Jag sitter vid köksbordet och lyssnar till ljudet från det vattenburna elementet. Timmarna med sammanhängande sömn blir allt längre. Det har vänt. Det börjar lossna. Jag hostar fortfarande, men inte lika aggressivt och ofta. Kroppen längtar efter återhämtning nu.
Massagen jag skulle ha gått på idag är uppskjuten en vecka. Jag ser framemot efter att lägga mig på en brits och känna någon annans händer på min kropp, att bara slappna av och ta emot beröring. Jag hoppas kunna få dansa bugg igen nästa vecka, det är kursens sista tillfälle. Min älskade kropp förtjänar kärlek i alla former.
Den här sjuktiden har blivit en djupdykning i mitt inre. Jag har kommit ikapp mig själv känns det som. Dagliga blogginlägg har jag skrivit. Texter jag känner kan vara också andra människor till nytta. Nya perspektiv, viktiga insikter och en förnyad känsla av frihet och hopp har bloggandet burit med sig till mig.
Jag har fått syn på kreativitetens avgörande roll i mitt liv. Hur kreativiteten är som en strömmande flod full av liv som flyter inom mig. En flod som är livgivande, rogivande, helande, närande, skapande, omfamnande, tröstande, förlåtande, försonande och upplysande. Den är hoppingivande, glädjande, förstående och välgörande. Den är älskande, vägledande och bärande.
Jag vill leva nära den floden. Bo alldeles intill. Vada i den varje dag. Bada i den. Dricka ur den. Tvätta mina kläder i den. Flyta på den. Simma i den. Fiska i den. Dyka i den. Leka i den. Kreativiteten är livets flod.
Kreativitet har för mig förut handlat om att skapa. Att dreja en mugg, att komponera ett musikstycke, att snickra ett bord, sy en klänning, att tillverka något helt enkelt. Plötsligt har jag insett vad som sker längs med vägen när en mugg tar form, under tiden som stygnen sys, när noterna skrivs och träet hyvlas. Vad som sker i och med den som skapar.
Den färdiga produkten är bara en bisak. Det väsentliga händer i människan. Kaos blir till ordning. Ensamhet till gemenskap. Sår läker ut. Lidande får en mening. En människas smärta blir till en annan människas tröst. Det är själva poängen med kreativiteten. Det händer något med människan när hon är kreativ. Att skapa är att umgås en stund med Gud, Skaparen. Det måste inte resultera i ett mästerverk. Det viktiga är att det gör något gott för människan som skapar.
Kreativiteten är för mig en retreat, en plats jag drar mig tillbaka på, där jag vilar i min kropp. Kreativiteten är ett möte, kvalitetstid ihop med Gud, näring för min själ.
Jag har bestämt mig för att samla ihop mina skapelser till en plats. Sötnosens hemsida ska få gå in under min hemsida. Sötnosens instagram och Facebook in under min FB och Insta. Och mitt Instagramkonto med konst ska in under min personliga Instagram. Det gamla Heal My Voice Sweden FB-kontot ska bort.
Sötnosen, konsten och HMVS lever inom mig, men de behöver inte ha egna rum och plattformar längre. Inte vara bifloder. Det ska bli skönt att bara ha en hemsida, en Facebook och en Instagram. Allt samlat under mitt namn. Allt strömmande i samma flodbank.
Det finns en text i Uppenbarelsebokens allra sista kapitel som alltid talat till mig och talat om för mig hur det är tänkt att jag ska leva mitt liv.
Och han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som rann från Guds och Lammets tron. Mitt på den stora gatan, med floden på ömse sidor, stod livets träd, som bär frukt tolv gånger om året och ger sin skörd varje månad, och trädets blad är läkemedel för folken. (Upp 22:1)
Den floden har jag funnit inom mig själv och den strömmar från Gud. Från allra första stund har den funnits där. Jag har alltid varit fiffig och uppfinningsrik, tyckt mer om att skapa med mina händer än att studera med huvudet.
När jag var gravid med äldsta dottern växte den lilla bäcken i omfång till en bred å där nytt frisk vatten strömmade fram. Tjugo år senare brast den inre damm i mig som jag hade byggt upp under min livstid och jag drogs med i de framforsande vattenmassorna ut över ett högt vattenfall.
Tolv år har gått sedan dess. Idag rusar inte vattnet fram längre. Det hotar inte att dränka mig eller ta mitt liv. Jag har under dessa år grävt en flodfåra som pekar mot Gud. Nu rinner vattnet i den i en strid ström. Gud fyller på från sin källa. Jag låter det strömma genom mig. Floden är en plats jag älskar att vara nära. En plats för vila och rekreation, men också en plats för lek och njutning.
Var rädd om din kreativitet,
Comments