Matriark

Jag sitter vid det runda matbordet i marmor. Det står ett glas med vitt vin och ett med vatten bredvid min dator. En liten fluffig hund sover uppe soffan. En större hund snarkar nere i sin mjuka bädd. Ljudet på teven är avstängd. Män löper runt en oval bana. 3000 meter häck. Människor från alla länder.

Jag har mat i magen, tvätt hänger på tork, avfuktaren är avslagen men myggjagaren på. Jag sitter i min äldsta dotterns hem. På väggarna hänger tavlor jag målat. Det hettar om kinderna av alkoholen. Jag funderar över dagen som nu ligger bakom mig och över det rådande tillståndet i världen.

Jag bär ett ljus i mitt inre. Det är ett stort ansvar. Större än vad jag ibland mäktar med. Det ljuset lyser upp i mörkret och är svårt att beskydda. Det synliggör både gott och ont. Det gör att jag inte kan titta bort.

Anne-Li hette en jämnårig bekant till mig. En väns vän jag mött en del gånger. Hon dog i tisdags läste jag idag på FB. Hastigt och oväntat tog livet slut efter en dag på stranden med barn och barnbarn. Livet är skört.

Jag hade en nästan två timmar lång session tidigare idag med Andrea Hylen. Ancestral Lineage Healing. Vi tittar regelbundet på "the Blessings and the Burdens of my ancestors". Det är viktigt att komma ihåg att det finns både och. Hos mig, hos alla människor. Välsignelserna och bördorna från våra förfäder och förmödrar.

Francesca Albanese är jurist, folkrättsspecialist och FN:s särskilda rapportör för de ockuperade palestinska områdena. Jag lyssnar till hennes rapporter om Gaza och intervjuerna med henne. Mod uppvisar hon. Och tydlighet. De maktgalna och giriga gubbarna triggas. Försöker tysta henne. Hota. Smutskasta.

Christiane Amanpour, brittisk journalist och amerikanska TV-kanalen CNN:s internationella korrespondent. Hon rapporterade för 30 år sedan om folkmordet i bosniska Srebrenica. Vi minns idag massgravarna, och människorna som överlevde koncentrationslägren och kom ut smala som skelett. Vi sade ännu en gång att det aldrig skulle få upprepas. Ett folkmord. Ändå är det vad som sker igen.

Matriark. Jag tror att jag är en sådan. I grunden. Bland elefanter, vildhästar, dvärgchimpanser och fläckiga hyenor är det matriarker som styr. Matriarkala grupper är vanliga bland späckhuggare. Myror och bin har en drottning. Vid Himalayas fot lever mosuo-folket. Hos dem är det mormor som bestämmer.

Jag tror inte på en framtid med kvinnor som enväldiga härskare. Jag tror inte på en framtid där styrande kvinnor tagit efter ett destruktivt maskulint ledarskap och klätt det i klänning. Men jag tror att den förändring som behöver ske kommer att komma genom kvinnor. Såsom den en gång kom genom Jokoved, Moses mamma, för sådär 3300 år sedan. Och sedan igen genom Maria, Jesu mor, för 1300 år senare. För det styrande patriarkatet har vänt upp och ned på världen och gjort sanning till lögn. Vi behöver inte fler män som är lika sina fäder utan män som tar efter sina mödrar i kärlek, tillit, tro och vilja.

Det fanns där. Fröet till en matriark. 2014. När jag precis hade flyttat in på gården. I en omgivning som mest liknade kaos.

Det enkla livet. Lutad mot stallet. Jesus ovanför sängen i vardagsrummet. När det yttre hade rämnat och alla mina försvar var borta såg jag det vi kanske inte är ämnade att se. Gud bor i mig. Och jag ställdes inför de största frågorna i livet. Hur ska jag kunna ansvara för det gudomliga? Hur ska jag beskydda Gud i mig? Hur ska Gud kunna ta kropp i mig?

Kram,