Jesus ut i fingerspetsarna

Det rasslar i träden när höstvinden drar igenom de gulnande löven i ekallén. Gräset är täckt av ekollon som tappat sina hattar. Som små skalliga huvuden ligger de där och hoppas på att få sjunka ner i den ännu varma jorden, för att en dag bli till ett lika vackert träd som de fallit från. Så många barn det hade kunnat bli om träden hade fått bestämma. En hel liten skog där de små och nya vingliga liven fick näring och fostran av moderträden.

Nu står istället de vuxna prydligt på rad såsom människorna planterat dem. Och några nya små bångstyriga träd som får för sig att titta fram där de råkat falla lär trädgårdsskötarna inte låta stå kvar.

Marken är täckt av en blivande ekskog, om det inte vore för människorna som hindrar livet.

Inne på matbordet ligger en tavla jag började måla igår. När jag begrundade den imorse ställde jag mig frågan: "Var är ljuset?"

Den ligger där livlös och väntar på mina nästa drag. Omotiverad känner jag mig. Oinspirerad med. Men mitt däri bristen på motivation och inspiration inför en ofärdig och menlös tavla inser jag något stort och viktigt.

Vad jag älskar allra mest och behärskar bäst är att måla med ord. Jag är en konstnär ut i fingerspetsarna. Och de finaste tavlorna är de jag målar med bokstäver när jag har en penna i min hand eller när jag fingrar på ett tangentbord.

Plötsligt inser jag hur mycket jag älskar att skriva. Det är lustfyllt, vilsamt, frigörande, tröstande, intressant, helande, stärkande, ja allt beroende på vad jag skriver om.

Alla förtöjningar släpper när jag skriver. Alla begränsningar rämnar. Det är som om hela jag kan veckla ut mig i vilken riktning jag vill. Anden får breda ut sina vingar i och över mig. Den kan flyga helt fritt och hur länge den vill. Tilliten är total. Jag vill inte styra. Jag gläds åt det gränslösa och oändliga som uppstår i mig.

Att skriva gör mig levande. Jag känner mig oändligt rik mitt i min fattigdom. Orden befriar det som är fängslat i mig. Jag ser sådant jag förut var blind för. Jag upprättas när jag skriver. Där finns ingen förtryckare i mina ord. För Ordet har tagit plats i mina ord. Och nu kommer tårarna när jag skriver det. För jag är fri. Det finns en plats där jag är helt fri. Oavsett hur min livssituation ser ut och vad som pågår i min omvärld. När jag skriver är jag fri. Jag hindrar inte mig själv och inte heller Gud. Och jag har mitt bloggande att tacka för detta. Det är på min blogg denna förvandling kunnat ske. Det är här sanningen alltid haft en dörr att stiga in genom. Här känner jag mig aldrig omotiverad och oinspirerad. Hela livet får vara min palett och mina penslar.

Måndagen den 27 augusti 2007 skriver jag mitt allra första blogginlägg. Rubriken är "Varför ska man blogga?" Idag 16 år senare svarar jag mig själv. "För mig är det vägen till sanning och liv."

När jag skriver flätas våra fingrar samman.

Din hand i min.

Ordet och orden.

En osynlig dialog för den som inte känner dig.

Du färgar av dig på mig.

Jag tecknar den kärlek du älskar mig med.

Jag har varit blind, men nu ser jag.

Jag har varit döv, men nu hör jag.

Jag var förlorad, men nu är jag funnen.

Du var alltid där.

Ur ditt förråd plockade jag stavarna av bok.

Din sanning gav du mig att stava med.

En osynlig upprättelse hängav du dig åt.

Jag stod där mitt i skogen och såg inte träden.

Alla de nya skott som sköt upp ur marken.

För mina ögon var fästa på dig.

Du som är Livets träd.

Din ande ber i mig.

Din ande lever i mig.

Din ande leder mig.

Fri, jag är fri.

Jag har en plats.

Den fanns alltid där.

Jag satt på min stol.

Men förstod det inte.

För det kändes som en lek.

Trots allvaret jag skrev om.

Här strömmar du i mig.

Och jag flödar med i dig.

Varthän du än för mig.

Följer jag dig.

Jag vill sitta här för alltid.

Aldrig mer resa mig upp.

Ställa undan den livlösa tavlan.

För alltid vara här med dig.

Här finns ingen hunger.

Du mättar mig.

Ingen ensamhet.

Du är alltid här med mig.

Ingen död.

För allt använder du.

Tillsammans.

I tillväxt.

Detta är vårt himmelrike.

En ny jord.

Spirande av ord.

Gud målar om himlen. Molnen seglar över hans öppna hav. Jag behöver inte fråga efter ljuset. Solens strålar tittar fram. Ur trädkronorna strömmar fågelkvitter. Småfåglarna samtalar med varann. Vinden leker med grenarna som vore de marackas. Jag har funnit min plats på jorden. Jag har välsignats med orden. Han är här. Han var alltid här. Längst in i ordförrådet. Bakom min historia. Nu också en del av den. Min livskamrat. Min själsfrände. Min bästa vän. Min framtid. Mitt evangelium.

Kram,