvaro där Gud uppenbarar sig för mig, samtidigt som jag far fram och tillbaka på motorvägen, handlar, tillagar, serverar mat och sköter ett församlingshem. Min inre människa och min yttre människa (min kropp) kan inte samexistera under dessa omständigheter. Min vardag och mitt arbete stödjer inte en förening av min person, den jag är. Sådant livet ser ut just nu lever jag två olika liv. Ett yttre. Och ett inre när jag inte är alltför trött, vilket jag ofta är.

Jag ställer mig undrande till vad Gud vill med detta nedbrytande sätt att leva, varför en hållbar livsstil så sällan är lönsam ekonomiskt i vårt samhälle och varför Gud inte visar oss människor hur det hållbara också kan vara självförsörjande. Vi är ganska många som vill leva så.

Mycket märkligt finner jag det, att Gud är så tyst i detta viktiga ärende. Jag är besviken på honom. Han är ju min far. Han säger att han älskar mig. Varför låter han mig vara kvar i det som uppenbarligen inte är kärlekens väg i just mitt fall?

I söndags besökte jag en annan församling. Jag gick till Limhamns kyrka på högmässa. När de läste upp namnen över avlidna sade de Carin Heijkensköld Dackman, 70 år. Några dagar tidigare hade jag fått besked om hennes hemgång. Jag log åt att hon hade kallat mig hit denna förmiddag för att ta avsked och jag såg henne dansa i kyrkan för min inre syn. Carin var med och skrev en historia i Heal My Voice Swedens antologi Frigörande Röster. Hennes berättelse hette Dansen i mig. Du kan läsa den på min Facebook.

Livet är kort och skört. Jag påminns om det ständigt. Därför gör det extra ont att leva i en ohållbar rytm som långsamt bryter ner mig och som tar, snarare än ger liv och mer tid på jorden. Jag vet inte hur jag ska leva i enlighet med min rytm och samtidigt ha den livsstilen som mitt levebröd. Men jag önskar att jag visste det. Jag önskar det mer än något annat.

Det har hunnit bli eftermiddag. Solen har gått i moln. Jag har beställt tid för service av bilen och varit på en härlig lunch på Bothildenborg med min själasyster Lisbeth. Jag har bytt ut kjolen mot ett par halvlånga linnebyxor och snart får jag nog ta på mig en kofta. Regnet hänger i luften. Hängde. Ett par droppar föll på datorn så nu flyttar jag in under tak och drar på mig koftan.

Det har blivit kväll. Kjolen har åkt på igen för jag spillde blåbärssoppa på byxorna när barnbarnen kom förbi. Jag lyssnar till suset från träden som vajar i vinden och grubblar över vart vinden vill föra mig. Hem, längtar jag. Hem till mig. Till den plats där toner talar och dansen är ett språk. Hem till Sötnosen som jag saknar. Närvaron av henne, glädjen och kärleken hon kommer med. Hem till platsen där det ofödda gror och jag får vara ett vittne till hjärtebladen, de allra första blad som tittar fram ur ett frö.

Jag drömmer om en egen punschveranda med vackert golv, som den på bilden, där jag kan sitta och bara vara mig själv. Det får mig att minnas en bok jag skrivit och tecknat, en av alla illustrerade kapitel i min andliga dagbok jag inte publicerat. Själens skönhet från påsken 2017. Den börjar med dessa två sidor.

Så är det, Själens skönhet ligger hoprullad i mitt inre. Min jord är fortfarande kall och tung av fuktan. Innerst inne vill Själens skönhet visa sig för mig. Hon vill fästa sig i min jord och sträcka sig mot Kärleken. Jag behöver minnas det och tro på det nu när hon känns så långt borta. Själens skönhet hör hemma på en veranda. Guds veranda. Min veranda. Hela jag hör hemma där. Kropp, själ och ande.

Kram,