Håret håller på att torka. Ögonbrynen är ifyllda. Ögonfransarna har fått lite mascara. Jag lyssnar på Cat Power, "I think of angels when I think of you". Om ett par timmar ska jag vara i Lund på en restaurang för att "äta av" en arbetskamrat.
Jag har varit hos läkaren idag. Lite prover är tagna för att se om tröttheten kanske handlar om sköldkörteln och inte "bara" är ett resultat av mental trötthet. För första gången sedan jag blev sjuk första gången för 20+ år sedan har jag sagt ja till att ha ångestdämpande medicin hemma vid en eventuell attack. När jag senast blev så väldigt dålig var ångesten överväldigande. Jag vill inte utsätta min kropp för det igen. Jag vill inte ha en övertro på min kropps förmåga att hantera svåra saker. Det är klokt av mig att vara öppen för alla möjliga former av stöd. Nu går jag hos fysioterapuet en gång i veckan och gymmar. Jag ska börja i terapi och har redan börjat skriva en lista över saker jag ser hos mig själv som jag vill samtala om. Att ha medicin för nödsituationer är nu också en del i min återgång till en mer normal vardag. Vad jag kan göra för mig själv gör jag redan, att ta emot all hjälp utifrån, av samhället inte vännerna, är däremot något nytt för mig.
"I think of angels" när jag tänker på de fina människor jag mött inom sjukvården. Tack till er alla för er välvilja och omsorg! I think of angels när jag ser all den hjälp min mamma fått sedan sin stroke förra året, av sjukhuset, vårdboendet och nu av hemtjänsten. I think of angels när jag ser den hjälp min bästa vän Carina får i sitt svåra tillstånd.
Idag träffade jag dem, Carina och hennes hund Margit, fem månader. Det var ett bra tag sedan vi sågs senast. Idag kom möjligheten att ses efter mitt läkarbesök. Jag fick några underbara timmar med en vän som betyder så väldigt mycket för mig.
En liten klump i magen lämnar våra möten alltid efter sig. Tänk om det är sista gången vi ses. Men jag accepterar hellre den klumpen och får vara en stund med min vän. Ibland har jag en liknande tanke när jag varit hos min mamma som i år fyller 94 år. Båda lever i någon form på "övertid". Min mamma som var nära att stryka med vid stroken och Carina som har dödlig cancer sedan flera år tillbaka.
De har något gemensamt, min mamma och Carina. En stor portion livskraft, en vilja att leva, en positiv syn på livet och förmågan att på egen hand hantera svåra situationer. De är inga gnällspikar. De gör det bästa av sin situation.
I think of angels när jag tänker på min mamma. I think of angels när jag tänker på Carina.
Jag har insett att mitt "osynliga handikapp" kräver en yttre tillvaro som är anpassad efter de behov jag har. Detta för att fungera någorlunda normalt med arbete, familj, vänner och fritid. Dotterns bil är som en rullstol för min hjärna, förstod jag idag. Den möjliggör en vardag som jag annars inte kan ha. Jag kommer alltså att på sikt vara tvungen att köpa en egen bil om jag ska har ett arbete och ett självförsörjande liv. Det pågår en inre brottningskamp kring detta. Jag vänjer mig långsamt vid tanken. Låter den sjunka in. Smälta. Dels för att det inte är bra för klimatet med bil när det finns tåg/buss. Dels för att jag inte har en lön som räcker till att äga en bil om jag också ska ha en egen lägenhet. Men utan bil kan jag inte ha kvar mitt arbete, för jag blir så sjuk av resorna, av alla människor, intryck, tider som jag ska passa.
Nya tankar tar tid för mig att ta in, smälta och vänja mig vid. Jag behöver ta hand om alla de känslor de nya tankarna väcker i mig, tills tankarna inte längre skapar en inre strid.
Det är märkligt att ha en hjärna som är skadad. Det kräver en livsomställning att leva med sviterna av flertalet utmattningar. Det är en helt annan dans med livet än den vi lär oss som barn. Det är inte en dödsdom om jag tar väl hand om mig och tar emot allt stöd som finns att få. Men om jag bara kör på som om allt fungerar som det ska, då kan jag köra mig själv över stupet. Det vet jag idag. För jag stod med huven hängande över det stupet för tio år sedan. Carina var en av dem som satt i baksätet som en motvikt. Liksom min själasyster Lisbeth och min vän Berth. Till slut lyckades jag med deras hjälp backa tillbaka från stupets kant och kliva ur det fordon jag färdades i.
I think of angels när jag tänker på Lisbeth. I think of angels när jag tänker på Berth. I think of angels när jag tänker på Carina.
Utan mitt plåtskal fick jag se hur sårbar människan är, hur skört livet och jag egentligen är. Sedan dess har jag saknat skydd. Jag lever till viss del en hudlös tillvaro. Intrycken sköljer in över mig. Det är tröttande och mitt handikapp syns inte utanpå mig, men jag lever med det varje dag. En rullstol för min hjärna vill jag ha. Lugn och ro i nära relationer. En stabil ekonomi som bär sanningen om mig. Ett eget hem lite längre fram, men just nu är Linas sällskap bra för mig.
Det är dags att dra några tag med plattången genom håret. Klä på mig. Ge hundarna mat. Sedan bär det av till Lund. Imorgon har jag sovmorgon och vilar upp mig. Smälter denna dag och alla möten.
Var rädd om dig, du med!
Kram,
Comments