Jag deltar i skrivarcirkeln The Incubator på nätet med titeln Upleveling Archetypes: Rewriting the Stories of Women and Men. Det är min goda vän Andrea Hylen som leder den. I fyra månader pågår den.
Jag tror att jag velat vara med och förändra berättelsen om kvinnor och män sedan barnsben. Tidigt bildade jag mig en uppfattning om att kvinnor är starka och män är svaga på grund av de familjeförhållanden jag växte upp i. I den bild jag skapade var kvinnorna tyvärr också hårda och männen sjuka. Jag ville som tonåring inte växa upp och bli som de kvinnorna och jag ville inte leva med den sortens män.
Det fanns i den bilden jag gjort mig en tydlig klyfta mellan kvinnor och män som jag inte visste hur jag skulle överbrygga. Men det fanns också en längtan efter något annat, en tillvaro där kvinnorna inte bröts ner och männen var att lita på. Där kvinnor och män var jämlikar. Där båda kom till tals och blev lyssnade till. Där det inte längre fanns någon konkurrens mellan de två, utan samförstånd. Där de verkade som en samlad kraft som byggde på kärlek, vänskap och jämställdhet.
När mitt yngsta barn föddes i januari 2002 väcktes i mig den kärlek som behövdes för att jag skulle kunna vara medförfattare till en ny frisk framtida berättelse om kvinnor och män. Jag höll min nyfödde son i mina armar och insåg hur sjuk jag var i själen, hur färgad min blick var av den uppväxt jag hade haft. Jag förstod att mina ögon var grumlade av alla de plågsamma erfarenheter jag hade haft av män i hemmet, skolan och i arbetslivet. Med den sårade blicken såg jag på mitt eget barn, min lille gosse. Där och då blev det tydligt för mig att jag var tvungen att läka min egen historia först, för att ha en möjlighet att se min son för den han verkligen är.
På den resan befinner jag fortfarande. Att hela i mig själv berättelsen jag har om kvinnan och mannen. Det innebär att jag medvetet också måste välja bort de människor och sammanhang där den gamla sårade och separerade berättelsen är den historia man lever efter, vill vidmakthålla och återberätta till nästa generation. Det är svårt, men nödvändigt, att göra de valen. Och jag noterar att ju fler vi är som vill bidra till en ny kärleksfull berättelse desto mer högljudda blir de som valt att vara medförfattare till den gamla historien om kvinnor och män. Den som inte bara separerar oss utan också höjer den ene över den andre och skapar stor djup orättvisa i hela vår värld.
Med ljuset som den nya berättelsen bär med sig blir också mörkret allt synligare, vindarna allt konservativare och handlingarna i vår omvärld allt våldsammare. Det gamla slåss för sin överlevnad. Det kämpar för sitt liv. Men den gamla historien som enbart göder lögn och död är redan på förhand dömd till att dö. Vi som är medförfattare till den nya berättelsen om kvinnor och män måste bara härda ut och göra allt mer medvetna val, även om priset vi får betala kan vara högt. Det finns ingen annan väg framåt, än sanningen.
Lagen enligt Lidia Poët heter en Netflixserie som jag och äldsta dottern följt och älskar. När vi såg det senaste avsnittet blev jag varse att min blick förändrades på grund av en av karaktärerna i serien. Det är Lidias bror Enrico som öppnade mina ögon. Jag fick i mötet med hans karaktär syn på att jag tror att män av sig själv inte vill kämpa för jämlikhet och för kvinnors lika rättigheter. Att män måste övertygas om att vi kvinnor är lika mycket värda, lika kloka och duktiga som dem. Hans karaktär kom med hopp, med en ny tanke. Jo, det finns visst män som vill att alla människor ska behandlas lika och ha samma rättigheter, utan undantag. Det finns visst män som av sig själv har den kärleken och synen på kvinnor. De finns! Vilken befriande tanke.
En sådan man vill jag dela mitt liv med. Sådana män vill jag samarbeta med. De är mitt hjärtas bröder. Min själs fränder. Mitt livs allierade. En sådan man vill jag att min son växer upp till att bli. För de männen är alla medförfattare till den bok där vi skriver om och förändrar den gamla sjuka och nedbrytande berättelsen vi lyssnat till och formats av sedan urminnes tider. Berättelsen som vill ge oss en bild av kvinnor och män som motståndare till varandra. Berättelsen om förövare och offer. Berättelsen om skam och skuld. Berättelsen som bygger på lögner. Berättelsen som separerar och värderar. Berättelsen som är genomsyrad av girighet, maktmissbruk och våld. Berättelsen som till och med använder Gud för att sprida ond bråd död.
På min nya arbetsplats möter jag en brokig skara arbetskamrater. Alla lika ofullkomliga som jag. Och alla bär en inre eld, ett brinnande, en kärlek som uttrycker sig på olika sätt, för olika människor och arbetsuppgifter.
Igår spelade och sjöng de alla så vackert vid morgonmässan att jag föll i gråt och var tvungen att avvika för att snyta mig mitt under mässan. Ändå sträckte kyrkoherden ut sin hand kort därpå och bad mig gå med kalken. När jag uttalade orden "Kristi blod för dig utgjutet" inför var och en i halvcirkeln fanns det ingen slöja framför mina ögon och ingenting i den stunden som skilde mig från dem.
Kvällen innan hade jag kört hem den nya prästen som inom kort ska börja hos oss. Ett vackert, sårbart och naket samtal hade vi i bilen. Också i det mötet brast det för mig. Gud i henne mötte Gud i mig när vi samtalde om kärnan, det ursprungliga, det sanna och äkta.
Alldeles nyss satt jag i ett telefonsamtal och berättade för en kvinna jag aldrig mött om Heal My Voice Sweden och bokprojekten jag ledde för tio år sedan. En kvinna som vill bidra till andra människors helande och nu söker en form som håller för det viktiga arbete hon är beredd att utföra.
I det samtalet fick jag ännu en gång syn på det oerhörda som skedde i de bokprojekten. Helandet, frigörelsen, gemenskapen, utbytet, omsorgen om varandra, kärleken, hur alla tilläts bidra och systerskapet kvinnor emellan när det är som allra vackrast.
Och jag såg också det ledarskap som ger sitt liv för de människor som den fått att ta hand om. Det ledarskapet skrämmer mig. Jag vet vad det kostat både mig och Andrea Hylen i USA som grundade Heal My Voice.
Jag ser Kristus i det ledarskapet, men jag vet inte hur jag ska bemöta honom. Hur jag ska våga eller vilja stå kvar nu när jag har facit på hand. Där inför hans ledarskap finns svaret på den fråga jag nyligen ställde. Gud, hur vill du använda mitt skrivande? Modern jag är har du gett arbete som husmor i din församling, men vad är din vilja för den kvinnan jag är i dig?
Ha en fin helg,
Comments