top of page

Liv och längtan hand i hand

Jag noterar att de finns där i mig samtidigt. Resterna av mitt gamla liv och de synliga bevisen för mitt nya liv. Det gamla med sitt sätt att se på livet och mig själv. Det nya med en annan syn på livet och vem jag är. Det gamla vill slåss för sin existens. Det nya låter det gamla skuggboxa sig trött. Det nya har redan segrat, men det gamla vill inte riktigt ge sig än.


- Livet är en gåva till mig, berättar det nya. Jag är en gåva till livet.

- Livet är en kamp, väser det gamla. Jag måste kämpa för min existens.

- Jag är älskad och buren, säger det nya.

- Ingen tycker om mig, säger det gamla. Jag måste göra allting själv.

- Jag lever i tillit och förtröstan på Gud, berättar det nya.

- Inte ens Gud bryr sig om mig, väser det gamla.


Resterna av det gamla sättet att tänka om mig själv, om livet och om Gud är som sot på mina inre väggar. När det nya ljuset strömmar in ser jag hur de en gång vita väggarna har en grå ton. Ett tunt osynligt lager framträder klart och tydligt när jag drar med en ren trasa över ytan.

Soten kommer från den eld som en gång brann i mig. Den som flammade upp ju mer syre jag gav den och som i slutänden brände ut mig. Sorg känner jag. Ett vemod. Stackars, stackars älskade tonåring.


Jag kommer att tänka på en sång jag skrev för några år sedan. Texten går så här:


Fader, fader, du har tagit mig ur mörkret.

Fader, fader, blottlagt veken i mig.

Fader, fader, stöp mig nu i din renhet.

Fader, fader, så jag lyser för dig.


Jag inser att det finns en stor skillnad mellan att lysa och att brinna. Jag vill inte längre brinna och bära inom mig en eld som förtär. Istället vill jag känna mig upplyst och ljus, vara ett återsken av Guds ljus snarare än att lysa av mig själv.


I mig strömmar en stark livskraft. I tonåren fick den extra bränsle genom puberteten och uppvaknandet av min sexualitet. Livskraften i sig är god. Den vill älska och älskas. Den vill föröka det goda. Men den saknade alltid en veke. Den brann mer som en lägereld. Jag hade ingen och ingenting som var starkt nog att förankra en sådan kraft.


Sexualiteten är en gåva. Den ger syre åt livsanden i mig. Längtan efter kärlek för mig ut ur mig själv för att söka både Gud och den andre. Jag lägger därför ingen skuld på tonårstjejen i mig. Tvärtom, jag lyfter upp henne och tar henne i min famn. Hon behöver inte kämpa mot mig. Inte kämpa för sin existens. Hon är en dyrbar gåva. Det var hon alltid.


Ingen lärde mig hur jag skulle leva med dessa starka inre naturliga krafter som livsanden och sexualiteten är. Hur liv och längtan hänger samman. Istället lärde jag mig att de är konkurrenter. Tyvärr både av samhälle och kyrka.


Det gamla i mig kapitulerar i mötet med kärleken. När jag ser och erkänner det som existerar. När jag inte kategoriserar det ena som gott och det andra som ont. När jag omfamnar livet i mig sådant det är. När jag inte värderar.


Längtan är något mycket vackert. Längtan är livsbejakande. Längtan efter Guds kärlek och närvaro. Längtan efter någon att älska och älskas av. Längtan efter att föröka kärleken i alla sina former. Livet lyser upp när kärleken tänds i våra hjärtan.


Livet är en gåva. Jag är en gåva. Längtan öppnar mig för att vara en mottagare av allt som livet är och ger mig. Den som längtar efter Gud och efter en kvinnas varma kärlek, den människan har ett öppet hjärta som ser att jag är en sådan gåva. Och den människan kan också ta emot mig som den jag är och allt jag kommer med.


Marie

18 visningar

Comentarios

Obtuvo 0 de 5 estrellas.
Aún no hay calificaciones

Agrega una calificación
bottom of page