Plötsligt händer det!

Plötsligt händer det, som så många gånger förut, medan jag sitter och läser en god bok. Molnen på min egen inre himmel skingrar sig. Solens strålar träffar ansiktet på min inre människa. Jag är sedd, och just därför ser jag själv.

Plötsligt händer det, att något för ett ögonblick blir kristallklart och själen brister ut i ett ljudlöst spontant jubel. Jag känner hur hela hjärtat vidgar sig, att detta som jag ser är vad jag älskar och vill. Ljuva tårar rinner sakta fram ur ögonvrårna som om kroppen vill bekräfta att också hon är djupt berörd, att även hon delar denna kärlekens vilja.

Det är magiskt!

Det är en torsdag som vilken annan torsdag under min semester. Jag har fikat hos en vän, tvättat några maskiner tvätt och vattnat blommorna. Mina tankar har vandrat fritt såsom de ofta gör. Mina bara ben doftar av Mygga.

Under förmiddagen var det lite varmare och solen tittade fram. Jag njöt. Nu har himlen åter krupit in under molntäcket och jag har därför dragit på mig en hoddie för att kunna sitta här ute och skriva.

Jag blir påmind denna torsdag vad det är jag älskar i mötet med människor och jag blir påmind om vad det är som gör mig uttråkad i mötet med människor.

Mina ord gör inte den tidigare stunden rättvisa. Ögonblicket av klarhet kan jag inte helt och hållet fånga, men jag skriver ändå ner det och delar det med er för att det är mitt sätt att ge Gud ett kvitto på att jag tagit emot hans vägledning.

Gud, visa mig nu vägen framåt!

Kram,