Jag minns inte i vilket teveprogram någon sade att det ofta är/har varit att andra människor definierat oss som kvinnor. Frågan till mig själv blir därför: Vill jag att andra människor definierar vem jag är?
Just idag känns den frågan mer aktuell än någonsin eftersom jag alldeles nyss är jag hemkommen från ett boksläpp. Underbara Rinella Rioda har släppt sin bok "Vackra åldersrika kvinnor". Hon är en av medförfattarna till alla de tre antologier jag är ansvarig utgivare av under Heal My Voice Sweden och det var i en av mastermind-grupperna jag ledde ihop med Charlotte Cronqvist efter ett bokprojekt som det första fröet såddes till Rinellas bok. Det är mer än tio år sedan. Jag är så väldigt stolt över Rinella, att hon längs med vägen aldrig gett upp denna idé utan fortsatt att ge den näring och återuppta den när, som hon sade, livet har kommit emellan.
Det var ett härligt boksläpp Rinella bjöd på. Jag är så tacksam för att jag fått vara en del av hennes resa under mer än ett årtionde och jag längtar efter att läsa hennes bok. Rinella är en färgstark, passionerad och åldersrik kvinna som har mycket att erbjuda andra människor just för att hon är allt det.
Samtidigt i en annan del av landet har det varit biskopsvigning. Min bästa vän Carina är vän med en av de två kvinnor som idag blivit vigda till biskopar i Uppsala. Carina är där uppe för att vara med och fira sin vän Ulrica. Det känns i min kropp, i min kvinnokropp, att trots alla värdsliga hot mot kvinnors rätt att äga sina liv, kroppar och kallelser/karriärer, så fortsätter vi kvinnor att ta plats i samhället på de sätt vi kan.
Detta gör något med mig. Jag kan inget annat än att erkänna att det uppstår ett visst mått av konflikt i mitt inre nu denna tidiga kväll. Jag ser och jag är sedd med lite andra ögon när jag vistas bland starka passionerade kvinnor som dessa vid boksläppet. I de sammanhangen ber inte kvinnan i mig om ursäkt för sin existens. Där är hon självklar. Där kan jag både leda andra kvinnor och hylla de kvinnor som leder andra, stå på scenen och sitta i publiken. Konflikten i mig, eller kanske jag ska säga kontrasten, blir kännbar när jag om en stund ska sätta mig ned och planera nästa veckas måltider i mitt arbete som husmor i en församling. I det arbetet kliver jag ett steg tillbaka och gör mig själv osynlig samtidigt som jag fortsätter att se alla de andra. Inte de som ska äta min mat, utan de ledare som ska dela ut maten till sina respektive grupper av barn, ungdomar, vuxna och seniorer. Husmoderligheten har en inverkan på mig som kvinna. Vad gör det med mig att kliva ett steg bakåt, in i köket, det där osynliga rummet där så mycket görs som sällan syns? Vare sig det är i en församling, en restaurang eller ett hem.
Men i köket finns samtidigt en vila från de blickar som ser mig som en ledare och en förebild, och visst är det så att arbetskamrater ser vad jag gör. De ser husmodern i mig.
Det är något grundläggande mänskligt att behöva att bli sedd. Vi människor blir till i mötet med varandra. Det är fruktansvärt att bli osynliggjord som människa, att behandlas som luft. Det är något helt annat att själv ta ett steg tillbaka, att finna vila i att inte bli sedd av människoögon. Men kanske måste vi ändå själv definiera vem vi är och inte låta andra människor göra det, för vad händer annars med de sidor av varje människa som ingen vill eller kan se?
Rinella har många gånger sagt något mycket vackert, att hon föddes som kvinna under bokprojekten. Faktum är att det gäller också mig som ledare av de bokprojekten. Kvinnan i mig föddes där i samma rum som alla de andra kvinnorna. Projekten krävde det av mig, att jag klev fram, tog och fyllde upp min plats. Inte att jag stal någon av de andra kvinnornas plats i rummet, men att jag inte gav bort min egen.
Rinella nämnde också under sitt boksläpp att många åldersrika kvinnor känner sig osynliga, att det är något som sker när vi kvinnor når en viss mognad. Jag tror att det är så, för mycket i vårt samhälle är konstruerat så att vi kvinnor plötsligt tycks tappa i marknadsvärde, medan män i samma ålder inte gör det. Jag delar Rinellas åsikt om att vi inte ska vänta på att någon annan människa ska göra oss mogna åldersrika kvinnor synliga. Vi behöver synliggöra oss själva. Såsom hon nu gör med sin bok och kommer att fortsätta göra når hon ger sig ut och föreläser om den.
Foto: Tina Andreasson, vän till Rinella.
Jag har inte alla svaren för egen del ännu, men jag ser att jag är lika bekväm idag i min roll som synlig ledare och förebild för andra kvinnor, som jag är i den mer osynliga husmoderliga rollen. Ingen av dessa roller definerar egentligen mig som kvinna. De kommer båda inifrån. De är inte några roller jag iklär mig och låtsas vara. Jag är både ledare och husmor i min personlighet. Båda dessa sidor av mig kommer ur en kärlek jag har till människor, små och stora.
Vad som är viktigt för mig nu är att jag hittar en balans. I mitt liv, i min vardag. Jag behöver vara närvarande och medveten om vilka val jag gör för husmodern är generellt mer efterfrågad av familj, samhälle och kyrka. Hon kallas fram av andra människor regelbundet och har därför en tendens att ta över i almanackan. Det är inget konstigt eftersom vi lever i en värld där det finns väldigt många behövande och sårade människor. Och jag har tre barn, två barnbarn, en åldersrik mamma som behöver min hjälp och arbetar nu också som husmor.
Kvinnan vill och behöver jag därför själv synliggöra. Utom ibland, som idag när kvinnan Rinella på sitt boksläpp synliggjorde kvinnan Marie. Mellan oss finns ingen konkurrens. Mitt ledarskap krockar inte med hennes ledarskap. Tvärtom, vi lyfter fram och förstärker varandra som kvinnor och ledare. Det finns alltför lite av det i vår värld, kvinnor som kan ärar varandra för den resa de gör ihop och som inte vore möjlig utan bådas närvaro.
Kvinnan i mig har sedan barnsben varit väldigt förknippad med mannen. Det är hon inte längre. Min kropp behöver och vill ha en intim och kärleksfull relation till mannen, men inte för att jag inte klarar mig utan honom, utan för att jag mår bättre av närhet och ömhet än jag gör utan det.
Inte heller är det barnen eller hemmet som definierar mig som kvinna. Jag är varken mer eller mindre kvinna med eller utan barn och hem. Kvinna är jag oavsett.
Jag definierar mig själv som kvinna i relation till Gud. Jag är Guds avbild och därmed en jämlike i relation till alla andra människor. Jag är dessutom en högt älskad kvinna som Gud format med sin kärlek. Värdefull, vacker, klok, frimodig, flitig, hängiven och sensuell. Och lite annat också.
Det finns tider, platser och sammanhang där jag tjänar Gud och människor bakom kulisserna. Och det finns tider, platser och sammanhang där jag tjänar Gud och människor i blickfånget. Hela jag ryms inte på den ena eller den andra platsen och idag är jag bekväm i båda dessa rum och väljer själv när jag vill säga ja eller nej till dem.
Det är kvinnan som bloggar och husmor som går ut med hundarna. Det är kvinnan som slukar böcker och husmor som städar hos mamma. Det är kvinnan som sjunger och husmor som passar barnbarn. Det är kvinnan som dansar och husmor som planerar soppluncher. Väldigt sällan smälter de båda sidorna helt samman och verkar som en eller sida vid sida. Men det är vad som skedde när jag ledde meditationsgrupper i mitt hem. Och det är vad som också skedde i Heal My Voice Swedens bokprojekt. Och jag tänker att det kanske är vad som skulle kunna ske när jag en dag föreläser om Sötnosen, för det är husmodern som ser till att tösen får vad hon behöver och kvinnan som ser till att den lilla tjejen syns.
Det är kväll. Jag ska arbeta med att planera nästa vecka i församlingen. Rinella Rioda finns på Facebook. Av henne kan ni köpa hennes nya bok "Vackra åldersrika kvinnor". Själv ser jag framemot att börja läsa och ta emot den erfarenhet och värme Rinella besitter.
Kram,
댓글