Maries evangelium sista delen - nytt jobb

De tre pelargonerna i den svarta balkonglådan har jag vårdat med samma värme och kärlek som jag gör med alla växter i detta hem, ändå har de inte förgrenat sig och fyllt upp hela lådan med sina blad och blommor. Nyligen gav jag dem en skopa med hönsgödsel för jag tänkte att de kanske behövde lite mer näring.

Två ljust rosa och en vit pelargon är det jag sitter och tittar på just nu. De har massor av knoppar och en del blommor, men inte en ett enda visset blad. När jag går runt här på uteplatsen om kvällarna känner jag mig som en frisör som klipper av alla slita hårtoppar på dessa örter, grönsaker och blommor som skänker mig så mycket glädje, vila och skönhet.

Jag lär mig efterhand hur jag ska ta hand om dessa mina små gröna vänner. Genom att betrakta dem och se hur de utvecklas, eller inte. Och jag lär mig vad de behöver genom att söka svaren hos alla de som redan vet mycket mer än jag när jag läser på nätet.

På samma sätt har jag lärt mig allt det jag idag kan om att sköta ett hushåll och driva ett eget företag, om livet med Gud och om att vara människa. Det är den inställning till livet jag har. Jag betraktar under långa perioder de förändringar som sker, drar slutsatser av vad jag ser, men är alltid benägen att ändra åsikt. Jag frågar andra som vet mer och tar lärdom av dem. Därför vilar jag tryggt i att jag inte behöver veta och kunna allt, men jag kan alltid lära mig mer och något nytt.

Sedan jag skaffade mitt första egna hem för snart fyrtio år sedan har jag skött ett hushåll. Därför är det kanske inte så konstigt att Gud nu kallat mig att arbeta i hans eget hus, kyrkan, som just en husmor. Imorgon börjar jag min nya anställning i en församling i Skåne och jag känner mig alldeles lugn inför den nya uppgiften.

Jag ska berätta mer om det arbetet längre fram i ett annat blogginlägg - hur jag fick det, den fina intervjun som ledde fram till denna tjänst, vad det innebär att vara husmor och vilka härliga arbetskamrater jag ska hänga med.

Men jag vill stanna kvar här där jag är idag, i detta nu, precis innan jag öppnar dörren och går till den plats Gud valt åt mig. Jag tänker på den näst sista versen ur psaltaren 23.

Du dukar ett bord för mig

i mina fienders åsyn,

du smörjer mitt huvud med olja

och fyller min bägare till brädden.

Vem är dessa mina fiender egentligen?

Det är inte människor som är mina fiender. Men fienderna finns i människor. I mig och kanske i dig. Under de senaste tio åren har jag mött många sådana både inom mig och utanför mig. Misstro är en sådan fiende. Uppgivenhet är en annan. Tvivel likaså.

Jag har under årens lopp lyssnat till både vänligt sinnade och till fördömande frågor kring mitt sätt att leva mitt liv ihop med Gud. När en del människor ansett att jag tagit fullt ansvar för mitt eget liv och min kallelse, har andra ansett att jag varit ansvarslös och en börda för de som hjälpt mig.

Jag tror att det handlar om hur en människa ser på sig själv. Jag ser på mig själv som en gåva. Så har det inte alltid varit. Det fanns en tid då jag tänkte att jag måste förtjäna att bli älskad, förtjäna att få den hjälp jag behöver, förtjäna andras omsorg och välvilja. I mötet med Jesu kärlek och medmänniskors barmhärtighet har den synen på mig själv förvandlats.

Också mina barn har fått frågor. Kanske inte alltid så öppna och nyfikna, utan mer ifrågasättande av min livsstil. Så när Jesus nu dukar ett bord för mig som dignar av välsignelser gör han det i mina fienders åsyn.

Jesus talar inte till alla tvivlare, misströstande och uppgivna med en nedvärderande ton. Han knäpper ingen på näsan. Jesus bara pekar på mig och mitt liv och säger att han står redo att duka upp ett bord till alla Guds barn. Han vill att vi väljer tillit till Guds kärlek för oss. Tillit till Guds löften. Tillit till att Gud ser vem vi är och vad vi behöver i varje given stund. Tillit också när hela tillvaron ser mörk och hopplös ut. För Gud är ingenting omöjligt, men hans vägar skiljer sig från dem vi är vana att ta. Och att vi också väljer tillit till att det finns människor som verkligen är villiga att hjälpa oss om vi bara låter dem göra det.

Mitt nya arbete öppnar nya dörrar. Ett eget hem bör jag ha innan året är slut. Inte för att jag längtar bort från livet med min äldsta dotter, verkligen inte, jag har insett att jag trivs allra bäst med att leva ihop med någon jag älskar. Det gör mig gott.

Att dela vardagen med en människa är en ren välsignelse och det har varit en stor gåva att leva ihop med mitt vuxna barn. Hur många ges den möjligheten, att lära känna sitt barn på nytt, boendes under samma tak, men nu som två vuxna? Det har varit en underbar tid där vi har låtit varandra vara dem vi är. Samtidigt gläds hon med mig i allt det goda som Gud nu ger mig.

Jag tror att alla mina tre barn kommer att kunna söka kraft, hopp och tro ur mitt liv och den resa jag gjort. Jag tror också att det blir lite enklare för dem att lita på Guds kärlek och löften, att våga gå sin egen väg också när andra ifrågasätter dem och har åsikter som säger att de borde gör si eller så. Jag tror min resa har visat att de kan be om och ta emot hjälp. Och jag tror att de alla är lättade, att jag hade rätt, att det går att lita på Gud.

Nästa gång de får frågan vad deras mamma gör behöver de inte försöka förklara eller försvara något de själv inte riktigt begriper. Istället kan de ge ett enkelt svar som alla förstår: "Hon arbetar som husmor i Svenska kyrkan och driver ett eget företag som skribent och illustratör."

Inte en enda gång har mina barn under alla dessa år bett mig att vara som alla andra. Aldrig har de sagt att de skäms för mig. Aldrig har de kommit med en massa tyckande om hur de anser att jag ska leva, bo och arbeta. Det tycker jag är helt fantastiskt. Vilka underbara barn jag har!

Faktum är att de alla tre har trott på mig och hoppats på gott för mig. De har ofta sagt att de är förundrade över hur jag klarar av att kämpa på trots att resultaten av allt mitt arbete uteblir. De har stöttat mig i mitt konstnärskap. Gett mig lovord för mina tavlor och Sötnosen och spridit mitt arbete på sociala medier efter bästa förmåga.

Jag vet att det inte alltid har varit enkelt för dem, men jag vet också att jag lärt dem att aldrig ge upp och att vara öppen för osannolika lösningar på livets problem. Jag vet att jag pekat och fortsätter att peka på Gud som källan där jag hämtar kraft varje dag. Både i välgång och i motgång. Och kanske är just det den största gåva jag kan ge dem. Att inte söka Gud endast i motgång, för att sedan lämna Gud i välgång. Det är så lätt när livet ljusnar att glömma bort varifrån allt det goda kom.

Husmor, vilket vackert ord. Finns det ett finare arbete än att se till så att alla får mat i ett hem eller en församling? Vem kan leva utan mat och dryck, fysisk såväl som andlig? Ingen.

Husmoderlig, det hör man ju på ordet att det är någon som sköter ett hushåll med kärlek och värme. En som hushåller med resurser, använder sig av det vi har, skapar ordning och reda, finns till hands och ibland överraskar alla genom att duka fram en festmåltid.

Jag vet inte om alla de fina meditationsvänner som tidigare besökte mitt hem kom för att äta mina goda kvällsmackor eller för att meditera under min ledning. Jag tror det var kombinationen av den vägledda meditationen och det vackert uppdukade fikabordet som gjorde att de inte kunde motstå min inbjudan. Det var nog kombon som gjorde att de återkom år efter år. Och såklart var det även för att njuta av den gemenskap som uppstår när både ande och kropp är mätt och belåten.

När jag sålde mitt älskade hem 2010 för att ge mig ut på vandring med Gud är jag glad att jag inte visste vad som låg framför mig. Såhär 14 år senare känner jag att jag är framme, jag har nått min destination, det jag gav mig av för att finna.

Om jag skulle skriva en reseskildring över dessa år hade min berättelse bekräftat att verkligheten överträffar dikten. Dessa år rymmer allt som en spännande historia behöver för att fånga läsaren. Död och liv, änglar och demoner, rikedom och fattigdom, sjukdom och hälsa, vänskap och svek, hjältar och hjältinnor, familjedrama, kyrka, sex och en omöjlig kärleksrelation. Dessutom lämnar min berättelse slutet öppet och låter läsaren drömma ihop sin egen slutkläm. Dessa år har med andra ord varit som en bästsäljande roman. En bok man översätter på alla språk och sprider över hela världen. En historia man inte ens bemödar sig med att censurera eller skriva om, för ingen kommer att tro att allt detta faktiskt har hänt. Jag själv kan knappt fatta att det är sant.

En ny rytm

Jag steg upp tidigare än jag brukar göra denna morgon. Det finns en tydlig rytm i mitt liv, en behaglig lunk jag lever och arbetar i. Imorgon ska jag börja justera den rytmen så att den blir likt ett kugghjul som matchar kugghjulet i den församlingen jag nu ska arbeta i. Det får ta sin lilla tid.

Jag kommer att behöva stiga upp tidigare och lägga mig tidigare, resa ett par timmar varje arbetsdag och låta veckan fyllas upp med nytt innehåll och nya människor.

Det är en deltidstjänst, för mitt företag behöver också mig. Orden som strömmar inom mig behöver en skribent som är villig att låta berättelserna ta form. Sötnosen leker och lever inom mig och behöver min kärleksfulla närvaro. Madame Ooh la la har också något att berätta och behöver mig som sin nedteckare.

Stinissen, Eggehorn och Merton fortsätter att vara med mig också imorgon. Hos Jesus kommer jag att vila under och efter mina arbetsdagar. Tystnaden och stillheten, skrivandet och bibelläsningen, mässan, maten jag äter, promenaderna och mina växter, allt det blir ännu viktigare nu när mitt utgivande ska mångfaldigas så att alla får mat i magen i Guds eget hushåll, kyrkan.

Tack Gud, för att du dukar ett bord åt mig inför mina vänner och de krafter som är våra fiender.

Tack Gud, för att dina löften också gäller mig.

Tack Gud, för dina gåvor och den välsignelse som vilar över mitt liv.

Tack Gud, för att du fyller mitt liv till bredden med ditt liv så att det flödar ut över alla kanter och blir till välsignelse för andra.

Tack Gud, för mina barn och barnbarn, min mamma och mina syskon.

Tack Gud, för mina vänner, kyrkan och för kvinnogemenskapen.

Tack Gud, för Skapelsens liv som mättar både hjärta, själ och mage.

Tack Gud, för att du är min pappa som älskar mig mer än jag någonsin kan förstå.

Tack Gud, för att du sände Jesus till mig att läka min sår, upprätta mig som människa och rädda mig från dödens käftar.

Tack Gud, för din heliga ande som kommit att bli min allra bästa trofasta vän och ständige följeslagare i livet.

Tack Gud, för att mitt liv vittnar om din oändliga kärlek, ömhet och generositet.

Inget mindre än vad du gett mig önskar jag för något av alla dina barn.

Var rädd om dig och tro evangelium (glada nyheter)!