Superhjältedräkten

Rester av den första snön ligger kvar i gräset ute vid gatan. Två grader visar termometern. Vintern har anlänt och jag har sovit gott inatt. Nästan iallafall, med endast korta avbrott för hosta.

Klockan hann bli tio innan jag vaknade. Jag vet inte om man kan ta igen sömn, men kroppen behöver djupsömn och sammanhängande vila efter denna influensa som nu långsamt tar avsked från mig. Just idag känner jag mig skör och sårbar, kanske för att kroppen äntligen börjar kunna slappna av.

Jag känner hur jag kallsvettas när jag har ännu ett samtal med mina vänliga fina arbetskamrater denna förmiddag. Svetten rinner längs den nakna huden under min röda fleecemorgonrock.

Min förhoppning var att kunna komma in och jobba imorgon och på lördagens julmarknad. Men kroppen talar sitt tydliga språk. Jag mår bättre, men jag mår inte bra. Vad är det i mig som har svårt att respektera kroppens gränser och begränsningar, som vill spela någon slags superhjälte?

Jag läser en e-bok på engelska. Den fanns varken översatt eller som pappersbok att beställa här i Sverige. Jag tycker den är väldigt bra. Den får mig att gråta och att stanna upp.

"Wake up to your own mortality" heter första kapitlet i denna bok som handlar om att åldras, att passera igenom medelåldern och träda in i ålderdomen. Mycket av det jag läser känner jag igen mig i. Mötet med min egen dödlighet hade jag för några år sedan. När jag blir sjuk möts vi igen, döden och jag. När människor omkring mig dör, blir jag också påmind om livets förgänglighet. Jag vill bli vän med döden, annars får livet en besk smak.

Jag känner mig ibland väldigt gammal. Det är en märklig känsla. Om jag får leva lika länge som min mamma och mormor har jag ju nästan 40 år kvar i livet. Men känslan finns där. Tydligare när jag är sjuk som nu. När kroppen är försvagad.

Det väcker mycket känslor, upplevelsen av att bli äldre, att känna mig gammal. Jag är ju yngst av fyra syskon, lillasystern, den evigt yngsta. Och jag levde så många årtionde med en identitet som sade att jag var stark (till och med urstark), uthållig, tålig, envis, ja faktisk omöjlig att bryta ner.

Jag vet inte när jag iklädde mig den superhjältedräkten. Men jag gissar att det var mitt sätt att överleva, att göra mig starkare än jag egentligen var.

Jag får inte på mig dräkten längre. Inte ens om jag ligger ner och håller in magen lyckas jag dra på mig den klädnad som redan från början var alldeles från trång. Den hade aldrig något utrymme för min mänsklighet, för min bräcklighet, för sårbarhet, sjukdom och ohälsa. Jag förstår ju hur hemskt det är. Hur hemskt det måste ha varit för barnet i mig, för den unga kvinnan, för mamman till tre små barn, ja vid alla de tillfällen då jag inte såg någon annan utväg än att dra på mig superhjältedräkten för att överleva och ta mig igenom ännu en svår tid i mitt liv. Fastän det enda jag önskade var att få sätta mig ned och gråta över min hjälplöshet och otillräcklighet. Och att bli tröstad, att få stöd utifrån, inte lämnas ensam, inte bli övergiven ännu en gång.

Foto: Gabriela Braga, Unsplash

Solen lyser in genom köksfönstret. Tårarna strömmar fritt. Mitt ansikte är vått. Glasögonen prickiga. Jag låter superhjältedräkten ligga kvar på golvet. Den var för liten när jag blev sjuk i utmattning i december 2002, drygt ett år efter min sons födelse. Den var för liten när jag 1990 valde abort och tvingades föda fram en liten gosse. Den var för liten 1974 när jag som sexåring förlorade min Toto till döden. Den var alltid för liten, ändå lyckades jag kränga på mig den för så stark var min överlevnadsinstikt. När jag inte fann stöd och tröst hos min omgivning, blev dräkten stödet och trösten jag behövde för att inte gå under av sorg, av förtvivlan och av ensamhet.

Det är inte konstigt att jag känner mig gammal och trött. Hur mycket kraft har det gått åt till att hålla samman mig själv på egen hand när jag egentligen hade behövt bli omhållen och älskad? Hur mycket har jag tvingats bära som jag velat dela med någon annan för att bördan skulle bli lättare och livet mer vilsamt? Jag mår bättre, men jag mår inte bra. Det tar tid att läka och återhämta sig inte bara från envis influensa utan också från ett helt liv där jag tvingats hålla tillbaka mig och hålla samman mig för att omgivningarna inte haft förmågan att ta emot och vara kvar med livet sådant det faktiskt är.

Jag är djupt tacksam över min gode chef och mina omtänksamma arbetskamrater. För deras bemötande och omsorg. Det lilla speglar något mycket större.

Kropp och själ är inte separerade. De verkar för varandra. Åtminstone är det så med mig. Det är stora saker som sker. Också själen passar på att hosta ut och fräsa ut allt som hon inte längre vill bära på. Det är inte bara kroppen som bekämpar en infektion. Min inre människa tar tillfället iakt att göra detsamma. Gud är god. Han använder det onda för att göra gott och sänder mig människor som stöd för detta.

Det är klokt av mig att vila ytterligare några dagar, att inte skynda på en läkning utan ge kroppen den tid den behöver. Jag är tacksam för stödet jag får från mitt arbetslag, att göra just så, att först fokusera på att bli frisk, därefter på att arbeta. Det är ju det sunda förhållningssättet, men hur ofta lever vi så om vi ska vara ärliga?

Jag är välsignad med en arbetsplats och med arbetskamrater som ser på mig som en människa, inte en robot eller en siffra. Det blir alltmer sällsynt i vårt samhälle och i den stora världen, att vi tillåts vara människor. Vi förväntas producera långt utöver vad en människa förmår. Långt mer än de mänskliga begränsningarna tillåter. Det är de krafterna som styr vår värld. Marknadskrafterna. Produktion och konsumtion. Efterfrågan. Det sjuka och nedbrytande har blivit norm.

Men människan är inte skapt för det. Hon är inte Mammons avbild. Hon är Guds avbild. Hennes livsuppgift är att föröka det goda hon fått i gåva av Gud. Inte att producera och konsumera efter människors vilja.

När offret inte vill iklä sig offerrollen, för offerrollen saknar kraften att bryta sig loss och förändra, då kanske man iklär sig superhjältedräkten istället, en sorts martyrskap. I martyrskapet, den självpåtagna styrkan, i att offra sig, finns nämligen en styrka.

Sexåringen i mig var ett offer för mycket svåra omständigheter. Död, skilsmässa och flytt, allt under en mycket kort period. Det fanns ingen egentligen förövare, alla i familjen var offer i någon form.

Den unga kvinnan i mig som ensam fick hantera ett svårt trauma var också ett offer. Jag skulle kunna peka ut den dåvarande pojkvännen som förövaren, för på många sätt var han det. Men han var samtidigt ett offer om man går djupare och ser de bakomliggande orsakerna till hans beteenden.

Den utmattade trebarnsmamma var också ett offer för en längre tids obalans och avsaknad av avlastning. Jag behöver inte peka ut någon förövare, varken inom mig eller utanför mig.

Jag tänker hur jag ofta hört det talas nedsättande om att vara ett offer. Som om det vore något skamligt att vara offer för något svårt. Som om den termen inte ska användas för att vi gärna vill förenkla och försköna den mänskliga tillvaron. Men det är att osynliggöra svårigheterna som en människa genomgår, att nonchalera någons förluster och lidande, att ibland inte ställa den/de ansvarige till svars. Kanske vill vi inte höra talas om offer för att vi ogärna vill möta förövaren i oss själva. Den som köper billiga kläder trots att den vet att det kostar barn hälsan eller rent av livet.

Jag iklär mig inte en offerroll, men det finns tillfällen i livet där jag verkligen varit ett offer och lidit mycket. Kan jag inte ge mig själv det erkännandet kan jag inte erkänna andra människors svåra lidanden.

Jag iklädde mig en superhjältedräkt, ett sorts martyrskap som i grunden kommer ur kärlek för både mig själv och andra, och en längtan efter ett bättre liv och en bättre värld. Det var barnets lösning. Den blev den unga kvinnans lösning. Och trebarnsmammans lösning. Tills jag en dag hade ett möte med min egen dödlighet och insåg priset jag betalade för den där dräkten jag krängde på mig vid behov.

Det går inte att ta på sig all världens lidande och smärta för att andra ska slippa uppleva det man själv har varit med. Jag önskar ingen människa det jag varit med om, att bära så mycket sorg på egen hand och så tidigt i livet, att bära hoppet ensam när andra gett upp, att fortsätta kämpa medan andra bedövar sig eller flyr problemen. Jag önskar inget barn eller vuxen att bli övergiven så som jag blivit. Det kommer med mycket otrygghet och rädsla som äter upp en inifrån.

Jag har tvingats förminska mina upplevelser för att inte gå under, men livet är mer än överlevnad, det ska levas fullt ut. Jag kan inte förhindra att det svåra drabbar människor. Att någon dör, en vän drabbas av cancer, en förälder åldras och blir skröplig, att barn insjuknar, en partner får demens, att någon står helt ensam, att vissa inte har mat för dagen, kläder på kroppen och tak över huvudet. Jag önskar att jag verkligen var en superhjälte som kunde ta bort allt lidande. Det är barnets oskuldfulla önskan. Den får hon ha kvar, men dräkten slänger vi nu. Den vill vi inte att någon annan människa heller ska bära.

Det var när jag imorse frågade mig själv hur jag mådde i relation till min första sjukdag som jag insåg något viktigt. Jag fick syn på hur snabbt jag vänjer mig vid att vara sjuk. Hur gränserna snabbt kommer på glid, kanske för att mina gränser en gång suddades ut helt.

Jag mår idag som jag mådde för tio dagar sedan då jag sjukskrev mig. Men jag hade börjat jämföra med hur jag mådde när hostan var som värst. Det är inte bra för hälsan att göra så. Jag behöver ha det friska som referenspunkt, inte det sjuka. Jag mår bättre, men jag är inte bra. Men snart gör jag. Jag är på väg mot det friska. Det känner jag.

Jag går en runda med hundarna i kylan innan jag sätter mig ned för att läsa igenom inlägget och rätta eventuella stavfel. Den kalla luften tränger ner i lungorna och sätter igång hostandet så att en del av det där slemmet som ännu gömmer sig kan komma ut. Kranen öppnar sig också i kylan. När jag snyter mig känner jag hur luften pyser ut ur den högra ögonvrån. Lungorna är ansträngda, det märker jag när jag går på grusstigen och försöker hindra hundarna från att äta kaninbajs. En körtel är kraftigt svullen på min vänstra sida av halsen. Jag mår bättre, men jag mår inte bra.

Så viktigt det är att lyssna till kroppen och visa hänsyn till de fysiska begränsningar som kommer med att vara människa. Så lätt det är att successivt flytta på gränserna så att det mer eller mindre sjuka blir normativt. Och så svårt det är att återställa alla gränser till de ursprungliga och hållbara, men det är vad jag steg för steg nu gör.

Var rädd om dig,