Jag kryper denna eftermiddag in i den varma famn som The Sacred Santuary Writing Space i The Incubator är. Just nu sitter vi kvinnor uppkopplade tillsammans i tystnad och arbetar med våra egna kreativa projekt. Själv klev jag in här mest för att vila i energin. Jag är trött. Tung. Den där tyngden som jag lärt mig har ett budskap. Som lodar mig ner till de stora djupen inom mig.
En av kvinnorna nämnde något om intution och hur det fick konsekvenser för henne och hennes barn när hon inte lyssnade till sin intuition. Det fick mig att minnas en händelse i slutet på 80-talet. Den där kvällen på restaurang Bacchus då jag inte lyssnade på min intuition och hur det fick ödesdigra konsekvenser för mig som jag aldrig riktigt hämtat mig från. Och intressant är att jag senast idag när jag satt i högmässan tittade ner på mina fötter och tänkte på att jag har ett ärr som vittnar om vilka svårigheter jag gått igenom som ung kvinna.
Jag behöver möta upp henne, inser jag. Hon som kvävdes i sin linda. Som for så väldigt illa. Jag behöver lyssna till henne så att jag inte gör ett val som återigen får svåra konsekvenser för framtiden. Något gick förlorat där den kvällen och kanske kan det vara så att den delen av mig nu vill och behöver återuppstå.
Jag var en underbar ung kvinna full av glädje, kraft, framtidstro och hopp. Kärlek hade jag mycket av. Liksom glitter i ögonen och en stark smidig kropp. Jag var inte "blåögd", ändå fick jag mig en så rejäl törn i relationen till en man att jag efter det inte riktigt hade förmågan att stå upp för mig själv på samma sätt som tidigare. Gränserna hade förflyttats och jag blev foglig på ett sätt som långsamt kom att bryta ner mycket av min person och självständighet. För valen jag tog efter separationen från mannen grundade sig i en djupt skadad självbild och självkänsla, och ett självförtroende som hade börjat halta.
Jag inser nu att jag aldrig återhämtade mig. Jag tog den väg som innebar att jag försökte glömma vad jag hade varit med om och gå vidare. Men det är detsamma som att ignorera den unga kvinnan på bilden och den skada i min ande, själ och kropp som den unga mannen lämnade efter sig. Det är inte försoning. Det är förnekelse. Och det är inte vägen som leder till helande där det friska kan återuppstå.
Det är lätt att gå vilse när den inre kompassen redan tidigt i livet blir skadad. Det är tid nu att reparera den kompassen så att den går att lita på. Den visare som intutionen är behöver vara fäst i en frisk självkänsla, självbild och självförtroende. Det säger sig själv, men ibland tar det lång tid att komma fram till det självklara. Alla som någon gång i livet levt under onormala livsomständigheter vet att det onormala till slut blir det nya normala. Det sker gradvis och just därför märker vi det inte. Men Gud ser mig och leder med varsam hand mig tillbaka till det normala, det friska.
På bilden har det gått ett år sedan jag lämnade den destruktiva relationen. Jag har träffat mina barns pappa och vi är på semester i Grekland. I 17 år levde vi tillsammans. Imorgon skulle vi firat vår 29:e bröllopsdag om vi hade fortsatt att vara gifta. Han levde med en spillra av den jag egentligen var och äktenskapet hade aldrig utrymme för mig att läka och bli hela mig själv igen. Det var ju inte mig han föll för, utan den trasiga och förkrympta Marie. Men det är inte den person jag egentligen är. Det är den jag blir när en människa skadar mig. Jag föddes inte sådan. Med en nedbruten kropp. En trasig själ. Och ett hjärta som gått i tusen bitar. Det är vad som händer när jag utsätts för lögner, svek och otrohet. När jag skuldbeläggs, skammas och möter hänsynslöshet. När man leker med mitt liv.
Men jag är ingen leksak. Jag var det inte då. Jag är det inte nu. Jag är människa av kött och blod. Jag tar skada när jag behandlas illa.
Äktenskapet gav mig tre underbara barn som jag älskar av hela mitt hjärta. Det gav mig många fina minnen jag gläds åt när jag tittar tillbaka på åren ihop. Det gav mig en större familj genom hans släkt, med det människor som betyder mycket för mig än idag. Och senast igår möttes vi alla på mitt barnbarns kalas.
Men äktenskapet gav mig aldrig mig själv. Och det borde det göra, för det är grunden i ett äktenskap. Att vi som man och kvinna blir till i relation till varandra. Det är det normala och jag får lov att kräva det av ett äktenskap. Var ska jag annars söka det?
I avsaknad av en man blir jag långsamt till i min nära relation till Jesus. Han vill att jag ska vara hel. Han vill att jag ska vara allt det jag är. Han ger mig all den plats jag behöver för att detta ska kunna ske. I hans kärlek har jag kunnat reparera mitt värde som människa. I hans kärlek har min självkänsla blivit återställd. I hans kärlek växer en frisk självbild fram. I hans kärlek har självförtroendet börjat återvända. Snart kan han sätta på den där pilen som intuitionen är så att jag kan börja vandra den väg som var tänkt från början för mig. Kärlekens väg.
Skulle den unga kvinnan känna igen sig själv i den mogna kvinna jag nu är trettio år senare? Jag tror det. Kärnan är ju som bekant oförstörbar.
Kram,
Comentários