Medicinen

Jag går in på min andra vecka som sjukskriven, men kanske har jag nu nått kulmen på denna förkylning eller influensa. Kanske är det nu hostan börjar ge vika, den såriga halsen får en chans att läka ut och jag kan sova en hel natt igen. Jag vill tro det.

Under tiden fortsätter min berättelse om det inre livet, nu när det yttre är satt på paus. Skam, omvårdnad, ledarskap, tröst, åldrande, den vilda, att vara till besvär och sårbarhet är sådant jag bloggat om den gångna veckan när jag har varit hemma från jobb. Idag funderar jag över döden, skulden och medicinen mot dem.

Att vakna upp till döden gör vi redan som barn. Det är en process som tar flera år för barnet att förstå och acceptera. I början kanske döden bara är ett ord, ett begrepp men i slutänden leder det fram till en förståelse om att det finns förluster av djur, människor eller något annat som är oåterkalleligt.

Jag var sex år när döden blev verklig för mig. Jag förlorade en människa jag älskade. En person jag aldrig skulle återse. Den upplevelsen har format mig.

Att vakna upp till min egen dödlighet var också en process som tog flera år. Några år efter min fyrtioårsdag började mitt liv att långsamt rämna. Utifrån och in. Det var som om förlusterna redan innan stod uppradade likt dominobrickor. När den första brickan föll satte den igång en kedja av många och svåra förluster. Jag förlorade allt det som vi förknippar med ett vuxenliv. Mitt hem, tryggheten i familjegemenskapen, mina ekonomiska tillgångar och mitt företag. Året jag skulle fylla 46 år nådde denna kedja mitt allra innersta. Då slogs dörren in till döden upp. I tre år svävade jag mellan liv och död utan att någon i min närhet riktigt förstod hur sjuk jag var. Men jag minns läkarens ord. "Du är riktigt illa däran."

Kanske är det bra att ingen insåg allvaret och kunde omfamna omfattningen av mina förluster och hur sjuk jag egentligen var. Kanske var den sanningen alltför skräckinjagande, alltför brutal för någon annan än Gud att se, möta och kännas vid.

Jag tror att det var barnet i mig som en gång byggde upp sitt liv med dominobrickor. Svarta brickor med vita prickar. Mörker med inslag av ljus. Död med fläckar av liv. De var de enda byggstenar jag hade till mitt förfogande, för sådan var min barndomsmiljö med en alkoholiserad pappa.

Jag försökte aldrig att bygga mig ett korthus på höjden, uppåt har jag aldrig sökt mig. Men jag har alltid sökt mig utåt. Utåt mot andra människor. Och kanske representerar alla dominobrickor de steg jag tog allt längre bort från mig själv i min längtan efter att mötas upp, älskas och bli mottagen, för det var vad jag som barn hade upplevt med honom som dog och togs ifrån mig.

Jag kan inte lägga skuld på mig själv för att jag skapade mig ett liv utifrån de förutsättningar som gavs mig som barn. Jag kan inte lägga skuld på honom jag älskade som dog i cancer redan i tjugoårsåldern. Jag vill inte lägga skuld på min pappa för allt vad hans alkoholism gjorde med vår familj. Jag känner ju också hans barndom och vilka hans förutsättningar var.

Men jag vill peka på den som bar mig igenom alla dessa förluster. Som såg varenda dominobricka falla och grät med mig. Som kände hela min smärta och ändå inte lämnade min sida. Som bad om ursäkt kort innan den första brickan föll, för han visste vad han var tvungen att sätta i rörelse för att nå hela vägen in till min kärna och så köpa mig fri.

Gud är ansvarig för det lidande jag genomgått. Han förstod att jag inte kunde ta på mig också det ansvaret. Jag tvingades ju ta ansvar för mig själv och mitt eget liv efter dödens inträde i vår familj när jag var liten. Barnet i mig hade gjort sitt bästa. Enda sättet att befria barnet från skuld var för Gud att göra sig själv skyldig till varenda förlust jag hade i vuxen ålder.

Bara den med oändlig kärlek och makt över allt mellan himmel och jord skulle våga putta på den dominobricka den vet leder till så många förluster och så mycket smärta för sitt eget älskade barn. Bara den med villkorslös kärlek och som håller allt i sin hand kan uthärda att se sin älskade lida under så lång tid. Bara den med evigheten för sina ögon kan göra så. För den vet vad som väntar när den sista dominobrickan faller, när dörren till döden slås upp. Där väntar han själv. Han som vandrat samma väg. Som lidit. Som dött. Som återuppstått. För att ge sitt liv åt mig.

Jag hyllar barnet i mig som aldrig någonsin gav upp, som ständigt såg de vita prickarna på de svarta brickorna hon hade att leka med. Som byggde utifrån sin längtan efter kärleken hon en gång hade kommit i kontakt med hos en annan människa. Jag hyllar henne för hennes uthållighet, hennes vilja att kompromissa och att kliva ut ur sig själv i hopp om att kunna möta den andre där den befann sig. Jag hyllar henne för att hon var villig att ge sig själv och sitt liv, och för modet hon hade att gå allt längre hemifrån i sin längtan efter att komma hem. Barnet har gjort allt hon kunnat och gett allt hon haft. Det är stort.

Jag ärar Gud som format och gett liv åt en sådan liten människa inom mig med ett så stort hjärta och så mycket livskraft.

Nu leker barnet en annan lek, Kärleken. Hon har fått helt andra saker att bygga med än hon hade förut. Dominobrickorna ligger i en vacker liten träask av ek. De är ett minne barnet är rädd om för de berättar historien om henne, hennes släkthistoria och Gud.

Lådan där hon förvarar alla sina nya leksaker är mycket större än den lilla dominoasken. Den nya lådan är magisk, den tycks bottenlös, för den rymmer mer än vad som först är synligt för ögat. Ständigt hittar barnet nya saker i lådan som hon får lova att leka med.

Det är underbart att som vuxen få en ny barndomstid. Inte konstigt att medelådern för mig varit och är den mest kreativa perioden i mitt liv. Gud tycks ju ha ett oändligt förråd av leksaker som passar för Kärleken. Och jag är en nyfiken liten själ som tycker det är spännande att möta nya människor och lära mig nya saker. Vi är en match made in heaven, Gud och jag, hans barn.

Jag kan inte tacka min pappa för allt lidande som hans alkoholism har medfört i mitt liv. Det vore som att tacka min hosta för de sömnlösa nätterna och den såriga halsen. Och att blunda för att det för konsekvenser också för andra människor.

Men jag kan tacka Gud för att han är den medicin som kan befria människor ur både missbruk och medberoende. Jag kan tacka Gud för att han kan använda det onda som sker i människors liv för att visa på det goda ha vill ge oss istället. Jag kan tacka Gud för att han fyller mig med sin skaparlust, all sin kreativitet, så att jag har något att leka med när jag är sjuk och bara måste uthärda. Jag kan tacka Gud för att han fyller mina arbetskamrater med lite extra kraft, den som jag skulle ha kommit med.

Jag förstår varför jag ritade ännu en teckning av Sötnosen igår där hon höll babyjesus i sina famn. Det är där jag är just nu, i barndomens förlovade land. Den barndom Jesus levde i och av hela sitt liv, också som vuxen man. Där både sjukdom och hälsa kan användas för att sprida kärlek. Där både församlingshemmet och min nuvarande bostad rymmer Guds närvaro. Där både altaret och köksbordet dukar fram honom som är Ordet.

Sötnosenkoppen med te är urdrucken. De två bästa vännerna tittar med värme på varandra. Ansikte mot ansikte. Djup möter djup. Tänk att Gud tar sin boning i ett litet barn. Mitt hjärta svämmar över av kärlek när jag ser på dem.

Kanske kan det jag varit med om sprida lite ljus i det som nu händer i vår värld. Kanske kan min historia hjälpa oss att se på det som sker från ett nytt perspektiv. Kanske kan vi lära oss att upptäcka Guds kärlek också i det svåra, i lidandet och förlusterna. Kanske är det inte bara de brickor jag hade byggt upp mitt liv med som behövde falla. Kanske måste allas brickor falla eftersom vi alla är med och bygger den värld vi lever i.

Måste inte allt det som skiljer människan från Guds kärlek till slut rämna för att vi ska kunna återvända till den barndom vi alla är skapta för att leva i och av? Kan vi hoppas på en fredlig värld om vi fortsätter att leva som vi alltid har gjort? Är vi villiga att vara med och betala priset för vad en frisk framtid kostar, en vi kan överräcka till våra barn och barnbarn? För det är vad Gud vill. Kärlek åt alla. Frid åt alla. Liv åt alla.