Jag sitter i den tysta tågkupén och betraktar människorna som rör sig på perrongen. Vi är alla på väg någonstans. På väg till eller från något eller någon. På väg den aktuella dagen, men också i det större perspektiv vi kallar för livet.
Det är tidig morgon. Genom rutan ser jag dem. Hans lyckliga ansikte. Hennes lika lyckliga ansikte. Nu ska de skiljas åt. Hon hastar in i tåget och han slänger kyssar efter henne. De två är i min ålder och jag vet utan att någon berättat det för mig att de tillbringat natten tillsammans. De har älskat med varandra. Det syns i deras ansikten och på deras kroppar. Jag blir alldeles varm inombords. Deras lycka smittar av sig. Jag blir berörd. Hjärtat öppnar sig på mig. Tårarna strilar sakta ned. Det väcker längtan efter närhet.
Deras kärlek väcker både tankar och känslor. Hur mycket tid lägger vi människor egentligen på att kramas och kyssas, på att se och röra vid varandra? På att längta efter varandras ömhet och närhet.
När jag tittar mig omkring på alla andra människor som rör sig där under Malmö stad blir kontrasten väldigt stor. Parets kärlek lyser upp. De är närvarande. Det finns ett möte. En kontakt. Med varandra. Med kärleken. Med livet. Resten av alla resenärer känns grå och livlösa. Trots färgglada kläder. Det är som om de förlorat kontakten med livet, med kärleken, med varandra. De är bortkopplade från livet och uppkopplade mot nätet.
Ylva Eggehorn nämnde något om andligt och sinnligt i min dagliga andaktsbok denna morgon. Hon talar där om att våga möta Jesus i vår fulla styrka, inte bara i vårt elände och vår svaghet. Hon undrar vad det betyder om vi kommer till Jesus utan vår avund, skuld, skam och självförakt. Om vi går till honom som är Livet, som till en fest.
"Här kan den djupa klyftan mellan vad vi å ena sidan kallar andligt och å andra sidan sinnligt få läkas samman. Där Jesus är med kan jag se helheten. Att älska en man, en kvinna. Att älska livet. Att älska Gud och se hans glädje över mig."
Jag känner djupt med henne. Jag delar hennes syn på Jesus och hennes inställning till denna klyfta mellan andligt och sinnligt som också i mig vill läka samman.
Jesus är inte rädd för min svaghet och inte heller för min styrka. Jesus behöver inte att jag är liten och svag för att han ska vara stark. Han ser i mig min svaghet också när jag är stark. Han ser i mig min styrka också när jag är svag. Jesus önskar för mig evig kärlek och glädje, men han vet också att det mänskliga livet bär med sig sorg och svårigheter för mig.
Jesus känner min djupa andlighet och han känner min djupa sinnlighet. Det finns ingen rangordning mellan dessa. Det andliga är inte mer upphöjt än det sinnliga. Faktum är att de berikar och befruktar varandra när jag låter klyftan mellan andligt och sinnligt läka samman.
Det är för mig en stor sorg att det talas för lite om sinnlighet i kyrkan och för lite om andlighet utanför kyrkan. Det är för mig en stor sorg att de två, andlighet och sinnlighet, nästan överallt är separerade från varandra. Jag tror det leder till en oförankrad andlighet och en oförankrad sinnlighet, till alltför många torftiga äktenskap bland troende och till alltför många luststyrda icke varaktiga relationer bland icketroende.
Jag anar att klyftan mellan andligt och sinnligt är utbredd i vårt samhälle. Jag anar att den klyftan är upphov till mer elände de flesta människor vill inse. Det kanske till och med är så att klyftan är själva grundproblematiken i vår ganska galna värld. Det kan vara så att den klyftan är platsen där allt jävelskap gror och växer. För klyftan i människan leder till en klyfta mellan människor. I ett äktenskap. I en familj. Mellan kvinnor och män. Mellan folkslag. Mellan religioner. Mellan människa och Skapelse. Mellan människa och Gud.
Jag har vetat länge att de två hör samman i mig, det andliga och det sinnliga. De vill vara ett, det förstod jag redan 2008.
När jag älskar med en man är jag mycket nära Gud. När jag är närvarande med Gud känner jag en djup innerlig kärlek till mannen.
Det är uppe i mitt sinne som klyftan ibland uppstår, men min kropp bär inte på några spår av denna kluvenhet. Det vet jag idag. Därför lyssnar jag mer på vad min kropp berättar för mig än jag gör på mina ibland helt förvirrade tankar.
Det blev ingen tågresa hem. Ett elfel någonstans satte stopp för tågtrafiken. Istället fick jag köra hem med församlingens bil, Gud ske lov.
Istället för ett kärlekspar på en perrong såg jag på hemvägen en motorcykel få sladd i regnet precis vid en påfart till motorvägen. Jag kunde inte stanna men såg i sidospegeln att han reste sig och sin motorcykel. Tack Gud, för att mannen gled och landade där han gjorde så att han inte blev överkörd.
Livet. Kärleksmöten med slängkyssar. Tåg som står stilla i timmar. En olycka med änglavakt. Kanske är det när tåget står stilla som resenärerna börjar längta hem till sina nära och kära. Kanske är det när olyckan är framme som livet ökar i värde, det egna och det hos dem vi älskar. Kanske är det när livet inte blir så som vi människor planerat och schemalagt det, som kärleken har en chans att ta sig in i den spricka som uppstår mellan vår vilja och livets vilja. Jag tror att det kan vara så och själv längtar jag så det gör ont i både kropp och själ efter mer sinnlig kärlek. Andlig kärlek har jag ett överskott av. Därför delar jag med mig av den till er i ord och bilder.
Mitt råd: Kramas mer. Pussas mer. Älska mer med den du älskar! Tro mig, det gör Gud glad.
Kram,
Comments