Flera små talgoxar letar sig in på uteplatsen. Jag blir rörd till tårar av deras ankomst. De letar säkert efter mat. Precis som skatorna anländer när Lilly inte ätit upp maten i sin skål.
Förra året hängde jag upp talgbollar i eken utanför. Det var mest skatorna som åt.
Det blir ingen mässa idag. Sedan i onsdags har jag varit förkyld och än tycks jag inte ha nått toppen av den. Jag blir lite sämre varje dag. Värst är halsen. Trots det hjälpte jag sonen och hans flickvän att flytta igår. Det är deras första lägenhet och jag ville inte missa att vara en del av det. Jag förstod att det är en sådan där mammagrej, att första boendet känns som en stor händelse också för mig. Hade det varit den andra eller tredje flytten hade jag nog stannat hemma och bara vilat.
Ännu en liten fågel tittar in på uteplatsen. En rödhake. Jag måste komma på hur jag ska duka fram mat till de små liven. En plats där de kan sitta och äta fröer i lugn och ro. Helst snarast, så att de lär sig nu när den första kylan slagit till att det finns mat att äta här hos oss. Jag tycker så mycket om att sitta och titta på dem. De får mig att känna mig utvald. När jag möter vilda djur fylls jag av den känslan. Utvaldhet. Som om de ger mig sitt förtroende. Att de säger "vi litar på dig, att du är snäll mot oss". Det får mig att vilja vara pålitlig och snäll.
Jag funderar mycket kring hur vi människor, eller åtminstone jag personligen, är uppbyggd. Jag är inte en. Jag är flera. Jag består av olika delar som alla är jag. Inte kluven utan tvärtom samlad på ett sätt jag nog aldrig varit förut i mitt liv. Delar som verkar för varandra, utan någon inbördes konkurrens. Men som förut har varit rivaler och motarbetat varandra.
Alla är sårbara på sitt eget sätt. Men de har också olika styrkor. Ibland är en del mer framträdande än en annan. Behöver någon del kärlek och omsorg kan den få det av de andra. Alla kan med andra ord vara moderliga när situationen kräver det.
Sötnosen, Lilla M och Kvinnan. Alla är jag. Varför mina olika delar kommit att bli så framträdande att de har sina egna personligheter och namn vet jag inte, men så är det. I ett kommentarsfält på en video jag såg häromdagen insåg jag att jag inte är ensam om detta. Vi är fler, många fler, som upplever att vi består av mer än ett "jag".
Som kristen är det svårt att inte fundera över hur också Gud presenterade sig som en Gud under en lång period av vår historia för att så urskilja sig från de religioner där det var många gudar. Monoteism vs polyteism. Men sedan med kristendomen presenterar sig som multidimensionell. Gud berättar att han är tre. Treening. Gud är relation. Gud är familj. Fader, Son och Helig ande.
Har jag inte varit redo för den sanningen om mig själv förut? Behövde jag först lära mig att se mig själv som en innan jag kunde ta emot insikten om att jag är multidimensionell, liksom Gud? Är detta förklaringen på känslan jag burits så väldigt länge, att jag är ett vi och inte ett jag? Är det förklaringen på min djupa längtan efter förening, ett uppgående där jag förlorar mig själv för att bli ett? Jag tror det.
Jag är till min person också relation, ett vi, en familj. Ett litet barn, en ung flicka och en medelålderskvinna. Enig. Treenig. Är det det som är att vara Guds avbild? Jag vet inte. Jag är i ett utforskande just nu och vill därför inte påstå att jag vet något. Jag undersöker.
Finns det någon bortom mina tre inre delar? Jag anar att det kan vara så. När mina tre delar inte längre är i strid med varandra är det som om jag förnimmer en annan närvaro. Den tanken är kittlande. Igår när jag skulle somna frågade jag försiktigt: "Kristus, är det du?"
När jag talar om mötena med Jesus i mig då ser jag mannen från Nasaret, Guds son. Ibland som det lilla Jesusbarnet alla mina delar vill hålla i sin famn. Finns det något mysigare än att snusa på en nyfödd liten bebis?
Ibland som den vuxne man som är min lärare, mästaren jag lyssnar till, han som kom till mig och bad mig följa honom. Jesus är den jag lär känna i Evangeliet. Mötet med honom har förvandlat mig. Hans liv ger mig liv.
När jag talar om Gud menar jag ofta Fadern. Honom ser jag inte. Det är mer som en närvaro. Jag förstår att Gamla testamentet ofta talar om Gud som ett moln, eld, vind etc. Jag märker att jag har mycket svårt att sätta ord på relationen till Fadern. Den är ogreppbar. Men självklar på ett märkligt sätt.
När jag talar om Anden är det som en rörelse. Anden för mig. Jag inser att också här snubblar jag när jag söker efter ord att beskriva. Just nu kan jag det inte.
Så vad menar jag egentligen med orden: "Kristus, är det du?"
Jag vet inte. Jag har ännu inget svar. Finns det Någon i mig, som inte är jag (Sötnosen, Lilla M och Kvinnan), men som på något sätt ändå djupast sätt är den jag är? Någon alla mina andra delar vill följa. Någon de med en gemensam röst ställer frågan: Kristus, är det du?"
Och en tanke poppar upp. När Stinissen skriver om själsförmögenheterna; förstånd, minne och vilja, (som jag tror från början kommer från Johannes av Korset, men jag är inte säker) motsvarar de då Sötnosen, Lilla M och Kvinnan? Är det bara så att vi har olika namn för samma sak? Är Sötnosen, Lilla M och Kvinnan mina själsförmögenheter? Så kan det absolut vara.
Finns där ett Själv bortom allt det jag identifierar som mig själv? Någon bortom mina själsförmögenheter? Är denne någon, Kristus? En gudomlig närvaro. Ett Gudsmedvetande. Som kommunicerar med mig?
Vad är isåfall Självets vilja? Vad vill Kristus med mitt liv? Vad förvandlas Sötnosen, Lilla M och Kvinnan till om de alla tas i bruk av Kristus? Vem är jag då? Vad är jag? Hur är jag?
Ju fler svar jag har, desto större blir frågorna jag ställer mig.
Jag längtar efter att duka fram mat åt småfåglarna.
Kram,
Comments