top of page

Min själ, min själ ... du sköna

En av alla tavlor jag under årens lopp har målat över, är den på bilden. Trots att jag lade ner mycket tid på den. Maria var hennes namn.


Maria, tavla av Marie Ek Lipanovska

Det var ett färg- och formspråk jag inte riktigt kände igen mig i. Jag tror att det var därför jag målade över henne. Jag är så mycket jord - beige, brun och vit, att jag blir lite obekväm i det som är ovant och färggrant för mig.


Just nu hänger min senaste kollektion tavlor, "Kärt barn har många namn" i Strandkyrkan. Den är väldigt beige och brun. Otroligt vacker, tycker jag.

Men de tavlor jag just nu målar har lite mer färg. Orange, turkos, blått. Jag har målat över en som var grön. Det är en utmaning för mig att vara kvar med dem och den inre förflyttning i mig som låter den bruna jorden förvandlas till ett fält med färgsprakande blommor.


Jag är så väldigt naken och har varit i många år nu. Mina Sötnosen-illustrationer och mina tavlor berättar egentligen allt om mig. Vem jag är där innanför huden, bortom köttet, i själen, i just det ögonblick jag skapar. Bilderna berättar vem jag innerst inne är när den stora tomheten fylls av liv. När den djupa ensamheten ersatts med en gemenskap med Gud.

Tänk om ni visste, att det jag visar upp för er i mina bilder är jag i Gud och Gud i mig. På ett sätt som svenska språket aldrig kan beskriva i ord. Vad ni ser är det allra heligaste i mig.


Alla ni underbara människor som genom åren deltagit i mina meditationsgrupper, ni har vandrat i mig. I min inre värld. Där Gud är närvarande i mig. Jag bär en hel värld i min själ. En Guds trädgård. En Guds glänta. En levande oas som ständigt breder ut sig och förändras.

Den platsen är placerad nere i buken, i min livmoder. Där lever Anden i mig. Inte i hjärtat. Hjärtat däremot är platsen varifrån Guds kärlek och ljus strömmar ner över den inre skapelsen jag är. När hjärtats tankar är Guds tankar vattnar och lyser de upp själens landskap. När de är mina egna suger de långsamt livet ur själens trädgård, tills endast en öken återstår.


Min själ, min själ, hur ljuvlig är du inte.

En bördig jord är du.

Öppen för din Skapare.

Villig att frambringa vad Gud än sår i dig.


Min själ, min själ, hur skön är du inte.

En plats för gemenskap och enhet.

Ett växthus för blottlagda själar.

Ett dukat bord med Andens frukter.


Min själ, min själ, full av kärlek är du.

Älskad och formad av Guds gröna fingrar.

Också när du var en öken lät du Gud bruka dig.

Nu spirar du åter av liv och breder ut dig i min kropp.


Min själ, min själ, tack för all glädje du skänker mig.

För Gudsbarnet Sötnosen du gett mig i gåva.

För konsten du skapar i färger och former.

För din aldrig sinande kärlek och tillit till Skaparen.


Min själ, min själ, uppfyll min kropp till bredden.

Låt livet du lever med Gud uppta hela tillvaron.

Du är min glädje och en källa för kärlek.

Du är den evighet som vill ta plats i tiden.


Marie



bottom of page