top of page

På öppet hav mot en okänd hamn

Jag känner mig som en ark, full av dyrbar last, ute på öppet hav, utan hamn och land i sikte. Jag har erfarit den känslan förr. Då saknade jag också ett eget hem. Men den dyrbara lasten jag bar på då 2013, var kvinnorna jag ledde i bokprojekten, deras livshistorier och de djupa helandeprocesser som var igångsatta.

Jag minns att jag tänkte som en kapten på en skuta, att jag var tvungen att få dem i hamn och i land, att jag lämnar skeppet först när alla är satta i säkerhet. Jag hade aldrig förut känt ett så stort ansvar för andra människors liv på det sättet. Bortsett från mina barn.

Jag skulle inte kunna göra om den bedriften idag. 2013 hade jag ännu tillgång till de sista krafterna av min egen kropps förmåga att bära och ge liv åt andra människor. Den livskraften saknar jag idag.


Det var dagen efter det första boksläppet som jag hörde en röst som sade till mig att gå till kyrkan. I nio månader hade jag varit utan ett eget hem. Jag klev in i kyrkan tillsammans med min vän Jeanette torsdagen den 12 december 2013 kl 19.00. Berth Löndahl var prästen som höll i mässan.

När jag skulle gå tog prästen mig i hand och hälsade mig välkommen tillbaka. Jag såg att han såg hur vansinnigt trött jag var. Och han såg att jag saknade ett fäste i tillvaron.


Kyrkan blev till en hamn där jag under mässorna kunde vila från det enorma ansvaret jag hade i mitt arbete. Berth var den person jag bad om hjälp. "Hjälp mig att bära dessa sårbara modiga kvinnor och vad de just nu går igenom." Han bad för kvinnorna. Han läste och tog emot deras livsberättelser och han skrev förordet till den andra boken "Frigörande Röster".


Jag gick i samtal hos honom och lade av mig allt som jag bar i mitt eget liv. Hela min historia. Inte en enda tanke eller känsla undanhöll jag för honom. Jag utmanade honom ständigt för att se om han stod kvar när jag visade hela min person och serverade den nakna sanningen om mig själv. Och jag provocerade honom genom att ständigt fråga efter vem han var bakom den där prästkragen och manteln. För han var inte den enda som såg bortom ytan. Jag såg honom också. Det var första gången i mitt liv jag mötte en jämlike på det planet.

Dessutom hävdade jag från allra första början att inte bara han var en gåva till mig. Jag var en gåva till honom också. Jag lät honom se och uppleva systerskapet inifrån. Jag visade honom en värld han inte kände till och inte visste något om.

I tio år har vi varit både varandras gåvor och varandras stötestenar.


Tre månader efter mitt inträde i kyrkan dök ett nytt hem upp helt oväntat. Då hade jag varit utan hem ett helt år. Från en påsk till nästa. Det var en mycket märklig upplevelse för mig som vuxen människa. En jag aldrig trodde att jag skulle behöva uppleva igen. För en sak kan jag nämligen säga om mig själv och det är att jag är en helt fantastisk hyresgäst. Det vågar jag påstå att varenda hyresvärd jag haft kan intyga. Skälen till att fått flytta har aldrig hamnat om mig utan om hyresvärdarnas privatliv.


I tio månader har jag nu bott hos min äldsta dotter. Det har fungerat väldigt väl. En enda gång har vi bråkat lite. Jag vet att det kommer en dag då jag att ser tillbaka på denna tid och tänker att det var härligt att få dela min vardag med ett av mina barn igen. Precis som när jag i förrgår skrattade gott åt de många dråpliga berättelserna jag har från de åtta åren då jag bodde på gården ute på landet.


Arken som min kropp är, bär också nu på en dyrbar last. Denna gång är det inte alla de underbara kvinnorna och deras liv. Jag bär på den kvinna jag själv är. Inte den sårade, utan den läkta. Inte den förlorade, utan den funna och återupprättade. Och jag bär på Guds eget liv. Jag bär på Anden och ett nytt liv.

Om jag fick döpa min last till ett namn skulle det vara "Precious". Värdefull, dyrbar, ja det engelska ordet bär på många olika djupa innebörder.


Min ande behöver se land nu. Min själ behöver en hamn nu. Min kropp behöver en famn nu. Inte en enda av kvinnorna ville jag skulle gå förlorad då för tio år sedan. Inte en enda del av min dyrbara last vill jag ska gå förlorad nu. Resan hem till mig själv har varit lika lång som resan hem till Gud. För det var i Gud som också jag fanns.


Nu ska jag måla en tavla. Konsten är en del av den dyrbara last jag bär på. Och målandet är som en tillfällig hamn där själen finner vila en stund från det stora ansvaret det är att bära Guds liv och sitt eget.


Kram,

Marie




bottom of page