Så här sista kvällen i semesterlägenheten funderar jag över min stora kärlek till och mitt stora intresse för hem, inredning och trädgård. När startade det egentligen?
I juli 1987 steg jag ombord på TT Lines stora passagerarfärja M/S Nils Holgersson. Jag hade varit hemma en månad efter att ha tillbringat ett halvår i Åre där jag jobbat på en bykrog. Ombord på den stora båten mötte jag Anette. Vi trivdes så bra ihop att jag blev inneboende hos henne ett tag. Det var mitt allra första boende bortett från mina barndomshem och bostaden i Åre.
Sommaren därpå började jag arbeta på färjelinjen MK Line och skulle hyra en lägenhet i andra hand av min ena arbetskamrat. Men jag fann bostaden mitt inne Malmö stad oerhört obehaglig. Jag upplevde att det spökade i den vid flera tillfällen och vågade inte bo kvar. När jag samma höst satte mig på folkhögskolan Hvilan för att plugga in gymnasiet som jag hade hoppat av något år tidigare, fick jag också den allra första bostad där kontraktet stod på mig. En genomgående etta på 40 kvm med stort kök, vardagsrum, solvalkov och minimal toa med dusch, lokaliserad på andra våningen på Ystadgatan nära Möllevången i Malmö. Det var en alldeles speciell känsla att ha mitt eget första riktiga hem. Lite som när jag fick mitt körkort. Frihet, andades det.
Efter utbildningen fick jag jobb som försäljare och flyttade till en vindsvåning på Södra Parkgatan alldeles vid Möllevångstorget med endast ett par minuters promenad till mitt arbete. Det var en gigantisk ny tvårumslägenhet på 80 kvm jag fick ge flera tusen under bordet för att få kontraktet till.
Mina hem var alltid rena, städade och trevliga, men någon egen personlig stil hade jag inte. Det var Ikea, Mio och Europamöbler som gällde där i den tidiga 20-årsåldern.
I början av 90-talet köpte jag och barnens pappa vår första bostad. En trerummare på Lindeborg. Efter det köpte vi en enplansvilla på Sjövägen i Bunkeflostrand och det var där mitt intresse tog fart på riktigt. Jag började att renovera, måla, leka arkitekt, möblera och fixa i trädgården. Jag spenderade massor av pengar på inredningsdetaljer. Men det var nog inte förrän i slutet av de elva år vi bodde där som intresset för gamla möbler väcktes. Jag köpte, renoverade och sålde slagbord, byråer, småbord och guldspeglar.
I stilen Shabby shic fann jag en bit av mig själv och alltfler vitmålade och skavda möbler letade sig in i vårt hem. Nya möbler tappade jag intresset för. De kändes döda och opersonliga. Gamla möbler med en historia förälskade jag mig i.
Under många år tänkte jag att allt renoverande var ett sätt att slippa ta tag i mig själv och all den "renovering" som behövde ske inombords. Och till en viss del var det sant. Att ständigt ha projekt i huset blev ett sätt att slippa ta tag i de problem som fanns inombords och i äktenskapet. Men såhär 17 år efter skilsmässan och husförsäljningen vet jag att jag är en kvinna som verkligen njuter av att skapa själfulla hem, gå på loppis, göra möbelfynd, renovera, dekorera och ta hand om en trädgård. Och jag saknar den sidan av mig själv våldsamt mycket nu när möjligheten saknas mig. Den biten går förlorad utan ett eget hem.
Den mest fantastiska sekelskiftesvåningen på Strandgatan på Limhamn med tillhörande lokal blev nästa bostad jag ägde och nu helt på egen hand. Jag längtar av hela mitt hjärta och med hela min själ efter den känslan igen, att äga min egen bostad helt själv, vare sig jag är i eller utan en relation till en man. Idag vet jag att det inte handlar om själva egendomen eller värdet på den, utan om den frihet som jag inte har när jag är inneboende, hyr i andra hand eller ens i första hand. Jag längtar efter den friheten som finns i att äga en bostad så mycket det gör ont i mina leder och värker inombords.
Det var där i det gamla Kaptenshuset på Limhamn som jag också startade mitt första företag, Själaglad. Friheten var total. Det fanns inte längre någon annan än jag själv som kunde hindra mig från att förverkliga min djupaste längtan och mina drömmar, att breda ut mina vingar och vara mig själv. Alla älskade det hemmet och lokalen där jag bedrev min verksamhet. Hela paketet var så mycket jag.
Inte förrän nu många år senare kan jag förstå varför jag blev huvudstupa förälskad i den bostaden och tänkte att den ska jag ha även om jag inte har råd med den. Jag fyllde lägenheten med vackra gamla möbler som jag renoverat och det blev så fint att det ledde till ett inredningsreportage i Metro Bostad.
Jag skriver detta blogginlägg för att bejaka den sida av mig som behövt stå i skymundan medan jag fokuserat på att totalrenovera inom mig själv. För skälet till att jag i slutänden inte kunde behålla allt detta helt fantastiska var för att jag inombords var likt en ruin, också det vet jag nu. Jag vet nu hur obegripligt djupt och stort mitt medberoende var och varför den sjukdomen tog ifrån mig allt som jag hade lyckats arbeta ihop och bygga upp.
Jag sålde våningen och lokalen på Strandgatan 2010 för att gå mot och med Gud. Då insåg jag inte vad det var som drev mig. Jag visste inte varför det var så viktigt att lämna den plats jag älskade för att ge mig iväg rakt in i ovisshetens land. Bara att mitt hjärta sade att jag måste göra det.
Det var för att hela de djupa sår jag bar på inombords. Det var för att möta den djävul som medberoendet är. Det var för att befrias från något jag idag förstår inte går att bli fri från på egen hand, för medberoendet hade sina rötter i hela mig. Jag föddes in i det. Det var arvet från min pappa. Från hans alkoholism. Och inget hem, hur vackert det än var, kunde göra mig frisk från den sjukdomen.
De senaste 14 åren har jag hyrt två vackra lantliga hus i andra hand, bott inneboende hos mamma och en fd sambo, varit hyresgäst på en gård på landet i nästan ett årtionde och nu senast levt tillsammans med min äldsta dotter i hennes hem. Alla dessa erfarenheter har lärt mig att urskilja det sjuka från det friska inom mig, vad som är ett flyktbeteende och vad som verkligen är jag.
Om du hade frågat mig bara för någon månad sedan var jag skulle vilja bo om jag hade alla pengar i världen och kunde välja fritt, skulle jag svarat att jag inte vet. Men det klarnar nu. Om det inte fanns några som helst hinder skulle ...
Jag äga min egen bostad
Den skulle flöda av ljus, vara frisk och varm
Jag skulle bli förälskad vid vårt första möte
Jag skulle flytta in omgående
Den skulle kännas fridfull och själfull och levande
Den skulle vara vacker och praktisk
Den skulle ha stor balkong eller uteplats eller både ock där jag kunde odla
Den skulle vara på bottenplan eller på andra våningen
Den skulle vara välskött och städad
Det skulle vara en plats att rota mig på som lät mig växa och blomma ut
Den skulle vara avskild men inte avlägsen
Jag ser framemot att återigen en dag få bygga upp ett hem och slå rot där. Jag längtar efter att få blanda gammalt och nytt för att så låta min skönhetstörstande själ breda ut sig.
Jag drömmer om att vara ägare och vårda en trädgård gärna med ett lusthus, och att binda vackra blomsterbuketter till alla rum.
Jag vill slipa, måla, köpa och sälja, för att behålla endast de ting jag kärar ner mig i. Och jag vill tro att det hemmet lockar fram konstnären i mig så jag återigen börjar måla tavlor att hänga på väggarna i mitt älskade hem.
Jag behöver mycket plats för att kunna vara allt jag är, det har jag förstått. Rymd är viktigt. Och jag vet att min plats är hemmet. Både för mig själv som kvinna och för mitt företag, det andra jag startat och som heter Kristallklart. För i hemmet där trivs jag. Där finns min frihet.
Jag behöver en plats där jag kan komma och gå. Där jag sätter energin. Där min ordning råder. Jag behöver det för att ge plats åt all den kärlek som finns i mitt hjärta till ett hem som jag är förvaltaren av.
Några enstaka ting av alla favoriter på bilderna ovan har jag kvar. Det mesta valde jag att sälja när jag oväntat fick lämna gården där jag hade bott i åtta år. Att jag skriver detta inlägg och låter mig känner hur längtan bubblar i mitt inre är ett tecken på att ett nytt hem börjat kalla på mig. Jag närmar mig slutet på totalrenoveringen av den ruin min inre människa en gång var. Jag närmar mig flaskhalsen där jag för all framtid lämnar det ärvda medberoendet bakom mig.
Jag vågar tro att friheten är inom räckhåll. Jag har modet att bejaka den djupa sanna kärlek jag har till hem, inredning och trädgård. En del av mig skulle till och med vilja göra affärer utifrån denna passion. För jag älskar inte bara Gud utan också allt det vackra som har sin plats i våra hem, från bruksföremål till blomsterbuketter. Och tiden är inne att låta all kärlek breda ut sig i mig som kvinna, för det behöver jag ett hem stort nog för hela mig.
Kram,
Comments