En vän lånade mig en bok om änglar. Änglarna -Tro och erfarenhet heter den och är skriven av Syster Silvana Tengberg, en benediktinnunna på Mariavall i Skåne. Jag läser lite då och då i den. Igår plockade jag fram den när jag hade krupit ner under täcket inför natten. Jag är framme vid slutet av boken, vid det sista kapitlet som handlar människors erfarenhet av änglar. Ganska snabbt förstår jag varför de allra flesta behåller sina änglaerfarenheter för sig själv. De blir platta och nästan lite barnsliga när de ska återberättas. Jag kommer på mig själv med att tvivla när jag läser, och tänka att man kanske ser vad man vill och behöver se. Men ... ändå väljer jag att berätta om mina möten med änglar.
Det var en ängel som lyfte mig upp till Gud. Det var så jag kom till tro på Gud som något verkligt, något osynligt men fullt levande. En Gud som var ljus. Ett ljus helt och fullt genomstrålat av kärlek. En oändlig kärlek jag aldrig förut hade upplevt. Det var första gången i mitt liv jag kände mig älskad, på riktigt. Älskad för min egen skull. Älskad utan några motkrav.
Jag var i sjunde himmelen, som man brukar säga. Att vara älskad med den villkorslösa kärleken kommer med en glädje jag inte visste fanns. Salig var jag där jag låg på den stora ängelns rygg och lät mig bäras av denne Guds budbärare. Euforisk var jag när vi dansade där i det utplånande ljuset. På denna plats fanns inget mörker. Allt var ljus. Här fanns endast lätthet, alla sorger, all tyngd, allt som gör livet svårt att leva fanns inte mer.
Min kropp satt i en soffa på Löjtnantsgatan i Malmö. Det var tisdagen den 19 januari 1999. Jag deltog i en vägledd meditationsgrupp för allra första gången. Jag var 30 år gammal, gift och mamma till två flickor som skulle fylla 2 och 7 år. Jag var trött. Djupt trött. Det står i mina anteckningar från denna dag som jag har sparat.
Vad som hände den kvällen har förändrat hela mitt liv. När själen i mig lyftes upp ur kroppen och badade i Gud, vaknade jag upp till en kärlek jag alltsedan dess velat leva i, av och med. Det går inte att möta Gud och förbli densamme som man var innan mötet.
I över ett årtionde kände jag närvaron av Gabriel, ärkeängeln jag förstod att jag hade mött. Han var min allra första himmelska vän. Med honom återvände tilliten.
Under fyra år var meditationsgruppen källan där jag sökte och fann Guds kärlek, ljus och vägledning samt en fin gemenskap. Det tog ett tag innan jag förstod att den öppenhet och mottaglighet jag hade för Gud, inte tillhörde det normala. Det var som att en dörr hade öppnats in till en värld som redan fanns både i himmelen hos Gud, men också inuti i mig. Redan från allra första vandringen i mitt inre landskap var det en färgrik, detaljerad skapelse jag mötte. Alla mina inre sinne var utvecklade. Vissa mer och andra lite mindre.
Jag blickar tillbaka och ser att änglarna i mitt liv kommit i övergångarna. De är som brobyggare. De kommer inför stora förändringar i mitt liv. De kommer för att dra mig närmre Gud. De synliggör min otro gentemot min egen själ och vad som binder mig till människor. De kommer inte med dömande utan förbarmande. De kommer inte för att stjälpa mig, men för att hjälpa mig. De kommer för att jag själv inte förmår av mänsklig kraft att bryta upp och lämna det som är.
De känner mig så väl. De vet att jag står kvar, även då jag möter det onda, i min djupa längtan efter att befria den andre. Så har jag gjort sedan jag var liten. Den längtan föddes i mötet med min pappa som var alkoholist. Jag hade inte orden för det då, men jag längtade efter att rädda hans själ som var fast i Lögnarens klor. Jag saknade ord för det då, men inget barn kan vara helt igenom lyckligt så länge en förälder är sjuk och helandet ännu inte är påbörjat. Idag vet jag att ingen människa kan vara helt igenom lycklig så länge det finns andra människor i vår värld som lider.
Gabriel är inte den enda änglavän jag har. De gånger han dyker upp numera är oftast när min själ är mycket svag och har fått ta stryk. Det var Gabriel som presenterade Mikael för mig. Liksom människor är olika till sin personlighet är änglar det. Åtminstone de jag har mött. Gabriel har alltid kommit med en känsla av värme, lugn, frid, vänskap. En trygg famn att gömma sig i. Förtroendeingivande. Det är som om han verkligen känner människan och hur vi har det här. Jordnära är han. En sådan jag utan tvekan skulle ha som barnvakt åt alla mina barn och barnbarn. Jag skulle med glädje lägga deras liv i hans trygga famn och veta att jag inte behövde oroa mig för en sekund. Gabriel speglar verkligen Guds godhet. Inte konstigt att han sändes till Maria.
Kontrasten till ärkeängeln Mikael blev därför så oerhört stor. Kraft utstrålade Mikael. En som fick mig att rygga vid första mötet. Kraft för mig var på den tiden detsamma som makt och ett härskande som kom för att kuva mig. Dessutom var Mikael klädd i full stridsmundering. Jag avskyr krig och våld. Jag kände avsmak, det ska jag erkänna, när jag såg hans sköld och hans svärd. Är inte himlen bättre än jorden? Råder samma galenskap där som här?
Svaret är ja och nej. Där Gud är i centrum råder frid, kärlek, glädje och ordning. Alla har sin plats och uppgift. Ingen kräver jämlikhet, för alla behövs, liten som stor. Där kärleken är rådande finns inga jämförelser och därför ingen konkurrens. Ingen tänker på sig själv utan alltid på de andra.
Det dröjde endast några veckor in i meditationsgruppen innan jag fick besök av en annan ängel. Han var mörk, attraktiv och lite farlig. Sådant jag som ung kvinna drogs till. Den ängeln kom för att befrukta mig. Min själ. Med otrohet. När jag insåg det slog själen bakut. Gud kom till min räddning. Men det lämnade spår i mig.
Alla änglar är inte goda. Det finns de som inte har Gud i centrum. De vill göra sig till herrar över människan och hennes själ. Betjänas inte tjäna. De manar till otrohet mot Gud. De är inte att leka med. Min själ har verkligen upplevt hur det är att vara ett slagfält för dessa andliga krafter.
Under väldigt många år lade jag skuld både på mig själv och min meditationsledare för att detta kunde ske i gruppen under hennes ledning. Idag vet jag bättre.
Jag hade en djupare känslighet än min ledare. Jag var mer öppen och mottaglig för anden. Som hon själv sade: "Du har det gratis, jag måste för arbeta för det." Så var det.
Långt senare förstod jag att meditation inte är något jag har lärt mig av andra, det är min konfirmationsgåva, ett frö som såddes i mig när jag var fjorton år. I St Mikaels kyrka på Kulladal genom prästen Maud Rosensköld.
Under de femton år som hade passerat mellan konfirmationen och meditationen hade prästkragen jag då låg och vilade i blivit till en hel inre värld med berg, ängar, hav, skog och stränder. Jag är formad av Gud för meditation, ett meditativt liv i djupt lyssnade, inkännande och skapande. Det var där Jesus steg i land, på min inre strand.
Det som skiljer Guds änglar från de änglar som avvikit från kärleken är just godheten. När jag har en spricka som människa, i form av ett själsligt sår, en fysisk eller psykisk sjukdom, en mycket svår livssituation eller kanske en djup sårbarhet/känslighet, då kommer Guds änglar med läkning och beskydd. De fyller ut sprickan med kärlek och ljus. De använder den som ett medel för Guds kärlek. En plats där ljuset kan lysa för andra.
De andra änglarna däremot använder istället människans spricka till att försvaga henne, söndra det som är helt, smutsa ner det som är rent, så splittring och leda henne bort från troheten mot Gud. Det är det som är så fruktansvärt. Den beräknande ondskan hos dessa änglar som en gång kom från Gud, använder människans svaghet och ofta hennes oskyldiga längtan efter kärlek och helhet för sina egna syften. Den ängel som inte tjänar Gud och människan, tjänar sina egna intressen. Den har avvikit från Guds kärlek och ljus. Den livnär sig på människans brister. Den rymmer ingen godhet.
Jag minns att jag sade till en vän för många år sedan att när man tänder ljuset kommer alla de svarta småkrypen flygande. Jag var naiv när jag klev in i kyrkan. Jag trodde det var en fredad plats. Men där Guds ljus lyser starkt och stadigt, dit dras också det som kommer för att förmörka. Det mörker jag mött ett flertal gånger i kyrkan har knockat mig. Både till kropp och själ. Jag har verkligen slagits för mitt liv och min själ.
Kanske är det av samma skäl som i meditationsgruppen. Jag har en djupare känslighet än ledarna. Jag är mer öppen och mottaglig för anden. På gott och ont. Jag har velat bidra med den urskiljningsförmågan. Men Gud drar mig bort från det uppdraget.
Jag är idag tacksam för att Gabriel kom med Mikael till mig. Jag hade aldrig överlevt utan Mikael. Från det ögonblick då Jesus klev in i mitt liv 2009 och jag valde att följa honom helhjärtat har jag fått utstå så mycket själsligt att jag ibland känt att jag inte klarar mer. Ljuset Jesus kom med tycks ha varit så hotfullt och provocerande att jag varit under attack nästan jämt. Och i de relationer som var tänkta att ge mig vila har de värsta andliga striderna utkämpats. I hopp om befrielse för oss båda har jag stått kvar tills en ängel kommit och dragit mig bort därifrån.
När jag igår läste boken om änglar blev jag plötsligt klar över vem jag mötte 2011. Det har gäckat mig i alla dessa år. Vem var det som kom då och som jag inte riktigt kände igen? Han kom den där natten när jag övergavs av en man. Då när jag ensam fick möta döden som visade sig för mig.
Jag låg skräckslagen och förtvivlad under mitt täcke när jag kände hans händer mot min nakna hud. Frid kom han med. Han kom nära och låg och höll om mig tills jag somnade. Jag kunde inte se honom med mina ögon, men med mina händer såsom en blind känner en människas ansikte fick jag se hur han såg ut. Hans avtryck finns ännu i mina händer när jag tänker på honom.
Han dök upp på de mest oväntade platser, men alltid bara när jag var själv. När jag låg i badkaret satt han plötsligt där och lutade sig mot kanten och såg på mig med en mild och varm blick. När jag var ute och rullade på mina inlines kände jag plötsligt hans hand som letade sig in i min. Trygghet kom han med. Sällskap när det var som allra svårast att vara ensam. Han pratade sällan, han bara var där för mig. Sitt namn uppgav han och jag tyckte det var konstigt. I alla år har jag sökt en förklaring till hans namn, men inte funnit någon ängel med det namnet eller varför han heter så. Namnet är varm och mjukt att uttala. Och det slog mig igår vem han var. Min skyddsängel.
Gabriel kom med bud om Gud till mig. Han uppenbarade Gud för mig och visade mig det ljus, den kärlek, den frid och den vänskap som finns att ta emot. Mikael kom för att strida för min själ. Han kom också för att undervisa mig, hjälpa mig sätta värde, och han har lärt mig hur och när jag ska strida, men också när Gud måste ta striden då den handlar om liv och död. Rafael har jag bara skymtat ett par gånger som ett violett sken. Min skyddsängel vill jag inte berätta namnet på, men jag känner hans hand i min och hur han nu drar mig närmre sig.
Kram,
Marie
Tak kære Gud for dine engle🙏❤️