top of page

Mamma, jag hör dig

Månen höll mig vaken till klockan fem imorse. Ni tröttade ut mig. Av kärlek och välvilja. Av omsorg för mig.

När jag vandrar med hundarna i det milda oktobervädret inser jag hur mycket jag trivs hos dig. Hur Gud nedlagt allt det godaste och vackraste i dig. Den klarblå höga luften. De läderlika löven. Deras prasslande symfoni. Fåglarna som inte flyger söderut.

Du fyller upp mig. Du skänker glädje och frid. Mamma, jag ser och hör dig.


Jag förstår nu att det inte är människorna jag vill komma bort ifrån när jag längtar efter ett boende på landet. Det är dig jag vill komma nära. Du fanns där för mig på gården med dina åkrar och vida vidder, då när jag var så sjuk.

Ingen lärde mig att lyssna till och känna igen din röst. När jag tänker tillbaka ser jag att det var när jag var havande med barnen, och när jag nästan miste mitt liv, som jag verkligen kände din närvaro och kunde lyssna till din röst.


Jag behöver dig, mamma. Din öppna famn, ditt smarriga förråd av mat och din skönhet som tar andan ur mig. Och jag behöver, pappa. Hans varma blick, hans kärleksfulla närvaro och alla hans goda råd. Om jag får bo och leva med er båda under samma valv, då växer jag upp till en vishetens dotter, så förståndig är jag.


Livet var länge både min mamma och min pappa. Men livet kan vara obarmhärtigt och inget barn vill ha sådana föräldrar. Det gör ingen människa glad och kommer sällan med något gott. Livet styrs nämligen mestadels av makt och girighet, av konsumtion och kontroll, av ägande och förtryck. Alltså av mänskliga lagar och regler. En ordning skapad av både mänsklig välvilja och illvilja, allt i en salig röra som inte tycks gå att skilja åt.


Jag behöver er båda lika mycket. Det är så tydligt. Till anden vill jag vara lik min pappa. Till kropp och själ vill jag vara lik dig, mamma. Det är då visheten i mig väcks till liv och det livet är en kärleksgåva från er båda, mamma och pappa. Ett liv ni vill hjälpa mig att förvalta, där jag alltid har ert stöd, så att allt det goda ni redan gett och allt det som ni väntar på att få ge förökar sig.


Mamma, jag förstod inte att det var du som höll mig vaken i natt. Jag trodde jag skulle bli galen av att inte kunna somna. Nästa gång det sker lovar jag att inte bli frustrerad. Då stiger jag upp, sveper något varmt om mig, går ut på uteplatsen och säger: "Mamma, jag är här. Vad har du på hjärtat? Jag lyssnar med Guds ande, min själ och min kropp."


Kram,






bottom of page