Snön ligger som ett vackert duntäcke utanför fönstret. Jag är så tacksam för att de gräver längre bort i gatan just denna vecka. Nästan inga bilar kör här utanför eftersom det inte är någon genomfart just nu. Gatan ligger stilla och tyst. Snön blir inte till slask. Den förblir vit och vacker. Allt blir så ljust och jag älskar det.
Snön får gärna stanna kvar till februari eller så. Det speciella ljudet under kängorna när jag går i snön är så mysig att lyssna till. Det knarrar.
Snuffe och Nuffe har varit här och ätit frukost. Jag blir barnsligt glad varje gång jag ser dem. Jag kommer på mig själv att titta ut genom fönstret för jämnan för att få en skymt av dem. Nuffe kom precis och sitter nu och äter.
Jag sitter med en kopp earl grey med honung i. Under natten och morgonen är hostan ett elände. Resten av dagen och kvällen brukar det vara helt okej. Jag gissar att det är en omgång av covid jag åkt på.
Vid det här laget, om ni läser min blogg eller känner mig privat, så vet ni att jag reflekterar över tillvaron, Gud och hur det är att vara människa jämt och ständigt. Just ju funderar jag över de berättelser jag bär på som rör pengar.
Min allra första berättelse kring pengar är den från när jag är mellan 4-6 år. Jag har fått lov att gå ner till kiosken själv för att handla godis. Man stod där på tå och kikade in genom en lucka i väggen och pekade på vilka godisbitar man ville ha i sin lilla påse. Tanten eller gubben i luckan räknade ofta högt så man visste hur mycket av sin lilla peng man hade kvar. Då fanns inget kilopris eller hektopris på lösgodis. Varje liten bit kostade några ören. Detta är tidigt 70-tal och området jag bodde på var Kroksbäck.
På vägen tillbaka hem till Norrbäcksgatan 6 fanns det en stentrappa att gå uppför. Framför mig i den gick en farbror. (När man är liten är alla män gamla farbröder. Han kan därför ha varit allt mellan 30 och 80 år.) Farbrorn tappade en sedel. Jag sade ingenting, men plockade upp den. Det var en hundralapp. Det motsvarar ungefär 300 kronor idag, femtio år senare.
Jag hade en cykel som behövde lagas.
Eftersom denna händelse sitter så djupt i mig måste jag tidigt ha uppfattat den ekonomiska situationen i min familj. Det finns inte pengar så det räcker till att täcka mina behov. Här knyts det allra första bandet mellan mina behov, pengar och skuld.
Jag minns denna situation för att den laddas så starkt med skuld. Jag vet att jag gör något jag inte får göra, trots att jag är så liten förstår jag detta. Jag ser gubben tappa pengen och borde ha sagt till honom. Istället plockar jag upp den så att min cykel kan bli lagad.
Om detta hade varit en engångshändelse hade det troligtvis aldrig blivit till en berättelse om pengar som styr mig än idag. Men det finns fler historier som befäster den berättelsen. Pappa som i mina unga tonår ber mig om pengar trots att det enda jag har är en liten månadspeng från mamma. Jag förstår också i dessa unga år att min mammas ekonomi inte går ihop, att hon tvingas handla på kredit för att jag ska ha kläder. Jag vet att vi inte har råd med allt jag behöver och vill ha.
Min berättelse om pengar och mig blir därför:
Jag får inte kosta något, för det finns inte tillräckligt med pengar för att täcka mina behov.
Jag har gått tillbaka många gånger till den lilla flickan i trappan och tröstat henne. Skulden hon känner bottnar i ett enormt ansvarstagande. Hon tar ansvar för sina egna behov, för föräldrarna kan det inte. Hon gör det trots att priset hon betalar för att kunna cykla igen är så stort. Hon gör sig till tjuv. Hon tar det som inte tillhör henne. Över det känner hon naturligtvis skuld. Jag är liten, men jag har ett samvete.
Inom mig känner jag att detta är en rot. Jag kan se tillbaka på mitt liv hur denna rot blivit till ett helt träd med olika grenar. Av omtanke om mig själv tänker jag inte gå in på några detaljer. Det vore att hänga ut mig själv.
Det finns något som heter Memory Reconsiliation. Kort kan man säga att det handlar om att låsa upp den känslomässiga övertygelsen som skapades vid en specifik händelse. För mig var det där och då i stentrappan när mina behov, pengar och skuld låstes samman.
Det är absolut ingen slump att jag denna morgon kände en stark ingivelse att plocka fram gamla brev. Jag tänkte att jag skulle läsa min mormors brev till en vän, där mormor beskriver att hon vill fara till Amerika.
Istället hamnar jag hos min morfar. Jag läser brev som hans mamma Elna och hans bror Bengt sände till honom i början av 1900-talet. Bland dem hittar jag ett köpekontrakt. Då vet jag att det var det mitt hjärta sökte efter, fastän att jag inte ens visste att det fanns. Vad jag inte vet, det vet Gud.
Min släkthistoria är kantad av kvinnor med dålig ekonomi. Ofta för att deras män supit eller spelat upp pengarna som faktiskt fanns. Det var min pappas supande som dränerade min mammas ekonomi. Det var min farfars vårdslösa livsstil som placerade min farmor i en fruktansvärd ekonomisk och emotionell sits. Min mormor var piga hos min 18 år äldre morfar när hon blev med barn. Tanken hon hade var att arbeta där för att kunna resa till Amerika. Den drömmen fick hon begrava.
Min pengarot har alltså trådar från mamma, mormor och farmor. Det finns en ärvd berättelse om fattigdom och ensamhet bland kvinnorna i min släkt. Och den ärvda berättelsen från männen är vårdslöshet och ansvarslöshet som tvingar kvinnor och barn att kämpa för att överleva.
Vad jag slås av när jag läser breven från min morfars mamma till sin son är ömheten som finns i hennes ord. De verkar ha en nära och varm relation. Jag anar att den kan vara roten till att han ändå blev en man som i sin tid var lite annorlunda. Ofta har jag undrat varför han vid 40 års ålder ännu var ogift. Var han sjuk eller konstig på något sätt? Var han ointresserad av kvinnor?
Var det kärlek mellan mormor och morfar? Nej, det tror jag inte. Han gjorde henne med barn och tog sedan ansvar för det. De gifte sig och fick med tiden sju barn, där min mamma är den yngsta. Kunde min mormor kliva ut ur sin roll som piga på gården efter giftermålet? Kände hon sig som delägare? Hade hon ens ett eget liv? Vet inte. Det blev hennes lott i livet helt enkelt. För så var tiderna då.
När morfar hastigt insjuknade såg han till att mormor inte blev lottlös, och att min mamma som var ännu ung fick en liten slant i arv. De ärvda pengarna hade min pappa supit upp samma år som jag föddes. Det finns en bankbok som bekräftar det.
Min historia kring pengar börjar alltså inte med mig utan med mamma och pappas ekonomi. Deras i sin tur börjar i deras föräldrars ekonomi.
Jag tror att det där kontraktet från den 10 mars 1905 berättar att min morfars mamma Elna, genom sin son Nils Nilsson, säljer 1/28 dels mark (eller vad där nu står) till hustrun Anna Håkansson för köpesumman 2300 kronor. En krona då är ungefär 60 kronor idag, alltså cirka 140 000 kronor.
Min morfars far måste alltså vara död, eftersom det är Elna som är säljaren, genom sin son - min morfar Nils, som jag tror är cirka trettio år då.
Elna och Nils är de som kan låsa upp mitt lås. De berättar en annan historia än den jag föddes med. Elna måste ha ärvt sin döde make eller sina föräldrar. Mor och son verkar ha en fin relation. En ömsesidig kärlek och repsekt. Omsorg om varandra.
Kanske var det en tuff tid ekonomiskt just då, våren 1905? Men de har något att sälja. En 1/28-del kan de göra sig av med och så få in 140 000 kronor. De pengarna räcker till att laga min lilla flickas cykel. Jag kan till och med betala tillbaka de 300 kronorna (dagens värde) till gubben eller hans släktingar. Nu vet jag inte vem de är, därför kommer jag att sätta in 150 kronor var till mina två barnbarn så att de får en del av det arv som är gott och värmande i vår släkt. Räntan låter jag min lilla flicka behålla. Hon får köpa nya färgpennor för dem, för det behöver hon. Hon har med ränta burit skulden i alla dessa år.
Detta är ett exempel på hur man praktiserar Memory Reconciliation. Flickan i mig blir skuldfri därför att jag:
Lyfter av min inre lilla flicka ansvaret för mina föräldrars dåliga ekonomi.
Söker rötterna som håller fast hennes lilla rot och berättar för henne att det inte bara handlar om henne utan om hennes närmsta släktingar och deras känslomässiga historier kring pengar och ekonomi. Hennes berättelse är en del av en mycket större berättelse.
Finner den tråd i min släkthistoria som ekonomiskt kan köpa min flicka fri och därmed förlöser jag alla de sjuka trådarna jag är förbunden med genom mitt arv. Jag binder inte längre någon i skuld.
Gottgörelse. Ger gåvan vidare till de yttersta grenarna på mitt släktträd, dvs mina två barnbarn. Så att vårt släktträd kan börja bära ny frisk frukt på ett sätt det aldrig tidigare gjort eftersom ingen före mig har utfört detta inre och yttre arbete.
Nu kan jag börja ta emot alla de välsignelser som finns i min släkts rottrådar. Jag ser framemot att få uppleva vad de är. Allt det goda Gud nedlade i mina släktingar som aldrig hade en möjlighet att utveckla sig och bära frukt då. Spännande spännande, ska det bli.
Utanför sitter Snuffe i sin ensamhet och äter talgboll. Det gillar jag.
Kram,
Σχόλια