top of page

I hopp om gensvar

I hopp om gensvar. Jag stannar vid orden i en bok om änglar som en vän lånat mig. Jag tänker alltid på ärkeängeln Gabriel, min älskade fine vänlige Gabriel, när änglar kommer på tal. Det var han som var budbäraren av Guds existens. Det var Gabriel som tog mig hem på ett kort besök hos Gud i januari 1999. Det var Gabriel som kom med den underbara nyheten att jag är älskad. Älskad bortom alla tvivel. Älskad rakt igenom. Älskad med en kärlek jag fram till det ögonblicket inte ens visste fanns, men alltid hade hoppats på.


I hopp om gensvar. Där står jag. På den platsen. Där har jag alltid stått. Så länge jag kan minnas. Fyra ord i en bok summerar allt jag någonsin tänkt, känt och längtat efter.


I hopp om gensvar. Jag delar denna erfarenhet med Gud. Kanske är det därför jag väljer att på alla sätt och i alla former visa min kärlek för honom, för att Gud ska veta att jag älskar honom tillbaka. För att Gud inte ska stå där full av sorg över all kärlek han älskar oss med som är obesvarad av människor.


När Gud kliver in och räddar en människa i nöd är hon ofta benägen att i den aktuella stunden lova att aldrig glömma vad Gud gjort för henne. Att hon för alltid ska göra allt för att återgälda den kärleken som gav henne livet tillbaka. Men i de allra flesta fall går vi människor tillbaka till det liv där Gud har sin plats i periferin. Där Gud är vår hemlighet. Och mötet med Gud faller snart i glömska. Självtillräckligheten återvänder med de egna krafterna och förmågan att klara oss själv.

Detta gör inte Gud arg. Det gör Gud ledsen. Gud vill alltid mer för människan än hon har förmåga att vilja för sig själv. Glöm den där bilden av en Gud som hämnas och dödar sina barn. En Gud som skapar rättvisa genom våld. En auktoritär Gud som råder över sin Skapelse med fruktan. Det är en primitiv uråldrig bild av Gud. Skåda Jesus så ser du något helt annat.


Bilden vi har av Gud handlar aldrig om vem Gud är, utan om oss människor, vad vi förmår att förstå och öppna våra hjärtan för. Gud har i alla tider försökt uppfostra sina människorna till att älska varandra. Det är vår brist som formar vår gudsbild.

Vi människor skapar bilder också av varandra. De stämmer aldrig med sanningen. Vår förmåga att se hela människan är starkt begränsad. Bara Gud känner oss på djupet.

Vår kärlek är dessutom villkorad. Vi älskar det välbekanta, det vi förstår oss på, det som inte hotar bilden vi har av livet och oss själva. Det som inte ruckar vår trygghet.

Vår kärlek ställer ständigt krav. Till och med föräldrars kärlek för sina barn är fylld av krav, desamma gäller barnens kärlek till sina föräldrar. Och ju längre ifrån Gud vi lever, desto snävare är vår förmåga att älska, för kärleken kommer från Gud.


I hopp om gensvar. Den förste som inte gav mig ett gensvar var min yngste bror. Som lillasyster såg jag upp till honom, jag älskade honom och ville vara med honom. Jag ville att han skulle känna likadant för mig. Jag sökte hans kärlek, men fann den inte. Kanske var det så att jag sökte hos min bror den kärlek som skulle ha kommit från min pappa, men jag lärde mig tidigt att inte sätta mitt hopp till till pappa. När jag hoppas på ett gensvar är det för att jag ser att den andre någonstans i sitt djup bär på kärlek.

Denna tidiga erfarenhet tror jag ligger till grund för min relation till Gud och Jesus. Gud såg den obesvarade kärleken och all den beundran som fanns i den lilla flicka jag var. Gud såg min hunger och törst efter kärleken. Jag är född med den. Mina tidigaste minnen handlar om kärleken jag kände och kärleken jag längtade efter.


Någonstans på vägen kom hoppet om ett gensvar att bli skamligt. Man ska inte vara needy/behövande. Det är fult. Man ska vara oberoende, icke behövande, klara sig själv på alla plan. Men allt jag någonsin behövt har varit ett gensvar. Ett gensvar på den kärlek jag kommer med in i en relation, in på en arbetsplats, in i en grupp. Jag behöver ömsesidig kärlek för bristen på ett gensvar tömmer mig på både kärlek och liv.


Jag kan utan att skämmas säga att Jesus älskar mig mer än andra. Inte för att Jesus egentligen älskar mig mer, men för att jag tillåter mig att vara mer behövande av hans kärlek än vad de allra flesta människor gör. Varje gång gensvaret på min kärlek uteblivit har jag sökt mig närmre och närmre Jesus. För behovet har kvarstått oavsett vad andra tycker om det.


Nu när våren är här och med den värmen, skriker min kropp efter den kärlek som Gud placerat i en intim parrelation. Hela Skapelsen drar sig utåt och jag är en del av den. Kroppen ropar "Älska mig!" lika högt som anden i mig och själen i mig ropar. Och det är något vackert. Inte något skamligt. Inte något oheligt. Inte något som ska kvävas, tystas och förpassas till periferin. Det är Guds kärlek nedlagd i mig som vill älska i hopp om gensvar.


Det är så lätt att krympa Gud och kärleken till vad vi själva orkar med att hantera. En kärlek vi känner oss bekväma med. En kärlek vi kan vila i likt en hängmatta vi aldrig behöver stiga ur. Men sådan är inte Gud och kärleken. Sådan är människan. Bekväm.

Kärleken är inte bekväm och har aldrig varit det. Den är levande och oförutsägbar. Den tvingar oss ut ur oss själva och den inskränkta tillvaro där allt kretsar kring vad vi tror meningen med livet är.

Kärleken vill dela sig, utge sig, besvaras för att så växa och breda ut sig. Kärleken vill befruktas, mogna, blomma och bära frukt. Kärleken har en andlig dimension, en själslig och en materiell, kroppslig karaktär. Kärleken vill inte vara fånge inom en människa som är rädd för att bli sårad. Kärleken vill vara fri att älska och att älskas. Kärleken hoppas alltid på ett gensvar, annars är det inte kärlek.


Jag har gjort mitt allra bästa i allt jag företagit mig. Som mamma, som dotter, som syster, som vän, som kvinna, som företagare. Det har aldrig varit tillräckligt och kommer aldrig att vara det. En del av den kärlek jag försökte att ge till mina nära och kära är den kärlek som bara kan komma från Gud. Idag vilar jag i den maktlösheten och otillräckligheten. Jag vet att Gud har något att ge dem alla; mina barn, min familj, mina vänner, en partner. En kärlek som jag aldrig förmår ge. Den kärlek ängeln Gabriel en gång visade mig fanns hos Gud. En villkorslös kärlek fri från alla krav på att jag ska vara på ett visst sätt, helst felfri och alltid tillgänglig för alla som behöver mig.


I hopp om gensvar är helig mark. Jag har alltid vetat det, därför har jag inte kunnat överge den platsen vad än det kostat mig. Det visade sig att jag var beredd att dö för att den platsen skulle ha åtminstone en invånare så att denna heliga mark inte föll i glömska och ingen av oss kunde hitta tillbaka till den igen.


I hopp om gensvar är en plats full av nåd. Guds nåd. Det är den plats där människan har en fri vilja, där Gud inte är en diktator som styr utan låter sina människobarn vara med och forma livet i Skapelsen. För kärleken förblir endast kärlek om den inte kräver ett gensvar, men för alltid hoppas på det.

Och när vi besvarar Guds kärlek för oss öppnar vi dörren för den kärlek som kan rädda hela mänskligheten och Skapelsen. När vi ser vad den besvarade kärleken gör med relationen till Gud och vad den gör med oss som personligen, då vill vi att samma kärlek ska genomsyra alla våra relationer. Vi vill kunna vara oss själva helt och fullt med varandra utan att möta en värderande blick. Vi vill leva i sanningen och i tillit. Vi vill dela vårt innersta med den andre. Vi vill vara intima också med hela vår kropp och så få bada i den kärlek som bara finns i älskogens upplysta glänta. Vi vill efterlikna Jesus Kristus i allt vi tänker, säger och gör. De faller sig naturligt att stå på livet sida och vara hennes förtrogen vän. Vi har blivit förvandlade och kan aldrig återgå till den vi en gång var.


Må denna sommar välsigna mig med all den kärlek jag hoppas få ett gensvar på. I mitt privatliv. I mitt arbetsliv. I mitt konstnärskap. I allt jag är inför och tillsammans med Gud. Mitt hjärtas portar står vidöppna och ropar: "Anden, kom!" Någonstans vet jag att det finns ett gensvar som ropar till mig: "Kom!"


Kram,

Marie

bottom of page