top of page

I Heaven känner jag igen mig själv

Högmässan avslutades med "Heaven" på trumpet. En melodi av Duke Ellington berättade organisten för mig. Den spelas varje Kristi Himmelsfärd.


Jag är ensam hemma. Dottern har kört till sin bästa vän i Stockholm. Hundarna ligger i solskenet vid min sida. Jag sitter vid kafébordet på uteplatsen med en kopp kaffe. Idag känner jag igen mig själv. I spegelbilden som reflekterar den bild jag har av mig själv. I kläderna och färgerna på plaggen som känns som jag. I tankarna om mig själv, mitt liv och min framtid. I känslorna inför den kvinna jag anser att jag är.


"Heaven" ... trumpettonerna tog mig till ett litet kafé i en by på kontinenten. Melodier har den inverkan på mig. De är som framkallningsvätska som framkallar foton och kortfilmer inom mig. Jag dras rakt in i dem, blir en del av fotoscenen eller filmen som spelas upp. Det sker ögonblickligen. Det är en underbar sida av att vara jag.


Jag satte mig i solskenet och njöt av tonerna från hans trumpet. Jag skulle nog kunna bli kär i en musiker bara för att musik framkallar så mycket gott i mig.

Jag lät mig svepas med, förföras bort av melodislingan som infångat mig. Jag drack en ljuvlig kopp kaffe vid ett kafébord. Kände vinden och lyssnade till fåglarna. Luften var fylld av romantik. Vårsol, en vacker omgivning, himmelsk musik och kaffe gör så med mig. Jag fylls av längtan, kärlek och romantik. Och det är så mycket jag. "I´m in Heaven" kan jag säga då.


Jag har inte klätt om efter högmässan. Det är en ovana jag har, att omedelbart dra på mig mjukiskläder när jag kommer hem. Jag är vansinnigt trött på att alltid se ut som om jag nyss stigit upp ur sängen. Jag är trött på att känna mig trött och se vissen ut. Trött på att känna mig mycket äldre än jag är. Trött på att se ut som och leva som en gammal tant.

Det är bra att jag inte har råd med att köpa en massa kläder för jag skulle tömt ut nästan hela garderoben och shoppat loss idag isåfall.


En vacker skir orange blus tog jag på mig imorse. Den har aldrig blivit använd. Och ett par jeans fulla av hål. Sådana där som unga har på sig och gamla förfasar sig över. Jag kände mig lite trotsig när jag valde att gå i håliga jeans på högmässan. Men de matchade min jeansjacka, var snygga till blusen och passade perfekt till de blekt orangefärgade höga sommarskorna med kilklack som jag köpte förra året. Jag mötte inte en tant hallspegeln. Jag kände igen mig själv.


Det är en hemsk känsla att inte känna igen sig själv. Under en så lång tidsperiod har min känsla för vem jag själv är, varit i gungning. Det är inte alls konstigt för allt det sjuka och ohållbara delarna som jag hade identifierat mig med och trodde var jag, det skulle bort. Samtidigt som mitt sanna jag skulle bli kvar.


Jag kan aldrig någonsin föreställa mig hur min bästa vän Carina har det som lever med obotlig cancer. Min fantasi och föreställningsvärld räcker inte till hur mycket jag än lyssnar till hennes berättelse om hur det är. Jag vet inte hur det känns att ha så ont eller hur det är att leva med tanken på att något dödligt breder ut sig i min kropp. Allt jag förstår är att det måste vara fruktansvärt svårt. En utmaning utöver vad de flesta människor tvingas uppleva.


Detsamma gäller de flesta av er som följer mig här på bloggen. Ni kan aldrig i er vildaste fantasi föreställa er hur det är och har varit för mig. Vad det gör med en vuxen självständig människa att mista hem, företag, ekonomi, hälsa och all yttre trygghet. Människor blir deprimerade och förlorar sitt självförtroende av att mista sitt arbete. Människor blir förtvivlade och vilsna av att leva ensamma efter en skilsmässa. Människor blir skräckslagna när pengarna sinar och man måste avstå en semester, köpa färre kläder eller ta av sina besparingar. Jag förstår allt det. Jag har gått igenom allt det.

Men föreställ dig bara för ett ögonblick att du inte har ett hem, att du inte har någon lön, att du inte har en partner att luta dig mot och att du är så utmattad att du vet att du aldrig av egen kraft kommer att överleva. Bara stanna där en stund. Helt blottlagd och naken. Utan allt det yttre som du lutar dig mot varje dag utan att du ens tänker på det.

Du är lika värnlös som när du var nyfödd. Vem är du då? När du inte har något av allt det du förväntas ha som vuxen. Vad känner du inför dig själv om allt tas ifrån dig? Skulle du kunna behålla din tro på Gud som kärlek när du vet att Gud ser allt som sker men uppenbarligen avstår från att ingripa?


Jag önskar ingen människa det lidande min bästa vän genomgår. Jag önskar ingen människa det jag genomgår. Det finns de som har det ännu värre. Det är jag väl medveten om. Stackars arma människor!

Men jag hoppas att ni lyssnar till oss. Till min vän, till mig och till alla dem som har det ännu värre. För vi har erfarenhet och livsvisdom som bara fås där i det svåra och ofattbara. Vi har insikt om sådant som inte finns närvarande när livet rullar på och allt bara fungerar. Vad människor är mest rädda för ska hända, har redan hänt min vän eller mig. Vi lever därför inte längre så mycket i samma rädsla som andra gör. En rädsla som styr vardagen och besluten ni tar.


Jag behöver inte vara rädd för att bli hemlös, för det har redan hänt. Jag har inget eget hem. Jag bor hos min äldsta dotter.

Jag behöver inte vara rädd för att bli fattig och vara utan en fast inkomst och alla samhällets trygghetsnät, för det har redan hänt. Jag är fattig som en kyrkråtta och utanför nätet.

Jag behöver inte vara rädd för ensamheten och att den jag trodde jag skulle leva hela livet med ska lämna mig. Jag är redan bortvald och lever ofrivilligt ensam.

Jag behöver inte vara rädd för att bli sjuk och inte kunna klara mig på egen hand. Det har redan hänt.

Jag behöver inte vara rädd för att förlora min bästa vän, för jag vet redan att inga relationer består i evighet och att livet kan vändas upp och ned på ett ögonblick.

Jag kan välja att vara rädd för att jag ska vara fast för alltid i hemlösheten, fattigdomen, ensamheten, svagheten och ovissheten. Men jag orkar faktiskt inte bära den rädslan. Den är tung som bly. Och i ärlighetens namn. Ingenting varar för evigt. Det vet alla.


Jag sitter i solen. En modig skata jagar bort en katt som smyger omkring runt skatans bo. En duva pickar i gräset. Jag ska plocka fram mina senaste tavlor. En del ska signeras. En del ska göras klara. Nästa fredag byter jag ut hela kollektionen i Strandkyrkan. Det bestämde jag idag med prästen Adam. Så får man saker gjort. Man bestämmer ett datum.

Tavlorna ska få namn. Jag är helt fri att kalla dem precis vad jag vill. De säger mer om mig än några ord någonsin kan uttrycka. Just därför ska jag inte skriva några texter till dem. Alla är fria att spekulera och tolka hur de vill.


Jag kan inte återfå allt jag förlorat. Men framtiden vill jag inte gå miste om. Den vill jag ha. Mig själv vill jag inte förlora fler gånger. Det är värre än något annat om du frågar mig.

Jag insåg under ett samtal i kyrkan idag att det finns människor som under ett helt liv gör vad de känner sig bekväma och trygga med att göra, att de skjuter upp och är rädda för att göra vad det innerst inne vill. Rädslan för att inte bli mottagen när vi blottar vem vi innerst är får de allra flesta människor att avstå en stor och unik del av sig själv. Vi är så rädda för att inte bli älskade och omtyckta när vi visar vårt sanna jag, att vi hellre visar upp det vi vet att andra kommer att älska och uppskatta oss för. Vi går hellre med hela jeans för att slippa kritik, än med de håliga vi känner överensstämmer med vår personlighet.


Fri är endast den människa som inte längre bryr sig om vad andra tycker. Fri är kanske bara den som redan förlorat allt och insett att man faktiskt överlever. Den riktiga friheten har alltså ett pris. Ett högt pris. Ett pris ingen människa frivilligt vill betala, men en del av oss ändå får göra i olika former. Jesus är undantaget, men så är han också både människa och Gud. Vi andra är bara människor.







bottom of page