Samtal med Jesus om döden och livet efter det

Vi för ett annorlunda samtal idag, Jesus och jag. Vi talar om livet. Livet efter döden.

De senaste åren har något växt fram i mig. En önskan om att få avstå evigheten. Det är det vi samtalar om idag. Jag vill inte leva i evighet. Inte ens i en evig kärlek. Det finns ingenting lockande alls i det. Jag vill få lov att somna in en dag. Inte bara kroppen, utan även själ och sinne. Den längtan har inte blivit mindre utan allt starkare med tiden.

Om det går och jag får, vill jag ligga kvar i jorden som ett sovande frö efter min död. Jag vill vakna upp igen den dag Skapelsen helt har återhämtat sig från människans destruktiva framfart och människan ges en chans att börja om som en ny skapelse. Där vill jag leva ännu ett liv innan jag går till den slutliga vilan, då också själen helt får somna in.

Jag pekar på jorden från en plats ovanför henne. "Jesus, jag vill inte leva i evigheten, trots att du och Anden är med mig. Jag älskar henne, den vackra pärlan i Universums skapelse. Jag kan inte tänka mig någon annan plats att kalla mitt hem. Ingen är så fulländad och vacker som hon. Se hennes hav, hennes berg, hennes skogar och allt sagolikt liv hon rymmer. Där nere vill jag leva och dö. Där tiden är begränsad. Evigheten är inget för mig. Så låt mig, om det går, att efter döden få vila i hennes jord tills hela ordningen är återställd. Väck mig igen när tiden är inne med en kyss full av din kärlek och ditt liv. Låt mig sedan få leva en tid i samklang med Skapelsen och i er flerfaldiga enighet. Låt mig få förvalta och föröka det friska och heliga i att vara en av Gud skapad människa. Det är vad jag vill lämna efter mig."

Hortensian som bara för en tid sedan såg ut att vara några döda grenar fyller nu ut den stora krukan med sin gröna blad. De första blomknopparna ger sig tillkänna. Jag minns inte vilken färg den blommande förra sommaren. Det ska bli spännande att få se.

Jag och barnbarnen har ätit de första blodröda smultronen. En jordgubbe solar sig i det upplysta hörnet av uteplatsen. En lavendelplanta dog, nu är den ersatt av en fjärilslavendel. Jag hoppas växten kan locka till sig mina bevingade små vänner.

Den övervintrande småblommiga rosa nejlikan står i full blom i balkonglådan. Alldeles nyss kom en humla på besök. Nejlikan står i gott sällskap med pelargonerna som slutade blomma när det blev mycket vårregn. Nya knoppar syns nu inne under de mjuka bladen. Minns jag rätt kommer de med vita blommor.

Murgrönan har fått ett kraftigare och högre stöd. Persilja, gräslök, mynta, dill och annat örtigt gott har börjat växa till sig runtom på uteplatsen i sina många krukor. Tomaterna har fått en solig och skyddad plats. Popcorngräset jag sådde liknar inte mycket efter att fåglarna använde det som frukostbuffé.

Ännu blommar små penséer lite överallt på uteplatsen. Hänglobelian väller ut över blomlådorna som en gång hängde på min vän Carinas balkong.

Vad den småblommiga vita växten i den andra balkonglådan heter vet jag inte. Men att den mår bra ser jag. Den breder ut sig och fyller upp varje litet hålrum den hittar.

Det svider lite i skinnet efter en lång stund här på uteplatsen tillsammans med er läsare. Utanför trästaketet blåser vinden och ibland känner jag hur den sveper över min kropp för att ge skön svalka och en smekande närhet. På avstånd hör jag fiskmåsars skri. Allén med små ekar längs gatan som jag kommit att älska står som en hejarklack för livet och låter grenarna vara som armar och löven dess pom poms. Ingen är så vacker och så skön som hon, Moder Jord.

"Förlåt mig Jesus, men jag älskar henne med hela mitt hjärta, min själ och min kropp. Hon upphör aldrig att fascinera mig. Och överallt i henne ser jag dig. Ditt är ansiktet som jag möter i de små penséerna. Du är humlan som slår sig ned på blomman. Du är myggan som suger blod från mig. Din är väldoften i lavendeln. Din är den goda smaken i örterna. Du är den blodröda jordgubben jag med glädje stoppar i min mun. Din är saften i de solmogna tomaterna. Hur ska jag då inte vilja stanna kvar här där du tagit kropp i allt som bär liv? Hur ska jag längta efter en transcendent evighet när din verklighet är så mycket ljuvare för mitt sinne, min själ och min kropp?

Jag är törstig, Jesus. Vatten kan jag släcka min törst. Det som strilar ur kranen tar kroppen tacksamt emot. Det som är du, ditt liv, tar själen med glädje emot."

Kram,