Nu har jag landat i "semesterlägenheten". Några veckor ska jag rå om mig själv i första hand. Inga barn, barnbarn eller hundar att se till på daglig basis. Inga tider att passa. Inga människor eller djur att utfordra. Tystnad. Stillhet. Veckor då mina behov står i centrum. Tid att lyssna. Till kroppen som jag vet har mycket den vill ha sagt. Till själen som också den längtar efter att bli mött upp.
Det första jag gjorde var att ta bort Instagram-appen från mobilen och det andra var att leta upp en bibelläsningsplan. Dagens text handlar om Jesus på härlighetens berg. Jag lyssnade till den i högmässan imorse och tänkte då som nu på det berg som finns i mitt inre. Det jag besteg första gången för 25 år sedan. Precis som i dagens evangelium så fanns där ett moln. Men jag hörde ingen röst som talade ur det, däremot sträckte sig ett par händer ner och drog upp mig i molnet. Gud behövde inte tala om för mig att jag var hans älskade barn för inuti det molnet fanns ett ljus jag aldrig tidigare, eller senare, skådat och jag genomsyrades av en kärlek jag inte mött förut. I den stunden visste jag att jag var älskad. Älskad rakt igenom. Och att jag var hos Gud även om händerna visade sig tillhöra en ängel. Herrens ängel Gabriel.
Jag önskar att jag alltid kunde leva där i det ljuset och den kärleken som endast finns hos Gud. Jag önskar det för alla, för allt levande, för hela kosmos.
Det dröjde över 20 år innan jag byggde ett kapell på det berget i mitt inre. Som ett minne över den händelse som gjorde ett så stort intryck på mig att den väckte en djup längtan efter att leva i den kärleken här och nu, i min mänskliga vardag, också till det yttre.
Jag inredde kapellet på berget så att jag skulle kunna fira mässa i mitt inre. Ett enkelt altare tillverkade jag av den där brädan från korset som berättar vem Jesus är. INRI står där på den. Och jag placerade ut enkla stolar för att påminna mig själv om att nattvarden är som en söndagsmiddag då man kallar familjen att samlas runt matbordet. Jag hängde aldrig någon dörr på det vitkalkade kapellet utan lät istället solens strålar och ljudet av havets skvalpande mot klippkanten få leta sig in. På väggen bakom nattvardsbordet tänkte jag hänga en av mina tavlor men det blev aldrig så. Istället slog jag upp ett hål i väggen så jag kunde skåda ut över landskapet nedanför berget med sina gulnande sädesfält, Herrens hage, det massiva stora träkorset på ängen, floden där Jesus kom första gången, stranden där han undervisade mig och livets träd som slagit rot. Jag behöver inte söka honom i en tavla, för när jag blickar ut över själens landskap ser jag hur han erövrat mig bit för bit utan att förstöra det ursprungliga i mig. Det är vackert att se.
Intill ena ytterväggen planterade jag en rosenbuske. Till minne av Maria och de möten jag haft med henne. Jag planterade röda rosor, ändå blommar de i vitt. Det är fascinerande.
Det var länge sedan jag besökte berget. De senaste åren har jag bara gått den korta biten fram till korset eller till livets träd. Där har jag sjunkit ned endast för att överlåta, be eller vila. Mer än så har jag inte haft ork till.
Härlig är han, Jesus, på alla sätt och vis. Härlig som Gud, härlig som människa, härlig som man. Jag önskar att vi alla var precis som honom. Rakt igenom härliga.
Det ska bli härligt att gå den långa vägen upp på berget igen. Att få vandra i mitt inre landskap och se hur själen har förändrats under dessa år. Vad har Gud gjort med mig medan jag skötte om den mänskliga tillvaron jag levt?
Kanske kan jag plocka lite vilda blommor medan jag går genom min själs vackra vidder och ställa dem på altaret. Om säden är mogen kan jag baka bröd och om vinstocken bär frukt kan jag trampa lite vin. Någon orgel finns där inte i kapellet men jag skulle kunna sjunga den vackra psalmen från högmässan idag. "Jesus, Guds son, du ljus i mitt inre, låt inte mörkret få tala till min själ. Jesus, Guds son, du ljus i mitt inre, öppna mig för din kärlek och frid."
Det skulle bli en riktig mässa och om jag ringer i klockorna redan när jag börjar vandra nere i dalen då hinner alla som hör klockorna att samlas i tid uppe i kapellet. Så fint!
Jag förstår att det är en gåva från Gud att ha en sådan relation till min egen själ som jag har. Det är verkligen något helt fantastisk för min egen del och det är en gåva jag generöst delat med mig av till andra när möjligheten funnits. Jag har varit en lysande meditationsledare för att ljuset alltid har kommer från Gud. Det är en stor nåd för mig. Större än jag har ord för.
Det är bra att semesterlägenheten ligger några våningar upp, att jag kan skönja havet härifrån och att solens ljus strålar in från tre väderstreck. Det påminner lite smått om berget och kapellet i mitt inre.
Kropp och själ är ett, det finns ingen splittring dem emellan. Åtminstone inte hos mig. När kroppen nu ska få vila från yttre omsorg om de människor jag älskar, vänder den omsorgen sig naturligt inåt mot själen. Omsorg kommer ur kärlek. Kärleken söker alltid någon att älska, vare sig det är barn, barnbarn eller husdjur, mamma, en vän, naturen eller en man. Själen tar emot den omsorgen med öppna armar när den vänder hemåt. Hon frågar inte var omsorgen varit. Hon vet att den tjänar Gud både utåt och inåt. Andra och henne. Själen är inte upptagen av sig själv, hon är upptagen av kärleken, av att älska och att älskas.
Pax et Bonum - Frid och Allt Gott!
(Franciskus av Assisis hälsning till människor han mötte under sina pilgrimsvandringar)
Comments