Jag blir oväntat glad när jag finner en tom canvas i mitt förråd. Jag blir lika oväntat sorgsen när jag står inför grundstenarna till ett eget hem.
Jag har tagit mig till förrådet idag för att byta ut vinterkläder mot sommarkläder, samt för att ställa in några nymålade tavlor som tillhör min nästa kollektion. Att jag hade en tom canvas stående här hade jag glömt. Det var när jag i augusti 2022 kände att det inte längre var lönt att fortsätta måla som jag tog alla mina målargrejor till förrådet. Det dröjde fram till januari 2023 innan jag åter tog en pensel i min hand. Fyra månader och sex tavlor senare hänger kollektionen "Kärt barn har många namn" i Strandkyrkan.
Bakom den tomma duken fann jag den sista tavla jag målade i augusti förra året. Den som aldrig blev klar. Också det gladde mig. Jag minns att medan jag målade så tänkte jag på stranden där jag Jesus kom till mig för 14 år sedan. Min inre strand. Där han undervisade mig både i ord och handling.
Jag vet idag vad jag vill. Jag vet, för att jag idag känner mig själv och vilka mina allra djupaste behov är. De andliga, själsliga och kroppsliga. Jag tror att när vi inte vet vad vi vill så är det just för att vi inte känner djupet av vår egen person. Vi kanske söker svaret, men vi har ännu inte funnit skatten, Gud inom oss - det sanna jaget i Gud.
Mitt förråd består mest av bananlådor. De är världens bästa flyttlådor. Två gamla vackra skåp, den stora guldspegeln, en ärvd piedestal, den gamla kistan från mamma, ett vitt sidobord, min fina säng, en gammal pinnastol, en snyggt sliten träpall och Jolles gamla radio, det är de möbler jag behöll. Om några månader har det gått ett år sedan jag flyttade från gården. Jag bor fortfarande hos min äldsta dotter.
Hela livet pekar mot ett avslut och en ny start. De överlappar varandra. Det gamla och det nya. Jag är inte densamma som jag varit. Om det är bättre eller sämre i andras ögon spelar ingen roll. Jag är mer mig själv, sann mot den jag funnit under de fjorton år som gått sedan mötet med Jesus. Kristus finns i mig och jag finns i Kristus. Den jag är där vill jag leva och verka som. Den jag var förut, levde och verkade mer utanför Kristus än i honom.
Jag längtar efter mina egna saker på ett sätt jag förut inte var medveten om. Historien bakom det gamla skåpet som stod på Sjövägen. Arkivskåpet jag köpte när jag bodde på gården. Den sagolika guldspegeln som jag numera förvaltar åt Jonathan (och hoppas att han aldrig vill ha förrän jag gått ur tiden). Ekonomiskt varierar mina ägodelar i värde. För mig är de alla ovärderliga.
Jag saknar att se dem, omges av dem och vårda dem. Att dricka ur mina udda glas som alla har en sak gemensamt, en hög fot. Att ha fotografierna av mina älsklingar hängande på väggen. Att bädda rent i min säng och sova naken. Att pyssla om mina växter och se hur de förökar sig. Att måla stora tavlor liggande på knä på golvet. Att gå på loppis för att hitta spännande fynd till hemmet.
Mitt hem har alltid varit en plats jag velat ska kännas själfull, välkomnande, vilsam och vacker. Var jag än har bott så har samma färgskala alltid dominerat. Vitt, brunt, beige och guld.
Efter att ha kokat ner min tillvaro till själva kärnan av min existens, längtar jag nu efter att åter breda ut mig i mitt eget liv, i ett eget hem och veckla ut själens vingar så att jag kan lyfta när Andens vind blåser över världen.
Hur, var och när det är tid för min flytt överlåter jag till Gud. Jag är redo när det sker. Väl förberedd. När jag flyttar denna gång är det varken en flykt undan mig själv och en livssituation som kväver mig, eller någon annans livssituation som kastar ut mig i hemlöshet. Det är Gud och jag som flyttar till ett hem där bådas liv har en given plats. Ingen av oss vill leva och verka där bara den ene är välkommen. Ingenting kan skilja oss åt. Vi lever för varandra. Vi älskar varandra. Vi trivs i varandras sällskap. Vi ger våra liv åt varandra. Och där vi är tillsammans finns det alltid rum för andra som tror på kärleken och vill leva i, av och med den. Det en gång så naturliga har åter blivit självklart.
Stranden där jag mötte Jesus ska hänga i vårt nya hem. Liksom den tomma canvasen som jag tänker fylla med vår kärlek så att den blir till en tavla som påminner mig om det äktenskap som min själ ingått med Gud. Ett som gäller i nöd och lust. I vår tid och i Hans evighet. Som aldrig kan brytas. Som jag aldrig vill skiljas från.
Kram,
Marie
Comments