top of page

Skillnaden mellan att vara sedd och osynliggjord

Jag gråter där jag står i tvättstugan. Ibland gör det ont att förstå något om sig själv, om relationer, om att vara människa, om livet. Jag inser vad det gjort med mig att inte ha varit sedd eller ännu värre när jag blivit osynliggjord. Liksom jag förstår hur mycket det betytt och hur stor skillnad det inneburit för mitt liv och mina val när jag varit sedd.

Det gör ont. Skillnaden mellan att vara sedd och osedd förstår jag nu påverkar allt och hela livet.


Mina tidigaste minnen i livet handlar om att jag ser och att jag inte är sedd. Men det tycks också så att tillvaron är så svår att den där kameran inom mig stänger av. Där är för mycket som är skadligt för att jag ska vilja föreviga och bevara det jag ser. Det dröjer till mellanstadiet innan jag öppnar mina ögon igen. Innan jag orkar se.


När min son var nio år och skrev det där budskapet i sanden på en strand i Grekland som jag berättat om flera gånger förut, då såg han mig trots att jag befann mig flera hundra mil bort. Han såg i mig det jag ännu inte hade sett i mig själv. Min son såg Gud i mig. Min egen person, människan jag är.

Min son såg bortom vår relation. Han såg mig, inte i relation till sig själv, utan till Gud. Vem jag är på djupet som människa. Oberoende av vår relation. Oberoende av andra människor. Oberoende av min kropp, min sexualitet, min ålder, min hälsa och min livssituation. Han är ensam om att ha gjort det. Och jag är oändligt tacksam för att hans äldsta syster förevigade det budskapet med sin kamera. Jag kan inte låta bli och tänka på Jesus när han skriver i sanden. Min son tecknar en ny framtid för mig med sina ord, såsom Jesus gör det med sina.



För flera år sedan berättade jag för min mellersta dotter om sådant som varit verkligt svårt i mitt liv. Då frågade hon: "Mamma, hur orkade du?"

Hennes fråga innebar att hon såg vad många andra blundat för. Hennes ord kom därför med upprättelse. Om jag inte hade orkat, hade hon aldrig blivit född. Mitt liv har burit fram henne. Det är viktigt att inse hur mäktigt det mänskliga livet är och hur betydande våra val kan vara för andra.

Det behövs att det finns någon människa, inte bara Gud, som vill se hur det är eller har varit. Att verkligheten inte förringas, förminskas eller förskönas. Det är nämligen att osynliggöra lidandet hos den andre och osynliggöra kampen man utkämpat och som format ens person.

Också min dotter såg bortom vår föräldra-barn-relation. Hon såg människan bakom moderrollen, men kanske också hur mitt liv kommit att forma mig som mamma och hur vi människor påverkas av det vi varit med om i relation till andra människor. Både som barn och i vuxen ålder.


Nyligen bad jag min äldsta dotter om ursäkt för att jag ännu inte hade löst min livssituation så att hon slapp ha mig inneboende. Känslan av att vara till besvär, en last, kommer över mig ibland.

Hon har ingen del i min känsla. Den är gammal som gatan.

Dottern svarade att jag inte behövde be om ursäkt, att mitt sällskap är trevligt, att hon ser hur mycket jag hjälper henne och att det kommer att bli konstigt när jag är borta. Min äldsta dotter är också den som har uttryckt att om jag inte hade gjort min inre resa hade hon inte kunnat göra sin. Det innebär att hon ser vad jag varit beredd att offra för att bana väg för henne och mina andra barn. Hon ser den kärlek jag har för dem. Den som inte kan köpa något men som ger sig själv.

Det är viktigt att förstå att ingen verklig förändring sker om vi inte är beredda att försaka mycket av oss själva.


Min bästa vän Carina är även hon en av de människor som sett mig. Inte bara vem jag är i relation till henne, utan vem jag är av mig själv och vilka behov jag har personligen. Det har varit helt avgörande för mitt tillfrisknande från det grava medberoende som mer eller mindre funnits i alla relationer, och främst de nära och familjära.


"SE MIG!" vrålade en röst inom mig idag. Det var så detta blogginlägg föddes.

"...se mig ..." grät hon tyst i nästa stund. Jag skulle behövt vara både döv och helt känslokall för att inte stanna upp och lyssna. Tack och lov är jag ingetdera. Jag stod kvar med både inre vrålet och den yttre gråten och ville inget hellre än att förstå varifrån det kom.


Jag fick syn på den djupt personliga del av mig som är så desperat att hon är beredd att tigga om att bli sedd. Desperat därför att hon insett att ingenting kan ta form och bli till om inte det också är synliggjort och mottaget. Det spelar ingen roll hur mycket jag känner till om mig själv om det förblir osynligt för den andre. Ropet från avgrunden kommer ur att ingen människa ännu av sig själv sett det min son satte ord på för 12 år sedan. Vem jag är i relation till Gud oberoende av min relation till alla andra eller hur min fysiska gestalt ter sig.


Bloggen är mitt starkaste stöd. Här tar jag spjärn mot sanningen. Sätter ord på hur det är. Vilket inte alltid är enkelt, men alltid befriande.

Här flyttar jag undan sådant som står i vägen. Jag ser allt jag kan se, också det andra inte ser eller väljer att blunda för. Det är min räddning. Utan bloggen skulle jag vara osynlig för mig själv och då hade det varit game over för min del. Jag hade inte haft en chans att bli frisk och än mindre bana en ny sann väg för mina barn och alla andra med liknande erfarenheter som jag.

Jag skulle fortsätta att tro på de ytliga blickar med vilka jag mestadels blivit och ännu blir sedd. Oseende ögon skulle spegla tillbaka vem jag är. Ögon som blundar skulle forma min person. Och jag skulle tvingas stänga av mitt djupa seende för att överleva i den miljön. Jag skulle inte kunna se Gud och inte avbilden inuti en människa. Gud skulle fortfarande vara en Seende Gud och fortsätta se mig. Men jag skulle leva i den lögn som formas när vi inte ser eller när vi blundar för vem vi är innerst inne.


Det börjar alltid med att jag ser det som skaver. För anledningen till att jag kunde se den del som tiggde om att bli sedd, var för att Gud såg henne och ville synliggöra henne. Alltså var jag redo att se det som det är, inte hur jag vill att det ska vara.

Vi människor tigger inte om det inte är något verkligt väsentligt för oss. Vi vädjar inte till andra om det inte är något av stort värde för oss. Vi tigger för att vi har ett djupt mänskligt behov som inte är tillgodosett. Vare sig det är mat, hjälp, en livlina, tak över huvudet eller att bli sedd. Ibland sedd för något vi gör eller har presterat, ibland för vad vi offrat eller genomlevt, ibland att vi faktiskt är av kött och blod, ibland som en egen person oavsett relation och ibland som en Guds avbild med en andlig kärna, ett varande och en närvaro. Men en dag räcker inte heller det. Vi vill bli sedda som en hel människa där allt ovan är med och där ingenting längre utesluts för att andra inte orkar med hela bilden. En dag vägrar vi att vara en fragmenterad splittrad människa för att bli sedda.


Jag skulle avstå från att vara mig själv om jag inte skrev. Jag skulle dölja mig av rädsla för att inte bli mottagen eller för att bli missförstådd. Jag skulle undanhålla min person för världen för att jag tänkte att världen inte är redo för den här sortens sanning. Jag skulle blunda för vem jag är, för att andra blundar för vem de är och därför inte kan se mig. Jag skulle då vara en bromskloss och ett hinder på den väg som är sanningen och den enda som leder till liv. Ett sant liv. Ett liv med Gud. Ett liv i Gud. Inför er andra. Som en hel människa med en kärna klädd i kött och blod, varande, görande, utgivande och mottagande, seende och sedd.


Då skulle jag göra så som jag blev lärd att göra, välja den enkla vägen och låta de som kommer efter mig göra det inre jobbet som kan leda till den yttre förändring som krävs.

Jag skulle lägga mitt kors på mina barn och barnbarns axlar. Tvinga dem att se allt det jag inte ville se i mig själv, i andra och i den värld vi lever i. Och när jag stod inför Gud och den blick som är full av kärlek skulle jag skämmas. För jag skulle veta att jag valde att inte vara den jag ser att jag är i Guds älskande blick. Och skulle veta att jag därför aldrig såg mina egna barn och barnbarn bortom vår relation och in i deras person och som en hel människa, för jag blundade för den jag är. Och jag skulle lära dem att göra detsamma inför sig själv, andra och sin omvärld. Och den ende som skulle vinna på detta är den som älskar lögnen.


Kram,







bottom of page