Skapelsen, det är också jag

Midsommardag. Solen värmer min rygg. En avslagen stämning efter gårdagens firande vilar över hela området. Det är söndag på en lördag. Jag tvättar ett par maskiner tvätt. Nyss kom jag från årets minst välbesökta mässa. Det är lite synd eftersom Skapelsen denna dag står i centrum. Vi lyssnar bland annat till dessa vackra ord ur Jobs bok i Gamla testamentet.

Fråga djuren, de kan lära dig,

himlens fåglar kan ge dig svar.

Fråga markens kryp, de kan lära dig,

havets fiskar kan upplysa dig.

Finns det någon av dem som inte vet

att detta är Herrens verk?

Han har alla varelsers liv i sin hand,

varje människas ande.

(Job 12:7-10)

Precis utanför kyrkan satt en rufsig småful mås som varken var en liten gullig unge eller hade hunnit bli vuxen. Den var ännu okapabel att ta hand om sig själv.

Där det finns en unge, finns en vuxen fågel. Den kom flygande när den såg mig, satte sig på kyrkklockans torn och skrek för att skrämma bort mig. Jag önskar ibland att vuxna människor gjorde likadant, att de vakade över sina små med samma trofasthet.

Marken vid ingången till kyrkan vittnade om att det var mer än jag som fågelföräldern uppfattade som ett hot. De stora vita bladdorna med måsskit på klocktornet talade sitt tydliga språk. Skapelsen berättar oavbrutet om Gud. Den förkunnar också evangelium för den som är uppmärksam och vill förstå.

En gång när jag som barn var ensam hemma med min mamma kom min pappa och ville bli insläppt innanför vårt hems väggar. Jag var i tonåren och mina föräldrar hade varit skilda i flera år. Min pappa kom med en yxa som han satte i vår ytterdörr. Min mamma ringde polisen. De kom. De tog yxan. Jag tror de släppte iväg min pappa redan när de kom ner på gården utanför det stora hyreshuset vi bodde i.

Detta fick jag berättat för mig i onsdags när jag var hos min mamma för att fira hennes 94:e födelsedag. Jag har inget eget minne av denna händelse och det fick mig att fundera över hur mycket jag egentligen har förträngt av min uppväxt. Hur mycket bär min kropp på som den undanhåller för mig av djup kärlek och omsorg till min person.

Jag är övertygad om att min kropp i likhet med hela Skapelsen, allas vår Moder Jord, har sin alldeles egen intelligens, ett medvetande, en närvaro, ett liv som är inställt på gemenskap, harmoni, helande och helhet.

Ibland tar jag ett steg tillbaka för att få distans till och kunna betrakta mina tankar, känslor, ett minne eller något som pågår just nu. Jag anar att jag då lutar mig mot allt det liv, all den närvaro, all den närvaro, allt det medvetande som finns nedlagt i min kropp. Det är hon, Skapelsen, min egen kropps moder jord, som alltid är här och nu, som aldrig är någon annanstans än i stunden. Hon hör, hon känner, hon ser, hon anar, hon smakar, hon doftar, hon förnimmer, hon är ...

Min kropp känns så mycket äldre och visare än min själ. Min själ liknar mer den småfula rufsiga måsen som ännu inte lärt sig flyga och klara sig själv. Min kropp sitter däruppe på klockstapeln och blickar ner på den lilla hon fått att älska och vårda. Min kropp vakar över det nya liv som ännu inte är flygfärdigt, men som en dag kommer att vara det.

Jag tror att jag förut upphöjt min själ över min kropp. Tänkt att min själ var äldre och visare än kroppen, att själen fanns till innan min kropp formades. Jag är inte lika säker på det längre. Jag anar att jag blandat ihop den eviga uråldiga Guds ande, med min egen unga ofta vilsna själ. Jag tror inte att jag har funnits innan i någon tidigare andlig gestalt. Jag tror inte längre att jag har kommit hit från någon annan evig plats. Jag kom till här nere på denna jord. I mötet mellan två människor som egentligen inte älskade varandra. Där jag inte var en planerad frukt av det mötet. Där den enda plats jag kanske fanns på innan deras kroppar förenades, var i Guds tankevärld. En Guds tanke full av längtan efter en dotter som låter sig älskas av Skaparen och Skapelsen. En dotter som besvarar den kärleken genom att älska både Fader Himmel och Moder Jord. I mitt hjärta låter det sannolikt, det liknar sanningen.

Några pioner på det lilla satsbordet har slagit ut i vackert puderrosa dräkt. På insynsskyddet hänger den blomsterkrans som igår prydde min äldsta dotters huvud. I kylen finns rester av varmrökt lax, kycklingfilé, räkröra, smashed potato, nypotatis, grönsallad och fetaostsallad med vattenmelon. Vi har flera liter jordgubbar och björnbär kvar, några ostar och en stor portion av desserten päron i tosca. Det blev en mycket trevlig midsommarafton som inleddes med ett litet kort besök nere vid fiskehoddorna där andra dansade runt den klädda stången, men ingen av oss. Sedan tillbringade vi den fina sommardagen och aftonen här på uteplatsen. Mat och dryck, samtal och spel, ett rejält gapskratt med magknip som följd. Kvällen avslutades med en komisk liten musjakt.

Jag är tacksam och glad för min familj, för mitt lönearbete som gör att jag kan handla god midsommarmat, för livet i detta vackra fridfulla avlånga land, för sommarens värme med grönska och blommor, för dagar i klänning och nakna ben. Detta är livet.

Jag har intuitivt alltid vetat det, att livet är viktigare än allt, att pengar inte kan köpa hälsa, liv, tid, kärlek eller lycka, att framgång har ett högt pris, att karriär ofta slår sönder relationer, att de enda ting som egentligen har ett riktigt värde är de jag fått i gåva av någon som verkligen tycker om mig.

Det är när jag ägt min egen tid, när livets dagar har fått lov att duka fram vad de velat och inte vad jag har bestämt, som jag fått se och upptäcka att i min kropp finns mycket mer nedlagt än det jag kände till. Det var när jag levde på gården under många år och helt i enlighet med min kropp och dess egen rytm som jag fick se illustrationer, tavlor och sånger växa fram och ta form. Vad mer har Gud sått och planterat i min älskade kropp? Vad mer bär min kropp för okända rikedomar som ingen yxa biter på? Jag hoppas en dag att åter igen få leva helt enligt mitt eget tempo och njuta av att ta del av dessa rikedomar som jag fått av min Himlapappa och min Jordemor.

Kram,