I en värld utan skam

21 maj 2025

"Abide in me", säger han på engelska denna morgon. "Var kvar i mig." Jag undrar hur de orden låter på hans eget språk arameiska.

"Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er." De orden tänkte jag på igår när någon stod på min bröstkorg och jag var på gränsen att resa mig upp och kliva rakt ut i nattens mörker och tystnad.

Frid längtade jag efter. Den frid som Jesus kommer med. En frid jag insåg under nattens vånda utgör rötterna för hela min tillvaro som människa.

 Jag såg ett träd och förstod att det var jag. Friden är rötterna. Kärleken är kronan. Frukterna i ett sådant träd är glädje och liv.

I den utmanande pressen och stressen jag kände där under natten i sömnlöshetens land fann jag en insikt om själva tillvarons grund. Den hållbara tillvaron. Den fruktbärande och livgivande tillvaron. Den som kommer med djup glädje och en kärlek som består.

Abide in me, säger han denna morgon till mig. "Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra (Joh 15:4-5)."

Det är sant. Utan honom kan jag ingenting göra. Utan den frid som endast han kan ge mig, en frid som inte finns att hämta nångonstans eller hos någon i hela världen, är jag chanslös. Den friden är mina rötter. Utan hans frid förmår jag inte stå rotad i mig själv i svåra livssituationer, i utmanande relationer eller i vår sargade värld. Inte om jag vill leva med ett öppet hjärta. Inte om jag vill vara en mottagare. Inte om jag vill vara kvar i min sårbarhet. Då går det inte. Jag skadas djupt och svårt. För varsamhet, hänsyn och omsorg om varandra är en bristvara i vår tid.

Igår stod vi och grät och håll om varandra länge i köket i Församlingshemmet, Lisbeth och jag. Jag berättade för henne att jag äntligen hade kommit till insikt om varför det tog mig så hårt när hon valde att gå med i lilla kommuniteten och vi därmed inte längre gick tillsammans till kyrkan varje vecka. Vi har talat om detta förut. Jag har berättat hur tomt det blev utan hennes sällskap, men att hon såklart måste få gå sin väg.

Jag har också kämpat med att försöka förstå varför hennes val tog mig så hårt. Jag har en erfarenhet av övergivenhet och bortvaldhet och det vore enkelt att skylla på det, på min gamla historia. Men jag har också släppt taget otaliga gånger om människor och situationer, men detta med Lisbeth har hängt sig kvar som en stor saknad och sorg.

Häromdagen i bilen till jobb insåg jag vad det handlade om. Svaret på min fråga kom. Det var den insikten jag delade med henne igår.

Lisbeth är en av tre människor som jag gett något av mig själv till som inga andra människor fått ta emot. Varken barn, föräldrar, syskon eller någon annan. Min oskuldsfullhet. Den som Sötnosen gestaltar. Frukten av min förening med Gud. Resultatet av att jag förlorade allt det yttre. En kärlek full av tillit till sin nästa och Gud. En blick full av ömhet och nyfikenhet på den andre. Med en livsinställning som säger att vi är gåvor till varandra och att vi kan leva i sanningen aniskte mot ansikte utan skam och skuld.

Det allra renaste och finaste i mig gav jag till Lisbeth, Carina och Berth. De tre stod vid min sida när jag var värnlös och oförmögen att på egen hand ta hand om allt som pågick i mitt liv till det inre och det yttre. Jag upplevde en kärlek till dem som jag aldrig upplevt förut. Jag tror det är den Jesus talar om när han säger: "Ni skall älska varandra såsom jag har älskat er." Och jag upplevde en kärlek från dem som jag aldrig hade känt förut.

På olika sätt och av olika skäl har jag "mist" dem alla, och med det den närhet och förtrolighet som funnits endast i relation till dem. Utan dem har jag därför förlorat en bit av mig själv, den jag djupast sätt är.

Det oskuldsfulla har inte haft ett ansikte att spegla sig i. Jag har inte kunnat ge detta heliga till någon och inte heller ta emot allt vad den andre är och så befruktas och berikas på djupet. Sorgen över detta har varit som ett slukhål. Saknaden överväldigande och ångestfylld. Mitt Eden har långsamt förvandlats till en livlös inre värld.

När jag äntligen förstod varför det gjort så brutalt ont i mig att inte längre ha de tre i min vardag som ett självklart inslag, var det som om skammen kläddes av mig och alla fikonlöv föll bort. Den skam jag känt över att jag älskat dem som mycket. Den skam jag känt över att jag behövt dem och deras kärlek i mitt liv, för att kunna vara mig själv. Den skam jag känt för att deras frånvaro skapat ett så stort tomrum och så mycket saknad i mitt liv. En skam som kommer utifrån. En osynlig skam som uttalas mellan orden i nästan alla våra samtal människor emellan. En skam med rötter i en förväntan om att varje vuxen människa ska vara oberoende av andra människor, deras kärlek och det liv Gud nedlagt i dem. Självtillräcklighetens skam.

Därför kan jag stå här inför er andra och dela med mig av denna djupa erfarenhet som jag vet att alla människor inte kommer att ha i sina liv, just för att den förutsätter att man finner det oskuldsfulla i sig själv och ger det försvarslösa livet till någon annan. Jag behövde mista allt för att finna det. Jag gissar att du som läser inte vill just det, mista allt. Inte ens om jag säger att gåvan i det är din egen oskuldsfullhet och en upplevelse av sann kärlek både till och från människor. Sann samhörighet som kommer ur att vi är sanna inför varandra.

Ett synligt bevis för att Lisbeth, Carina och Berth tilläts komma in i mitt allra heligaste inre är deras närvaro i Sötnosens värld. De är hennes vänner i Eden. Jag har sett, mött och tagit emot det oskuldsfulla i dem alla tre. Sötnosen kallar dem för Stjärnöga, Rut och Bebe.

Det krävs mod att välja tillit när man svikits många gånger i sitt liv. Det krävs mod att stå kvar när man upplevt övergivenhet. Det krävs mod att släppa taget om de man älskar när det också innebär en förlust av sig själv, sitt sanna jag.

För att komma en människa så nära som jag kommit dessa mina tre krävs det en vilja och en djärvhet att stå naken också när de kommer påklädda till vårt möte. För att ta sig in i en annan människas inre värld behöver man först släppa in den andre i sitt eget hjärta.

Av mig själv hade jag aldrig förmått eller vågat ge mig själv till någon av de tre, hur fina människor de än är. Jag bär min historia och de bär sina, vi har alla våra sår. Men i mötet med det oskuldsfulla i mig själv fann jag en oförstörd historia utan några sår. Guds berättelse om mig och om sin avbild, människan.

Jag har lärt mig i relation till dem alla att det inte är deras närvaro som gör ont och som kan skada något i mig, utan frånvaron av dem. Det är inte när vi är tillsammans som något såras, utan när vi är isär. På så sätt speglar detta min relation till Gud. I Guds närvaro mår jag bra också när jag inte gör det, när livet är svårt. I separationen uppstår skadorna och såren.

Det är något stort att ha kommit till insikt om detta, att i en relation där vi kliver ut ur oss själva för att kunna ha plats att ta emot allt som den andre är, där får vi inblick i Guds verklighet och den ursprungliga tillvaron som var tänkt för oss människor. Innan vi kastade skuld på varandra, av skam tog på oss fikonlöven och började intala oss om att vi klarar oss själva, utan varandra, utan den andres kärlek och liv.

Jag vill leva i en värld utan skam, utan att skämmas för den kärlek jag känner och den kärlek jag behöver.

Kram,