Längtan efter att slå mig till ro

Jag försöker förstå. Mig själv. Den mentala delen, själen, känslolivet och kroppen. En sak förenar dem. Längtan. Längtan efter vila och efter att rota sig i sin egen livsrytm.

"Längtan läker", sade han en gång till mig. Min Gud. Visserligen är Gud allas Gud, men någonstans i den stora helheten vi alla ingår i finns en del som enbart tillhör mig, som egentligen inte rör någon annan än Gud och mig. Det är den biten jag söker, mitt jag, för det är platsen där jag finner vila och kan slå mig till ro.

Varför har Madame Ooh la la mörka solglasögon? Frågan kanske kan tyckas banal, men jag förstår nu att glasögonen försöker berätta något mig. De handlar inte om att hon ska se cool ut. De handlar om hennes syn. Min syn, alltså, eftersom hon representerar en del av mig som kvinna.

Det har gått 18 år sedan jag ropade på Gud om hjälp. Jag visste inte hur jag skulle hantera min vardag sådan den såg ut då. Jag mådde allt annat än bra. Jag var förtvivlad och maktlös och fann ingen väg framåt.

Bönesvaret kom i form av bilder. Jag började teckna i närvaron av Gud. Från alla möjliga skikt av mig själv strömmade bilder fram. Jag censurerade ingenting. Bara lät dem flöda ur mig. Jag kunde sitta flera timmar om dagen för mig själv och bara rita. Det kom med lättnad. Tecknandet rensade både tankar, känslor och kropp. Jag rymde uppenbarligen både dans, ångest och salighet, rörelse, fasthållenhet och gemenskap. En del av dessa tidigaste teckningar sparade jag. Du ser dem här ovan. M 2007 står det på den dansande kvinnan. M:et fanns tydligen med mig redan från början. Också det har utvecklats.

Hur hänger dessa ihop, mina olika "jag". Den inåtvända mot Gud, den kreativa och uttrycksfulla vänd mot andra människor, och den mot naturen vända. Alla är jag. Mitt verkliga autentiska sanna genuina djupa jag. Stillhet, rörelse och relation. Vila, aktivitet och processande.

2016, alltså tio år efter att Gud såg till att jag började rita tog mitt tecknande en nytt steg. Också då befann jag mig i en mycket svår livssituation. Jag var väldigt sjuk och alla yttre omständigheter var en utmaning. Ekonomin, familjerelationer, boendet och en kärleksrelation. Jag led verkligen. Ett rent helvete var det.

Bönesvaret från 2006 blev åter igen min räddning, min livboj. Jag tecknade flera timmar om dagen. Fritt. Ocensurerat. Utan några som helst krav på att de skulle vara vackra. Tecknandet kom återigen med läkning, vila åt mitt nervsystem, stillhet åt mina tankar, en möjlighet att tömma ur mig alla känslor och bara vara i stunden med Gud.

Fem karaktärer tog plats på mina ritpapper. Jesus, en kvinna, en flicka i yngre tonåren, en liten tjej och en fågel. De har sedan dess varit med mig. Jag är inne på det nionde året då jag tecknar dem alla. Så här såg de ut från början.

Så här ser de ut idag, lite mer än åtta år senare. Alla har fått namn. Madame Ooh la la heter kvinnan. Lilla M heter den yngre tonårsflickan. Jesus är forfarande Jesus, men inte bara han på korset utan även snickarsonen (och mycket mer än så). Det lilla barnet har blivit äldre och heter Sötnosen. Anden är lika stor som alltid men iklär sig en mindre fågels gestalt annars hade den täckt upp hela bilden.

Så varför har hon mörka solglasögon, Madame Ooh la la? Tittar jag tillbaka på mina bilder ser jag att kvinnan nästan alltid har slutna ögon på bilderna. Hon är den inåtvända. Den som är stilla. Jag tror hon kanske representerar sinnet, mina tankar, mitt fokus, vad jag fäster min blick på.

Jag tror att Lilla M är den kreativa och utåtvända. Kroppen med sin intelligens och hela sitt känsloliv. Den som är vänd mot sin omvärld och representerar oss.

Sötnosen är barnet som är vänd mot naturen. På något outgrundligt sätt lever en del av mig kvar i Eden med Skapelsen som min mamma och Gud som min pappa. Ett barnaskap som innefattar både mänsklig arvsmassa och gudmligt DNA.

Jesus är en gåva jag fått av Gud. Om jag gjort mig förtjänt av den eller inte, vet bara Gud. Att jag behöver honom vet jag däremot är en sanning. Jesus är en vän till alla sidor av mig. Älskande allt som är jag. Älskat av allt som är mitt autentiska jag. En räddare i nödens stunder, en beskyddare av den renhet som inte gått förlorad, en förståsigpåare av det mänskliga livets komplexitet, en återupprättare av kvinnan som en mannens jämlike, ett skyddsrum för alla barn, en lekkamrat, balsam för ett brustet hjärtat, ett plåster för en ömmande kropp, en tröstare av själen och en livboj i alla lägen. Att Jesus också är Gus son, världens frälsare och kristendomens grund betyder inte alls lika mycket, även om om det kommer med en stor tröst när världen tycks mig helt galen. Viktigast är ändå för mig att han är min Jesus och att jag aldrig behöver mista honom.

Jag befinner mig ännu en gång i nöd. Inte alls i den farliga livshotande situation som för nio år sedan. Inte heller i omständigheter som liknar året 2006 då mina barn var små och behövde mig. Men ändå i nöd, eftersom jag inte mår riktigt bra och saknar insikt om i vilken riktning jag ska röra mig. Det finns en obalans i hela mig och jag gör mitt yttersta för att vara varsam om mig själv och lyssna till vad jag behöver.

Den gångna veckan har verkligen varit tuff för både sinne, känslor och kropp. Det tröttar ut mig rejält.

Jag behöver verkligen Madame Ooh la las mörka solglasögon. Vila från alla yttre intryck som jag just nu inte förmår hålla ifrån mig. De tycks strömma in helt ofiltrerat. Att åka tåg och buss är rena mardrömmen. Jag blir så väldigt sjuk.

Mitt liv är dyrbart för mig. Jag vet att det är dyrbart för Gud. Så istället för att försöka förstå varför resorna bryter ner mig vill jag prova ett nytt sätt. Att bara konstatera att det är så det är för mig. Varför det är det behöver jag inte analysera mera. Jag blir rejält sjuk av det. Punkt.

Istället vill jag förstå hur jag med Guds hjälp kan hitta en balans och slå mig ned där på den platsen i det livet och med de vanorna och i den rytmen som gör mig frisk och bevarar min hälsa. Kan bönesvaret från 2006 utvecklas ännu mer och hur isåfall?

Jag vet att teckna gör mig frisk. Oftast också att skriva. Att måla mår jag bra av. Liksom att vara ute i naturen, att vara i stillhet och tystnad, att dansa, motionera och vandra, att äta bra och god mat, att ta emot nattvarden, att meditera i lagom dos, att samtala med vänner i lagom dos, att hjälpa mina medmänniskor i lagom dos, att umgås med familjen i lagom dos och att ha en livskamrat som gör mig gott och glad. Allt detta vet jag. Men inte hur allt ska falla på plats.

Kanske är det så att jag behöver en vardag där arbetet utföres i stillhet och med en fritid som innehåller mycket rörelse och aktivitet. Just nu lever jag omvänt det, med ett arbete fyllt av rörelse och aktivitet som kräver att jag vilar på min fritid.

Gud vet. Och jag ber om att få ta del av Guds vetskap och kännedom om mitt liv. Jag längtar verkligen efter att slå mig till ro, att få tänka och känna att "så här vill jag leva resterande delen av mitt liv".

Kram,

Också M:et har utvecklats sedan det uppkom 2006.