Skönheten skänker hopp

Puderrosa brukar man säga, men finns det en nyans som heter puderlila? Jag sitter i soffan på uteplatsen och njuter av varje strimma sol som letar sig fram mellan molnen. I en kruka som står ovanpå en gammal äppellåda samsas en puderlila hortensia med en slideranka (plättar i luften). De är verkligen vackra ihop. Några lavendelgrenar har sträckt sig mot ljuset där krukan står. De små mörklila blommorna matchar verkligen sina växtkamrater.

När världsläget känns allt tyngre inser jag hur mycket vila och hopp som skönheten kommer med till mig. Min själ är ibland fylld av oro över den galenskap som fått fäste i mänskligheten. Mitt hjärta befinner sig ofta på bristningsgränsen. Jag är ledsen för den utveckling jag ser där våld, girighet och maktmissbruk blir allt mer normaliserat. Medmänskligheten är hotad och det är en utmaning att vara kvar i min sårbarhet. Kroppen kämpar med att vara en plats dit Anden söker sig för att inte bara älska, men också för att älskas.

I tisdags när jag körde hem från mitt jobb som husmor flög en duva in i framrutan på min bil. Jag hade ingen möjlighet att stanna och se om den var död eller skadad. Kollisionen gjorde ont långt in märgen på mig och jag kunde inte låta bli att tänka på hur symbolisk hela situationen var. Hur ska Anden ha en möjlighet att landa hos mig när jag dundrar fram i en plåtkropp på hjul? Vad händer med Anden i oss när vi lever i en hög hastighet?

De sista envisa gammelrosa blomknopparna på mina pelargoner skänker mig mer hopp, tröst och vila än några ord gör just nu. Plättarna i luften som väller ut över alla kanter i flertalet av uteplatsens krukor låter mig uppleva en annars osynlig kraft. En naturkraft. En livskraft. Större än människan och hennes destruktiva tendenser.

Tomaterna mognar samtidigt som bladen gulnar. Hösten ljuder i trädkronorna där löven långsamt töms på liv. Fröer från något träd eller en buske har hittat ett nytt hem i en av krukorna som förut var fylld av sommarblommor. Jag hoppas att den självsådda plantan överlever vinterns frost och blåst.

Min son har förlovat sig. Min brorsdotter ger liv åt en ny liten människa vilken dag som helst. Samtidigt blir min bästa vän allt tröttare. För några ska livet börja och för andra är det på väg mot sitt slut. Det tar på krafterna att leva i den spänningen. Jag märker att jag emellanåt söker skydd från världen. Att livet just nu är tungt att bära. Jag känner av en tröttheten på djupet och skulle allra helst vilja ge mig av en tid och slippa bry mig om någon annan än mig själv.

Det finns sådant jag skulle vilja göra. En Sötnosen-almanacka för att fira att jag 2026 har tecknat henne i tio år. Måla tavlor. Skriva. Men orken tryter och jag har svårt att hålla fokus någon längre stund. Jag är för trött i sinnet. Vi får se om något av det kan bli verklighet.

När man är trött kan det vara skönt att göra något monotont, som att rama in bokillustrationerna till utställningen som öppnar den 5 oktober i Strandkyrkan där jag visar ett urval av alla bilder till boken "Vad händer i kyrkan på söndag?"

Nu är alla färdigmonterade. Illustrationerna är tryckta på syrafritt papper för bästa hållbarhet. Ramarna är i obehandlad valnöt, tillverkade i Sverige. Jag är mycket nöjd med det valet. Det kommer att vara möjligt att beställa en tavla med valfri bokillustration. Signerad, så klart.

En affisch till utställningen ska göras. Hur jag vill hänga tavlorna ska jag besluta mig för. Priser på tavlorna och vykortspaketen ska sättas. Det kostar både tid och pengar att skapa ett vackert resultat. Vanligtvis utgår ett arvode när man ställer ut sin konst i offentliga rum, men Strandkyrkan tillhör min ursprungsförsamling.

Jag hoppas att mina illustrationer, tavlor, foton och texter ska andas skönhet. Jag vill att alla mina konstnärliga uttryck ska vara vilsamma för betraktarens ögon, själ och hjärta. Jag önskar att de ska komma med en doft av Kristus och med hopp till en sargad mänsklighet.