Jag hittar uttrycket i en judisk kvinnas Facebook-inlägg. Jag tar emot det. Lägger det i mitt hjärta. Homo Sanctus Luminous. Den heliga lysande människan, översätter jag för mig själv. Som alltid googlar jag och finner både det ena och det andra. Jag skumläser men avstår det jag läser. Avatarer och gennycklar är inte min väg och inte mitt språk. Jag läser: "These celestial beings, heralds of light and emissaries of transcendence, have chosen to take on the sins of the collective, playing a pivotal role in the Awakening of our planet."
Det där gjorde Jesus redan för 2000 år sedan, tänker jag. Varför inte gå direkt till källan? Varför söka i himlarymderna efter det som redan finns på jorden?
– Inte vill väl du också gå din väg? frågar Jesus mig.
Det är Stinissen som bär fram ordet till mig på morgonen igår. Men det är Jesus jag svarar.
– Jag vill inte, men jag märker att jag ibland är på väg bort. Det som för mig bort från dig är tanken på arbete och pengar. Det har inte varit lönsamt för mig att vara kvar.
Sedan tänker jag ett varv till och inser att det inte är helt sant. Mycket har förändrats och jag räknar upp allt för mig själv.
På kvällen återkommer frågan igen.
– Inte vill väl du också gå din väg?
Men då är mitt svar varken lugnt eller eftertänksamt. Jag går till attack. Till försvar.
– Nej, egentligen inte! Men ger du mig något val? Ärligt, Jesus, ger du mig något val? Åren går. Berätta för mig, vad är det jag väntar på? Ser du inte att mitt liv rinner bort? Ser du inte att jag är olycklig? Bryr du dig? Jag ser inga bevis på det. Snacka inte om att du dog för mig. Jag bad inte om att bli räddad tillbaka till ett dödfött liv. Ser du hur kärlekslöst det är? Det är du som har gått din väg och jag som står här som ett fån. Pinsam har jag blivit. En pinsam vuxen. En pinsam mamma. Inte en chans att mina barn eller vänner vill ha ett liv med dig om de ser på mig. Jag är pinsam, förstår du det Jesus? Ett skämt. Någon att skratta åt. Hemlös. Lönlös. Singel. Pinsam i min tro. Pinsamt liv. Inte ens jag själv vill ha mig mer.
Var tog livsglädjen vägen? Skrattet? Kraften? Lyskraften? Attraktionen? Förmågan att beröra? Att nå ut? Att nå fram? Att göra skillnad? Att förändra? Jag lever som en pinsam menlös zombie. SKITLIV!!!
Lång tystnad ......
.
.
.
.
.
.
– Förlåt Jesus! Världen står i lågor och jag gnäller. Förlåt min egoism. Vad kan jag göra? Hur kan jag hjälpa?
– Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger inte inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.
– Jesus, jag känner att mitt arbete inte har någon mening. Det saknar betydelse. Det gör ingen skillnad för människor. Sötnosen hade ett syfte. Konsten hade ett syfte. Bloggen och böckerna hade ett syfte. Jag hoppades att fler skulle upptäcka Gud genom mitt arbete. Att fler skulle möta dig, Jesus. Men det som var så värdefullt och fint för mig har förvandlats till ytlig underhållning. Djup talar inte till djup. Jag känner mig uppgiven.
Det blir natt. Och det blir en ny dag.
– Inte vill väl du också gå din väg? frågar han igen denna morgon.
– Herre, till vem ska jag gå? Jag har bränt alla broar. Det finns ingen och ingenting att återvända till. Du är Homo Sanctus Luminous. Du har tagit på dig hela mänsklighetens synd. Jag såg hur du gick på gatorna igår i Gaza och plockade upp resterna av människokroppar. Det var därför du inte var hos mig, du var hos dem. Hos dem alla. Israeliter och palestinier och hos terroristerna med. Jag förstår inte hur du kan. Hur du kan bära allt deras hat, alla fruktansvärda hemskheter, all denna omänskliga synd och samtidigt inte förlora kärleken till varenda en av dem. Men jag förstår att det är därifrån din frid utgår. Ur den förmågan som du är ensam om att ha. Du kan bära allt mörker utan att det påverkar ditt ljus, allt våld utan att du slutar älskar varje människa.
Så till vem skulle jag gå om inte till dig, Jesus? Jag sitter här i min trygghet och gnäller över att jag inte har mitt eget hem, en lön och en man att dela livet med. Samtidigt dödas människor inte bara i Gaza utan överallt i vår värld finns det ohyggliga lidandet. Och det enda jag har att bidra med är mina två händer genom vilken futtiga ord, konst och Sötnosen blir till. Och om det inte räcker till att ge mig tak över huvudet och sätta mat på bordet, hur i allsin dar ska det kunna lindra lidandet i världen och mätta andra människor?
Jesus, vad jag önskar för mig själv, önskar jag för alla människor i hela världen. För jag är så naiv att jag tänker att om varje människa hade ett hem, ett levebröd de tyckte om och en kärleksfull människa att dela livet med, då skulle det inte finnas våld och hat och krig. Det är desperation som gör oss människor till vildar. Fattigdom, utsatthet, rädsla och maktlöshet bryter ner godheten i oss. Vi kan inte som du bära mörker utan att det släcker vårt ljus. Vi kan inte bära ilska och hat utan att det dödar kärleken i oss. Jag är ett bevis på det. Alla krig är ett bevis på det. Homo Sanctus Luminous, Jesus, kom med din frid till oss!
"Guds gåvor är till för att ges vidare. Så länge du delar ut dem har du du mer att ge. Så snart du upphör att ge blir dina händer tomma. Om du är rädd för att ge det du har, ska du inte bli förvånad om du också känner dig tom invärtes", skriver Stinissen idag.
Jag är inte rädd för att ge det jag har. Varken tron eller mina tvivel. Jesus är synlig i dem båda, kanske tydligast i mina mörka stunder. Men jag känner mig ändå tom invärtes. Liksom Stinissen bär fram Jesus till mig genom sina böcker önskar jag bära fram Jesus till dig. Mina texter, Sötnosen och min konst är inte underhållning. Deras syfte är inte att roa dig. De är till för att underhålla, dvs ta hand om och vårda, Anden i dig. Att vattna på det goda. Rensa bort ogräset. Stötta upp avbilden, den där kopian av Homo Sanctus Luminous som är nedlagd i oss alla och som behöver växa fram i oss alla. Den kommer för alltid att vara en blek kopia i relation till Jesus. Vi kan inte bära all synd utan att förvandlas till monster. Det är hans uppgift, inte vår. Vi är människor, inte Gud.
Jag får, och du får, komma med allt skit och kasta på Jesus. Såsom jag gjorde inledningsvis i detta blogginlägg. Det skadar inte honom, men det skadar mig om jag bär omkring på det. Det är inte min uppgift att vara helig. Det är hans. Det är min uppgift att överlåta mitt skräp till honom så jag inte kastar det på någon annan människa. Han står kvar. Med mig. Med också en medlem ur Hamas. Jesus applåderar inte våra ondskefulla handlingar. Inte heller uppmuntrar han dem. Men han står kvar, för han är den ende som förmår göra det. Han kom för oss alla, inte bara de rättfärdiga utan också för de värsta förövarna av alla. I hans ögon har vi alla samma grundläggande värde. Vi är alla älskade lika mycket. Han har kommit för att rädda oss från allt ont och det onda går endast att bekämpa med kärlek. Guds kärlek.
Så jag fortsätter att skriva dessa blogginlägg mitt i alla de krig som just nu pågår. Jag fortsätter att måla medan människor svälter ihjäl. Jag fortsätter att teckna Sötnosen och lägga ut hennes bilder fastän oskyldiga barn dör nu i detta ögonblick. För jag har inga andra vapen mot galenskapen än den naiva förhoppningen att min fortsatta tro på Jesus ihop med mitt fortsatta skapande gör någon märklig, om än osynlig, skillnad för vår värld. Skrivandet, tecknandet och målandet är min bön om frid och fred till alla på vår jord och hela Skapelsens pånyttfödelse. Det är allt vad jag har att ge dig, hur mycket jag än önskar att jag hade mycket mycket mer.
Jag slutar inte längta efter och be om att det val jag gjort att följa Jesus också ska ge mig ett hem, vara mitt levebröd och föra mig samman med en kärleksfull man. Jag behöver den vilan. Och jag önskar av hela mitt hjärta att det ska vara lönsamt att välja Jesus kärleksfulla väg och icke lönsamt att välja alla de vägar som makt, girighet och ära har trampat upp.
Kram,
Amen
❤️