top of page

SMÅ STEG - på vägen till kvinnans frihet och hennes frigörelse

Det är mitt yngsta barns födelsedag idag. Min son fyller 22 år. Lika gammal var jag när jag mötte hans pappa. Två år senare föddes vårt första barn. Vi fick tre barn ihop med fem års mellanrum. Vi kunde ha stannat vid två barn, mannen var nöjd med våra friska döttrar, men min kropp var inte klar. Jag visste att det fanns ännu ett barn som skulle passera genom mig.

Det var i mötet med min sons nyfödda ansikte som jag förstod att jag hade ett inre arbete att ta mig an. Hans hy var något gul och ögonvitorna var lite rödsprängda. Förlossningen var lite tuff för oss båda. Hans makedonska påbrå syntes i den mörka kalufsen och den bruna hudtonen. Liksom hos hans äldre syskon satt alla fingrar där de skulle och alla tår likaså. Han var ännu ett kärnfriskt barn. Bara det i sig är en gåva.


Jag visste redan under graviditeten att detta var det sista barn jag skulle bära i min kropp. I vårt land är det något man kan bestämma själv som kvinna, hur många barn jag förmår ge liv åt och ta hand om. Utan preventivmedel skulle jag haft väldigt många fler barn för jag var fruktsam. I en annan kultur eller en annan religion hade jag blivit en avelsko.


Jag var också förståndig nog att ta tillvara möjligheten att njuta av spädbarnstiden med min son. Jag visste ju att jag inte skulle få uppleva det igen med fler barn.

Vi var nästan ensamma på stranden i Klagshamn när skolorna hade startat igång igen efter sommarlovet. Jag minns att jag njöt. Bebisar växer upp så fort. Det om något lär mig sig snabbt som förälder. Plötsligt är de barn på väg att bli självständiga och ens gloria faller av när vänner, förälskelser och fritidsintressen tar över. Och det är så det ska vara, men det är alltid lika snopet.



KVINNANS FRIHET OCH HENNES FRIGÖRELSE

Mina tankar har den senaste tiden kretsat en del kring min kropp. Relationen jag har till den. På olika sätt har jag sedan jag blev vuxen behandlat den som ett arbetsredskap. Den ska utföra saker. Jobba, föda barn, ta hand om hem, natur och andra människor.

När jag denna förmiddag tänkte på min son och hans systrar mindes jag mitt moderskap och hur jag inte lyckades få ihop det med min egen sexualitet. Det gjorde mig kluven. Jag visste inte hur jag skulle vara mamma och kvinna samtidigt. Och idag slog det mig att jag känt samma sak sedan jag klev in i kyrkan. Jag vet inte hur jag ska få ihop min religion med sexualitet och jag undrar vad detta beror på.

Det är som om det finns outtalade normer som klyver mig som kvinna. Moderskapet bär någon form av helig kysk förväntan på mig som kvinna, att jag ska ge upp mig själv och mina egna behov. Faderskapet har inte det dolda kravet. Det finns ingen konflikt mellan manlig sexualitet och faderskap i samhället, mer än möjligtvis inom religioner.


Jag minns när jag återknöt kontakten med min sexualitet och intim njutning, då började jag gråta. Det var kroppens tårar. Jag gråter ännu den gråten. Vad handlar den om? Är det sorg? Jag tror det. Moderskapet och min religion har på något sätt berövat mig en del av mig själv. Det ligger något lurt i alla de outtalade regler vi lever efter, en förväntan på mig som kvinna att jag ska vara på ett speciellt sätt.

Det är alltid mycket svårare att upptäcka det som finns under ytan. Det är som en osynlig fiende jag inte ens vet att jag borde göra motstånd mot.


Att tala om min son och min sexualitet i samma blogginlägg är att utmana mig själv och de tysta normer som påverkar mig på ett mycket negativt sätt och som hindrar mig från att vara allt det jag är som kvinna.


Jag undrar hur mycket av mitt förhållande till min kropp som är format av samhällets och religioners syn på mig som kvinna. Varför har jag en tendens att negligera min egen kropp, att behandla den som vore den enbart ett arbetsredskap eller en avelsko? Hur kan jag lägga av mig samhällets, kyrkans och mina egna gamla tankar och destruktiva förväntningar och istället lägga mer tid på att visa min kropp all den kärlek hon behöver och lyssna mer till hennes vägledning när jag nu rör mig framåt i livet? Hur kan jag utvidga den omsorg och det engagemang jag redan har för min inre människa till att också gälla ännu mer av min kropp, som ju är den inre människans hem?



SMÅ STEG

När jag utforskar livet är det inte för att lägga skuld på någon eller något, utan för att jag vill hitta vägen ut ur det som jag ser inte är friskt, gott och hållbart på sikt. Vägen till frihet består av miljoner små steg.

Efter duschen imorse smörjde jag in mitt vänstra knä med tigerbalsam eftersom jag haft lite ont i det ett par veckor. Och jag försöker nu att sitta med båda fötterna i golvet när jag arbetar istället för att ha ett ben hängande över det andra.

Sedan flera år tillbaka filar jag mina hälar varje vecka och smörjer in mina fötter annars får jag fruktansvärda sprickor i hälarna. Utöver det har jag börjat med små övningar som är relaterade till vagusnerven. Huruvida det är vetenskapligt bevisat eller inte har jag ingen aning om, men det hjälper mig på så sätt att jag ägnar kroppen lite mer uppmärksamhet. Likaså försöker jag komma ihåg att göra knipövningar, vilket jag verkligen varit alldeles usel på berättar min kropp på olika sätt.

Nästa vecka inleds ännu en termin då jag lär mig dansa bugg. Jag uppskattar alla promenader med hundarna och ser framemot att cykla mer när våren kommer och dansa på Ribban också i år.

Ju fler justeringar jag gör i mitt liv, desto mer finlir blir det. När jag åtgärdar det synliga visar sig också det osynliga.





Min väg till en allt större frihet sker på så många plan samtidigt. Jag har sparat en hundralapp här och där under ett par års tid. I förrgår tog jag de sparslantarna och betalade för en uppgradering här på hemsidan. Jag fick dra mig själv över den tröskeln. Huvudet protesterade våldsamt. Tekniskt sätt har sinnet rätt. Jag måste välja hur jag använder mina pengar.

Själen var dock lugn och tydlig med att det är en investering tänkt att generera pengar. Vad jag inte hade räknat med var att kroppen skulle känna en lättnad när betalningen väl var genomförd. Jag kan inte säga vad det var som försvann, bara att något i det osynliga inte längre hade sitt grepp om mig. Med det följde en känsla av att ljuset tändes och att Anden igår hovrade hela dagen över mig.


Jag tillbringade gårdagen inne på hemsidan med sökoptimering, att följa alla de steg på en lång lista som ska hjälpa min hemsida att bli ännu mer sökbar på Google. Den möjligheten fanns inte i den gratisversion jag hade förut. Efter en del svordomar lyckades jag till slut genomföra varenda steg. Det fungerade för att jag fokuserade på ett litet steg i taget.

Det finns mer i den nya premiumplanen jag betalat för som jag ska nyttja. Bland annat försöker jag nu att skapa en logotype. Så uppgraderingen ger mig både en möjlighet att lägga till sådant som är snyggt för ögat på min hemsida och sådant som öppnar fler dörrar ut mot internet och ökar mina chanser att synas där.

Borta är också wix egen reklam högst uppe på min hemsida. Inte heller förändras min url till sjalaglad.wixsite.com utan förblir www.marieeklipanovska.se. Det är som att få sitt namn direkt på brevlådan på ytterdörren istället för att ha en brevlåda i trappuppgången. Och min önskan om att slippa all reklam uppfylls.


Jag har funderat lite över den där fysiska lättnaden som kom av att jag uppgraderade min hemsida från en gratisversion till en premiumplan. Kanske kommer lättnaden av att jag förflyttar mig från Själaglad till Marie Ek Lipanovska. Kanske är det själen som nu tar kropp. Kanske lämnar jag de år bakom mig som startade den 1 juli 2008 när jag öppnade mitt eget företag med namnet Själaglad. Kanske var jag tvungen att gå ut ur mig själv och tömma ut allt jag bar på för att sedan kunna återvända och flytta hem igen i mig själv.


Numera är det mina tavlor som bär namnet Själaglad konst och jag har bestämt mig för att ta hem konsten till denna hemsida. Den behöver inte en egen hemsida. Det räcker att konsten har ett eget Instagram.

Detta är ännu ett litet steg på min väg till frihet där jag ger mig själv de allra bästa förutsättningar för att vara allt det jag är. Jag behöver inte leva efter andras synliga eller osynliga normer och tankar om hur en kvinna ska vara. Det finns ingen annan än mig själv som jag har ansvar för. Barnen är alla vuxna.


Det är nu jag ges en möjlighet att vara mig själv helt och fullt. Nu när jag är gammal nog att strunta i vad andra tycker om mig och jag inte behöver försöka passa in för att vara omtyckt. Detta är min sista graviditet. Jag är havande med mig själv kan man säga. Mitt sanna jag, en kärnfrisk kvinna. Jag behöver vara lika förståndig nu som när min son var liten och njuta av allt det fantastiska som kommer av att jag är just kvinna. En av Guds kvinnor. Vilken gåva!


Det är i mina ögon ett stort privilegium att leva med alla dessa böljande former, alla dessa funderingar över livet och dess mening, alla dessa känslor av längtan, kärlek, ömhet och all den inneboende kraft som är så villig att slåss och kämpa för Gud, Skapelsen och fred, frid och rättvisa åt alla människor.

Vilken ynnest det är att ha ett så naturligt motstånd mot hatet och föraktet, våldet och lögnerna, girigheten och maktmissbruket - de krafter som i dagsläget kontrollerar vår värld. Så befriande det är att uppleva allt det onda motbjudande, som rutten mat jag absolut inte vill förtära. Så gott att aldrig ens behöva fundera på om det är något jag vill konsumera. Att vara kvinna är det bästa som finns när man är fri att leva ut det på alla sätt.


Kram,


M





13 visningar

Commentaires

Noté 0 étoile sur 5.
Pas encore de note

Ajouter une note
bottom of page