Små krukor med lobelia i vitt och lila väntar på att bli planterade. Minipenséerna har växt sig så höga och rangliga i sin längtan efter solen att de är nära på att brista. Jag känner igen mig i dem.
Ännu en helg har passerat. Vi är nu inne i trefaldighetstiden där vi lär känna Gud som Fader, Son och Helig Ande. En tid av växande som människor. Trons vardag. Jag kunde alltså inte ha prickat in det bättre när jag satte datum för att vara gäst i Andrea Hylen's podcast "Carving a New Path".
Kyrkoåret är numera invävt i min kropp och själ på samma självklara sätt som årstiderna är det. Förra veckan spelade vi in avsnittet om Fadern. Här under kan du lyssna på det om du vill. Det är på engelska. Idag spelar vi in nästa avsnitt som handlar om Sonen, Jesus Kristus.
Igår var det Mors dag. Jag besökte min mamma på korttidsboendet och där var också min storasyster på besök. Vi fyra syskon ses numera väldigt ofta sedan mamma fick en stroke. Inget ont som inte för något gott med sig.
Vi kom att tala om kärlek. Jag hade tecknat ett Sötnosenkort till mamma och där stod det Jag älskar dig. Det blev ett samtal mellan oss om att vissa människor har svårt för att uttala de orden och andra inte. Jag insåg att det inte behöver ha att göra med om man själv fått höra de orden när man växte upp. Jag funderade mycket kring det under resten av kvällen och pratade lite med mellersta dottern om det när vi firade mig som mamma på kvällen.
Lina dukade fram en fantastisk måltid igår åt oss alla. Det var härligt att firas med barn och barnbarn på besök. Både Lina och jag har kommit att verkligen uppskatta mat. Det är nytt och härligt, något som långsamt växt fram. Vi njuter av att äta gott och har båda blivit väldigt duktiga på att laga mat.
Niki hade gjort en vacker ballonginslagning och i present av dem alla fick jag ett par guldiga Birkenstock. Det hade jag önskat mig. Lite tantvarning på det.
Jag gläds åt att jag som mamma har förändrats på djupet. Det har tagit mig ett helt liv att bli en mottagare, att be om det jag vill ha, ta emot det med glädje och njuta av att firas. Förut bad jag nästan om ursäkt för att jag existerade och skämdes för mina egna behov och önskningar. Jag var som en hund som åt satt under bordet och hoppades att någon skulle ge mig resterna av sitt överflöd, det som de själva inte orkade äta upp eller inte tyckte om. Varför jag blev sådan har jag inte analyserat, men jag är tacksam över att jag inte längre ser på mig själv med de ögonen. Att jag idag är fylld av kärlek för mig själv.
"Så snart du erfar att du verkligen är älskad, öppnas dina stängda dörrar", skriver Stinissen i sin bok. Det var vad som hände mig för 25 år. Det mötet med Guds villkorslösa kärlek berättar jag om i podden ovan.
"För den som älskar finns det ingen djupare smärta än den att stöta på en mur." Precis så är det. Både om man är Gud och människa. Det kan jag vittna om.
Jag minns att jag älskade och var förälskad redan som ett litet barn. Kärleken har alltid funnits så naturligt och självklart inom mig. Jag har aldrig haft svårt att säga Jag älskar dig eller att söka den andres närhet och värme. Men jag har varit omgiven av murar, av stängda dörrar och höga staket. Det fick mig under resans gång att tro att det var något fel på mig, att det var fel att längta efter kärleken och att söka den. Att ha kärleken som främst mål och mening i mitt liv. Idag förstår jag att det var helt rätt. Den längtan har lett mig hem till Gud och längs med vägen har jag förvandlats.
Jag kan, men jag vill inte riva ner andras murar, bryta upp deras dörrar eller klättra över deras staket. Det tar så väldigt mycket på krafterna. De murar jag reste har rivits ner. De dörrar jag stängde har öppnats av Gud. Det staket jag har idag är inte för att stänga någon ute. Det finns för att omgärda och värna min eviga längtan efter kärleken. För att låta min sårbarhet ha en fredad plats. Där kan de inre barnen leka fritt utan att vilseledas eller rövas bort. Där kan jag vara helt öppen och avslappnad så att jag kan ta emot allt det goda som finns att få från Gud. Gud gläds så oändligt mycket åt våra möten just för att jag inte har något som "skyddar" mig från hans kärlek. Jag tillåter Gud att älska mig helt villkorslöst. Det gör Gud salig. Jag är en människa som det inte går att mätta och Gud älskar just det. Min måttlösa hunger efter Guds kärlek och liv. Han led av att se mig sitta gömd under bordet i hopp om att människorna skulle visa mig barmhärtighet. Ingen är gladare än Gud över att jag hittat hem.
Kram,
Comments