Vardag och konst som motstånd mot galenskap

Morgonens uppdrag är slutfört. Jag har gjort fyra lådor med burek till dottern som hon ska ha med sig på sin bilresa ned till Kroatien med sina vänner. Hon åker om en stund och slevar just nu i sig en tallrik med havrefras och mjölk. Hemmet är lite upp och ned med saker lite varstans. Jag får städa när hon har åkt.

Alldeles nyss kom någon och hämtade en stor rosa ballongbåge dottern skänkte bort efter eventet hon fixade igår kväll. Hon har verkligen arbetat in i det sista.

Uteplatsen har fått nya dynor efter ett besök av en liten mus. Nu hoppas vi att den håller sig borta. Jag var iväg igår och handlade dynor på Ikea och fick då feeling och köpte lite nya matchande inredningsdetaljer som en sommargåva till henne. Innan återvinningen stänger ska jag ha slängt de gamla dynorna och påsen med trädgårdsavfall.

Det är lite besynnerligt att ägna sig åt dessa vardagsbestyr medan världen står i lågor. Både bokstavligen och politiskt. Vad som just nu sker i USA, Ukraina, Palestina och på flera andra håll på vårt lilla klot ute i det stora Universum är så absurt att det är svårt för min hjärna att förstå att det faktiskt sker. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till att allt fler människor förlorat samvete, medmänsklighet och andra sidor av sin humanitet, och sedan helt öppet skryter med sin galenskap. Hjärtat kan inte greppa denna ondskefulla masshypnos. Jag försöker titta efter Gud i all dårskap. Synliga tecken på att Gud finns närvarande i människor. Tack och lov ser jag bevis för detta.

Det känns som min skyldighet att bevara den normala tillvaron som handlar om att ta hand om ett hem med en uteplats, att hjälpa mina barn på bästa sätt, att passa mina barnbarn, gå till jobb, laga mat, städa, vattna blommor, träffa vänner och besöka mamma. Det känns som min skyldighet att hålla fred med andra människor och sörja för att friden har en boning inom mig. Det känns som min skyldighet att bevara tron på människans inneboende godhet och mänsklighetens framtid på denna vår enda jord.

Ofta kommer jag på mig själv med att önska att min konst och mina illustrationer var mer "politiska". Alla former av kultur har en inneboende kraft som ofta har används som en motståndskraft mot förtryck, ojämlikhet och annat i samhället vi inte ska acceptera utan ska stå upp mot.

Jag stötte på en ung kvinnlig konstnär från Amsterdam igår, Judith de Leeuw. En video på Facebook visade hennes muralmålning. Så här skriver hon:

This is the Statue of Liberty.

A gift from France to the U.S. — a celebration of friendship,

and given in the name of Independence Day —

a day meant to honor the right to freedom for all.

But today, that freedom feels out of reach.

Not for everyone.

Not for migrants.

Not for those pushed to the margins, silenced, or unseen.

In Roubaix — a city with one of France’s largest migrant populations —

I painted her covering her eyes,

because the weight of the world has become too heavy to witness.

What was once a shining symbol of liberty

now carries the sorrow of lost meaning.

The project was finished on July 4th — Independence Day.

A quiet reminder of what freedom should be.

Det här är ett bra sätt att använda sitt konstnärsskap. Det är ett vackert och mycket talande sätt att protestera mot det som pågår runt om i vår värld. Det är ett konstruktivt sätt att använda sina starka känslor för att ge röst åt dem vars röster och rättigheter tas ifrån dem.

Jag skulle vilja vara mer som denna unga street artist. Men jag vet inte hur. Inte än. Men jag känner närvaron av den unga kvinna jag en gång var, då när jag klev in i den fackliga rörelsen för att göra motstånd mot den amerikanska leksakskedjan Toys R Us som kom med sina förtryckande personalregler in på den svenska arbetsmarknaden. Jag minns det än, känslan av att vara övervakad, inte betrodd och de många sjuka kontrollerna. Jag minns det än, hur jag tänkte att "över min döda kropp" att mina barn ska behöva arbeta under dessa sjuka förhållanden där till och med kläderna används för att förstärka hierarkin. Jag minns det än, hur några av mina arbetskamrater valde att inte slåss mot denna jätte som kom och tyckte sig ha rätt att ha sina egna förnedrande amerikanska regler i vårt demokratiska land Sverige. Och jag minns att Handelsanställdas förbund insåg vad de hade att göra med och satte in alla sina resurser för att stödja oss i vår kamp.

Då var min dotter bara ett par år gammal och hon följde med mig på många fackmöten. Som en liten maskott blev hon under strejken som pågick i flera månader. Samma dotter är det som far iväg snart till Kroatien.

Vad hände med den sidan av mig? Hon som vågade ta strid? Hon som gjorde motstånd mot den galenskap hon mötte? Min inre lilla David som struntade i att Goliat var mycket större, som inte lät sig skrämmas av det. Var tog hon vägen som inte kunde sova gott om natten om hon lämnade över problemen till nästa generation att hantera och slåss mot? Varför tystnade hon?

Gud ge mig verktyg för detta! 

Dessa två ska inte behöva strida för en god värld helt på egen hand. Så länge jag har kraft ska jag göra vad jag kan för att hjälpa dem. En dag kanske de har sina egna barn och barnbarn vars framtid de måste kämpa för. Det är min skyldighet och mitt privilegium att bry mig om dem.

Dottern har kört. Jag har varit på den välbesökta återvinningsstationen och slängt de gamla dynorna samt alla torra växter. Det är tyst i hemmet. Hundarna sover i sin puff. Jag ska gå och pula i rummen resten av dagen. Bädda rent i dotterns säng så jag slipper sova på soffan under dessa veckor. Plocka undan, kanske dammsuga om jag orkar, lunka i min egen takt, falla in i min rytm och långsamt sjunka ner i tidlösheten där ingenting måste ske ett visst klockslag. Kanske kan kreativiteten vakna till liv igen under min ledighet. Jag saknar den. Vår tid. Där Gud, livet och jag umgås utan krav. En kravlöshet som burit mycket god frukt förut. Bokhäften, tavlor och tusentals illustrationer. En samvaro där vi låter varandra vara dem vi är, och där vi aldrig slutar att vara öppna för nya sidor hos varann. Vem är lilla David om hon får vara i den kärleken?

Jag har burek att äta. Lite kycklingfilé från i förrgår. Jordgubbar och glass. Någon middag behöver jag inte laga, bara värma och äta. Skönt. Det är grått och regnigt idag så en bra serie eller en god film tänker jag att kvällen får komma med. Jag tänker inte planera något, bara vara och låta dagen fyllas med sitt innehåll.

Kram,