top of page

I bönens förlovade land

Under ett par dagar är det ständig bön i min församling. Enskild bön. Gemensam bön. Bön och lovsång. Böneämnena är många men ärendet ett specifikt.


Jag ber ibland med knäppta händer. Ibland på knä. Ibland under meditation. Ibland med den välkända Fader vår. Dagligen den enkla Jesusbönen som oftast av sig själv bubblar upp ur mitt djup. Ofta tackböner när jag är ute och går. Alltid överlåtelsebönen när jag ska sova.


Jag har lästa i de lärdas böcker att den bön som utvecklas naturligt i en själv ska man vara rädd om. När man väl funnit den kan också de väl beprövade böneteknikerna komma emellan mig och Gud och störa min egen bönerytm. Den bön som utvecklats i mig utan andras inblandning är händernas bön. Att skriva är att be. Att teckna och måla är att be. Eller som hos min själasyster Lisbeth som utvecklat fötternas bön, hon pilgrimsvandrar. Vandra är också att be, om vi vandrar mot och med Gud.


Därför kan jag inte låta bli att skriva. Eller teckna och måla. För både Anden i mig och kroppen mår som allra bäst när vi ber och arbetar.

"Ora et labora (et lege), Deus adest sine mora." (Bed och arbeta (och läs), Gud kommer utan dröjsmål.) Orden är ett måtto från St Benedikt, grundaren av Benediktinorden, läser jag på internet. Jag kände till ora et labora, men inte fortsättningen. Jag känner den beredvilligheten i mitt hjärta. En längtan efter att vara öppen för Gud.


Efter alla år av en nästan tom daglig agenda har jag upptäckt att Gud älskar när människor inte ständigt är upptagna. Människor som lever långsamt och närvarande, i öppenhet och med en förväntan om att Gud ständigt ska fylla dagen med nytt innehåll. Deus adest sine mora - Gud kommer utan dröjsmål. Det stämmer.


Så här sitter jag nu. Det är en underbar lördagsförmiddag. Jag njuter hejdlöst av vädret. Denna väderlek gör mig gott på djupet. Kroppen slappnar av och öppnar sig för ljuset, värmen och livet. En naturlig rytm uppstår mellan bön och arbete, samt vilan när jag cyklar ner för att bada i havet framåt eftermiddag/tidig kväll. Jag upplever en livsglädje jag inte känt på väldigt länge och en tacksamhet som ständigt vill uttrycka sig. En tacksamhet jag vänder mot Gud.


En något fånig liknelse. Jag förställer mig min kropp som ett tält. Endast en tunn duk skiljer mig och världen utanför. Det är inte ett stort väckelsetält, snarare ett tvåmanstält. Det slår jag upp om dagen när jag vaknar. Solig och varm väderlek gör livet behagligt. Jag kan stiga upp och gå ut ur mig själv för att leva hela dagen ute i ljuset.

Kyla och storm däremot är verkligen inte trevligt för en campare som jag. För mycket av mina krafter går då åt till att hålla tältpinnarna kvar i marken. Jag tvingas in i det lilla tältet för att ta skydd och under de förhållandena blir det mest nödrop jag ber. Det går inte att be och arbeta, än mindre att vila och bada. Kroppen knyter sig och då stryper jag också Anden i mig.


Tältet har plats för ännu en människa. Att älska är också att be. När en kärleksakt inte handlar om makt och kontroll, och varken skam eller skuld finns med i bilden då kan älskogen också bli till en bön som ärar Gud. En tackbön. En överlåtelsebön. En lovsång till kärleken. En ren välsignelse.

Jag kan vara öppen för att möta Gud i den andre, så att Gud kan att älska mig och älska med mig genom mannen. Gud får då bli människa och ta kropp i form av den vackraste kärleksgåvan vi fått. Den som också kan föröka liv. Att älska med varandra är en böneform som arbetar för att Guds kärlek ska breda ut sig. Att älska och vilja älskas, att längta och vara efterlängtad, håller människan öppen och mottaglig.


Ljuset nu i september är alldeles underbart. Solens strålar är behagliga. Havet är uppvärmt och skönt att simma i. Daggen om morgonen på mitt popcorngräs är vansinnigt vackert. Vinden smeker min hud med långa ömsinta drag. Mina öron fylls av rasslandet från ekens ännu gröna blad och marken under är täckt av söta små huvuden med bruna hattar på. Sommarblommorna i balkongerna tycks ambivalenta. Ska vi lägga oss ner för att dö nu eller blomma något lite längre?


Sinnligheten är inget hot mot andligheten. Tvärtom! De kan berika och förstärka varandra. De upphöjer livet vi fått i gåva av Gud. De lyfter oss från marken där vi krälar runt. De blåser in luft under våra vingar och fyller himlen med längtan efter kärleken. De hjälper oss att se på tillvaron lite från ovan, från ett nytt och större perspektiv. Bortom det mest mänskliga. Sinnligheten och andligheten är skapta för varandra. Det finns inget att frukta i vare sig njutningen eller skönheten som är frukterna av deras förening.


Bönens förlovade land är ingen tråkig och död plats. Det är inte en kyrkogård utan ett paradis där ingenting dör utan att det återuppstår till nytt liv i någon form. Bön kan ta så många olika uttryck och former. Vad som gör våra handlingar till en bön, är till vems ära vi gör dem. Hela livet kan vara en enda lång bön. Hela dagen en tillbedjan. Utan att vi måste leva som en benediktinnunna eller munk i ett kloster.


Tack Gud för att du fört mig hem till bönens förlovade land.

Tack Gud för friden och glädjen jag funnit i att leva här.

Tack Gud för att du lärt mig att arbeta och be samtidigt.

Tack Gud för alla de böner jag har att använda när Anden i mig tystnar.

Tack Gud för alla som ber runt om i världen, vända mot dig.

Tack Gud för de böneformer du format fram i mig.

Tack Gud för allas förböner jag får ta emot och leva av.

Tack Gud för de främsta av alla förbedjare, Jesus och Maria, som lever i ständig förbön för oss alla.

Jag älskar att vara älskad av dig, min Gud!



12 visningar

Comments

Rated 0 out of 5 stars.
No ratings yet

Add a rating
bottom of page